apropå Vägverkets fanatiska fokusering på fart
medan man försummar ombyggnader av farliga vägar och inte bryr sig om ratt-onykterhet - de två viktigaste faktorerna för att minska olyckorna. Trots fler kameror och dubbla böter för fortkörning har olyckorna ökat! Ändå vill Vägverket lura oss att tro att det handlar om farten. Man säger att olyckorna minskat på de platser där kamerorna finns. Men uppenbarligen har olyckorna olustigt nog flyttat på sig!! Avskeda alla bilhatande cyklister som ockuperar Vägverket och tillsätt folk som kan tänka utanför den egna lilla sandlådan. Avsätt både Tingvall och Skogö till att börja med./cid
*
REPRIS FRÅN 2005
DAGEN DEBATT, 2005-12-22 [LÄNK]
Carl Ingemar Dagman, HaboI stället för vägar med poliser, patrullerande i plåtbilar, kommer vi att få vägrenar med hundratals, kanske tusentals poliser placerade i plåtskåp, så kallade plåtpoliser. Redan under nästa år ska 700 av dessa blåa, fasta och permanenta mätstationer med el- och teleanslutning via framdragen kabel, innehållande radarsensor, digitalkamera, blixt och fjärrstyrd dator, sättas upp utmed olycksdrabbade vägsträckor.
Kostnaden för dessa kamerastationer är 400 miljoner kronor. Att bli plåtad av Messings kameror ska rädda minst 20 liv per år, påstås det. Om regeringen verkligen trodde på detta så borde den sätta upp 17 500 kameror och därmed rädda alla de cirka 500 som dör varje år.
Det skulle visserligen kosta 10 miljarder, men samhället skulle spara dubbelt så mycket, eftersom trafikskadorna sägs kosta cirka 20 miljarder varje år. Lägg därtill alla bötesinkomster, de skulle mångdubblas. Redan 700 nya kameror och 40–50 tjänster i Kiruna kommer att dra in minst 140 miljoner per år. Tusentals kameror skulle bli statens bästa inkomstkälla. Och som extra bonus skapas massor av arbetstillfällen i Norrland.
Om kameror räddar liv, varför bara 700? Inte ens regeringen tror att fotografering före döden tar bort olyckorna. I trafikpropositionen från 2004 säger regeringen: ”Som en följd av Nollvisionen [1997] läggs alltså det yttersta ansvaret på systemutformarna. Säkerhetsproblemen i trafiken tyder på brister i vägtransportsystemets utformning, exempelvis farliga vägar eller bilar med dåliga säkerhetsegenskaper”.
Socialistregeringen har sedan 1995 tagit ut skatter på bilägandet och fordonstrafiken på totalt mer än 720 miljarder – böter oräknade. De har däremot inte gett tillbaka till vägnätet och trafiksäkerheten mer än cirka 160 miljarder. Av skatteuttaget dessa elva år är alltså långt mer än 500 miljarder en straffbeskattning av ägande och brukande av fordon, för yrkestrafik och resor till arbetet och på fritiden, ty dessa pengar har gått till annat. Det är att likna vid expropriering av egendom.
I stället för 500 miljarder för att rädda 500 liv per år genom bättre vägar och säkerhet, får vi alltså 0,4 miljarder på kameror som plåtar oss före döden.
Men inte ens denna knappa tusendel av regeringens skuld till trafiken är en utgift, det är därför man lånar till den. Redan bötesintäkterna kommer att göra affären lönsam.
Detta handlar inte om att rädda liv. Detta handlar om politik och statsinkomster. Det är en snygg etikett (”spara 20–30 liv”) men innehållet är girighet, snålhet, likgiltighet för liv och framför allt maktspel.
Dessutom är marknadsföringen betänklig. Det handlar om 300 ytterligare kameraplatser, 400 finns redan. Och Vägverkets egna experter bedömer att dessa ytterligare 300 kan rädda fem, högst tio liv, allt annat är spekulation. De 400 gamla platserna som ska få nya skåp och kameror blir däremot effektivare på att öka bötesintäkterna.
Med munnen håller regeringen fast vid Nollvisionens delmål med endast 270 döda år 2007, men dess handlingar gör det omöjligt. Fem till tio räddade liv utgör max fem procent av de cirka 180 som ytterligare måste räddas för att nå ner till 270. Utan pengar till bättre vägar fortsätter politiken att kräva dödsoffer i trafiken.
Dödsfotografier räddar inte liv, tvärtom.
Det enda säkra med dessa dödskameror är att de förhindrar garanterat livräddande ombyggnader.
*