Den andra regeln var - om möjligt - än mer fast, angående nåden:

2. ”Av nåden ären I frälsta”

Där dessa två regler rätt åtföljes och förkunnas måste det uppstå invändningar - enligt i saken inneliggande natur och krafter.

Den andra regeln uppretar de självgoda och den första oroar nådens missbrukare, som inte förmår tro på nåden då deras synder framdrages genom lagen. Ty deras tro är falsk och självtagen.

Rättesnöret och tecknet är att förkunnelsen bör vara så klar och den gudomliga sanningen så tydligt framställd att anstöt uppstår. Nåden bör förkunnas så fritt och gränslöst överväldigande att nåd blir nåd och väcker anstöt. Lagen bör förkunnas så omutligt och skarpt att lagiskheten utdrives med lagen och så att lagen driver till Kristus och avslöjar anstöt. Ty anstöt är omöjligt att undvika där Kristi lära rätt delas, världen är ju i den ondes våld, och de utvalda är ofta så förkrossade att minsta intrång av villkor i nåden omintetgör allt.

Därför kan med stor sannolikhet sägas att det sanna evangeliet åtföljes av anstöt, dels för den fria nådens skull, dels för den omutligt stränga lagens skull.

Nu finns sådana som omintetgör lagen och tron genom att mildra eller upphöra med lagpredikan. Ty tron görs omintet där lagen står kvar som frälsningsväg.

Andra syndar åt höger i det att de gör porten så vid att Gud icke kan frälsa, ty nåden görs omintet när den fria nåden bindes och göres ofri, vilket sker då lagen istället för att bereda vägen för nåden blir till villkor för nådens mottagande. Eftersom detta gör vägen lättare blir porten bredare och frälsningen omintetgörs eftersom synden kommer in genom porten.

Detta dubbla hot är (självklart) inom församlingen verksamt. Därför är det inom församlingen det skall bekämpas. Det måste även innefatta tillrättavisning av egensinniga.

Men om vägen blivit osynlig så ingen vet var han går, huru kan han då övertygas om att han går fel? All tillrättavisning förutsätter alltså en tydlig lära och trotsigt fasthållande vid grundpelarna: ”Alla har vi syndat och av nåden är vi alla frälsta”.

*

Del II Hotet utifrån [upp]

De som talar mest om församlingens funktion i Guds frälsningsplan och nådesekonomi, tycks inte inse att det är inte talet o m församlingen (såsom Guds enda eller förnämsta frälsningshus) u t a n talet om Kristus i församlingen som gör församlingen till ett Guds redskap, eller till en Satans förening där Kristi liv och verk fördunklas eller på annat sätt förhindras att utöva sin makt och kraft.

Talet om Kristus är icke vilket tal som helst. Ingalunda blir församlingen en frälsningsinstitution bara för att Kristi namn upprepas två eller flera ggr i en predikan! Det ligger makt i och på att tala Guds Ord. De som har sänt sig själva borde för andras skull, först och främst, upphöra med sitt egenverk, men även för sin egen skull, på det att de inte må kasta sig själva i fördärvet utan om möjligt rädda sitt liv från den eviga döden.

Hur känns en sann Guds tjänare igen? Vem skall vi lyssna till? Vems läppar har vigts åt Gud av Gud till tjänst för Anden?

Villfarelser kommer och går. Men sanningen är den samma och består århundrade efter århundrade från evighet till evighet. Vägen heter ånger, tro och helgelse. Gå den! Nu. I tro på Guds i Kristus uppenbarade barmhärtighet.

När hotet inifrån neutraliserats minskar automatiskt hotet utifrån. Ty där den inre styrkan växer där minskar yttre krafters makt och (därmed) inflytande på församlingen. Hotet inifrån minskas eller neutraliseras om identifieringen av Kristtroheten göres noggrant efter mönsterbilden, vilken är apostlarnas lära och tillämpning (nyckelmakten) av bindande och lösande i enlighet med läran i NT som ju i förväg sanktionerades av Herren.

Det yttre hotet minskas bäst genom att stärka innerlighetens kraft, vilket befrämjas genom undanrödjandet av inre hot. Det är den omvända intentionens lag!

Se på Guds handlande! Då han vill öka den inre styrkan, sållar han skaran (Gideon). Guds styrketillväxtmetod är att minska antalet för att öka kraften, på det att striden skall sluta med seger. Guds församling måste gå framåt genom kraftökning via andlig kvantitetsminskning, det är klarare identifiering av Kristtrohet vilket uppnås genom skarpare delning av Ordet.

Somliga som menar sig vara kallade att komma till församlingens undsättning för att försvara den eller dess bibelteologiska grund och förnya dess status talar om mönsterbilden på ett sätt som ger intryck av ett tekniskt och mekaniskt betraktelsesätt. Dessvärre måste det befaras att detta överensstämmer med det verkliga förhållandet hos några.

Församlingens uppgift är fastställd av Gud och den omintetgöres icke av att somliga lämnar den eller upphör att tro på dess förmåga. Församlingens uppgift är dock icke uppfylld med att försvara dess existens eller företrädesrätt i kampen mot det onda och för allt gott.

Församlingen försvaras ”bäst” indirekt, nämligen därigenom att den inte är stolt medveten om sin höga uppgift utan att den istället koncentrerar sig på att utföra Kristusuppenbarelsen till fullo, ödmjukt medveten om det stora gapet mellan vår trohet och Guds.

Vad är då församlingens höga uppgift som den och ingen annan sammanslutning är kallad eller utrustad för att utföra? Kan måhända uppgiften lättare definieras negativt? Kanske kan man säga att församlingens uppgift är allt det som ingen annan förmår ooh enbart det?

Det leder i så fall till förkunnelsen och nådemedelsförvaltningen ty detta är specifikt, unikt och karakteristiskt för den kristna församlingen.

Somliga tycker det vore för trångt och menar att uppgiften bör fastställas med orden: ” Intet mänskligt är oss främmande”, dvs kristet församlingsarbete skall överallt och på livets alla områden salta och genomsyra och manifestera Guds nåd och rättfärdighet.

Många blir emellertid av detta förskräckta och vill hålla sig till gudstjänstlivet i det åt Gud särskilt avskilda huset, kring Ordet och de heliga handlingarna.

Vilken väg är då den rätta? Och är vägen lika i alla tider och förhållanden?

Det viktigaste synes mig vara att Kristus framställes till benådning av oss ogudaktiga i församlingen. Ingen annan än församlingen kan göra detta och detta bör alltså vara huvudsysselsättningen. Hur bra än allt samhälleligt och socialt arbete är så bär det inte Andens frukter om Kristus blir åsidosatt.

I varje tid måste alltså kampen för den överlämnade tron vara det som är vår hjärtefråga.

Denna kamp är en strid som aldrig upphör utan tvärtom eskalerar ju närmare vi kommer domens dag, den förskräckliga, då all ondska ska ta slut och skiljas från livet.

I vår tid är trons kamp satt på undantag och utjämning och jämlikhet kännetecknar en uddlös och därför kraftlös predikan. Man borde nästan därför vara tacksam för det tillfälle som ges att tydliggöra vägen då villande läror framträder. [upp]

Etiketter: bibeltrohet, evangelium, kristenheten, nåd, synd, teologi

¶ Länk till bloggposten ovan^: 1/01/1990 12:01:00 fm