GUDS ORD [dggb] & MÄNNISKORS ORD

I polemik med försvarsminister Sten Tolgfors (m), som skrev den 16 februari "Medlemskap i Nato är naturligt" (SvD Bränn.), bestämmer socialdemokraternas försvarsexperter Urban Ahlin och Anders Karlsson att: "Sverige ska stå utanför Nato" (SvD Bränn. 24 febr. 2008). Deras mening är:

"För oss går gränsen vid kärnvapnen och ett ömsesidigt försvar, artikel fem i Natostadgan"

OM inga krig kan förekomma på svensk mark eller vid svenska gränser, då är det tid att skrota Försvarsmakten, eller åtminstone byta namn. Vad sägs om Fredsmakten? Men vänta nu, Krigsmaktens uppgift är ju att bevara freden och att avskräcka från eller åtminstone göra det "dyrt" att ta oss. Krigsmakten ÄR fredsmakten med militära medel!

Krigsmakt betyder maktutövning med militära medel, för att skydda folket och territoriet från övergrepp. Att vi påstår att vi minsann aldrig kan tänka oss att använda militära medel för att utvidga vårt territorium gör det ju inte mindre militärt. Det enda som påverkas av en sådan utfästelse är att vi säger något om hur vi inte har tänkt oss att använda våra militära medel (om vi har några), men all användning av militära medel är och kallas krig. Den här "epa-psykologin" att ändra namn på saker som i sak inte förändras är ett (satans) trolltyg. Mer ärlighet är vad som fordras. Återuppliva namnet Krigsmakten, så alla vet vad det handlar om, och inte bedras av orden.

Det finns ingen logik i att tala sig varm för att använda våld på fjärran krigsteatrar, men låtsas som att det aldrig kan bli vår hemby som blir krigsskådeplats. Eller "tror" verkligen (s) att krig och våld är en sjukdom som man kan utrota med vaccin? Hur många mord sker det i Sverige? Sist jag kollade var det ca sju mord på tio dagar, men det kan ha ökat. Om vi inte ens kan vaccinera våra gator och samhällen och skolor och hem mot våld och dödande, huru mycket mindre då hela världen, eller ens vår närhet!

Sverige KAN inte idag försvaras om ett anfall kommer. Stockholm har ingen flygflottilj, landets ledning kan lätt slås ut. Allt detta är möjligheter för en potentiell fiende, ja det är just sådana lägen som skapar idéer om att ett anfall kan löna sig.

Nedrustningen har inte sparat några pengar, trots att vänstern alltid motiverat nedskärningar med att pengarna kan användas bättre i välfärdsystemet. Som väntat har vi nu bara mer kostnader, inget försvar och inga besparingar eller tillskott till välfärden från försvarsbudgeten.

Istället har vi pantsatt framtiden. Vi har utan tvång valt högre välfärd nu (och likväl inte fått det), på bekostnad av det framtida försvaret för nästa generation. Allt vi "fått" är tvånget att betala för ett obefintligt försvar till dyrare pengar än om vi behållit Försvaret. Det är som en nitlott i sosseparadiset. Man uppmanas och lockas med sköna ord att betala för att få chansen att "få" mindre tillbaka samtidigt som man på köpet "belönas" med att tvingas betala mer i skatt. (s)lösa-(s)lösa och lo(s)e-lo(s)e är det (s) strävar efter i allting.

Vår välfärdspolitik idag har tagit bort det som skall skydda välfärden i morgon. Vi riskerar att morgondagens välfärd tvångsbyts mot ofrihet och ofärd. Det är en superegoistisk och ansvarslös politik. Att den dessutom framställs som fredsvänlig, antivåldsam och from är höjden av falskhet eller okunnighet.

En fråga man borde ställa är:

Älskar vi verkligen vårt välfärdssamhälle om vi inte är beredda att försvara det mot militära angrepp?

Om krig inte kan förekomma borde de militära styrkorna avväpnas och sedan kallas något annat, varför inte Ickefredsmakten. Men om ett sådant namnbyte skall betyda något måste ju alla eldvapen, alla våldsmetoder och all våldsanvändning upphöra inom denna ickefredsmakt.

Den för Sverige och svenskarnas överlevnad farliga idén om att icke-våldshandlingar ensamma kan skapa fred, måste få ett slut innan fördärvet snubblar över oss. Våld föder våld, säges det gång på gång av sådana som upphört att tänka. Om man tycker om att upprepa den frasen, säg den då till rätt personer och med rätt avsikt. Det är en alldeles utmärkt fras att rikta till laglösa, diktatorer, tyranner och massmördare. Men att vända den mot lagliga aktioner är självmord.

Ahlin och Karlsson erkänner sin antivåldsinställning, de säger det rakt ut:

Vilket är att föredra: Att som socialisten Mao ansvara för kanske 80 miljoner människors död på 27 år, vilket motsvarar ungefär 1 obeväpnad, ofarlig, oskyldig människa av det egna folket mördad var tolfte sekund, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, år ut och år in i 27 år, eller, låt oss säga en atombomb som dödar ett par miljoner nu och lika många till under säg 50 år?

Att moralisera över dödandet är ett misstag. Att döda är vad krig går ut på, och krig är det sista man har att ta till, när allt annat är verkningslöst. Och då är det en PLIKT att kriga. Krig å sin sida går ut på att vinna - det är krigarens plikt att vinna, till varje pris, även livet.

En civilisation som vill överleva måste inse att den typ av idealitet som säger nej till kärnvapen och avsäger sig rätten att slå till först, med eller utan kärnvapen, är dömd att gå under därför att det finns andra som inte tänker så, och som dessutom inbjudes till att "ta chansen" om de vet att ingen tänker slå till först.

OM vår civilisation upplever sig så maskstungen att vi egentligen hellre vill ta död på oss själva, då rekommenderar jag alla som vill civilizationcide att hålla sig till sossarna. De vet vad självmord på den egna befolkningen är för något. Det finns inte en enda massmördande tyrann som inte med skenfaget tal om "nödvändiga offer" haft stöd av åtminstone några sossar. Märkligt att man inte då visste att tala om icke-våld och annat fint.

Ahlin och Karlsson kommer sedan till det de tror vara en riktig tungviktare:

"Den militära alliansfriheten ger oss större möjligheter att vara en självständig röst i världen. Därigenom kan vi bland annat föra en ­aktiv nedrustningspolitik och stå upp för mänskliga Rättigheter."

Varför frågar inte försvarsexperterna modell (s) sig själva eller östeuropéerna direkt, varför de allihop vill vara med i NATO? Det är en skam att vilja vara neutral mellan tyranni och frihet. Det leder bara till den slags "Alliansfrihet" som Sverige bevisade under andra världskriget. Skall vi ha en riktig "alliansfrihet" så måste vi ha ett än större militärt försvar än det vi hade innan vi började riva ner det. Om vi tillåts gå in i NATO så är det erbjudande ingen vettig människa kan säga nej till. Det motsvaras ju av att få erbjudande till delägarskap i ett stort företag utan annan insats än fotografier av pengar.

Alliansfrihet kräver ett riktigt försvar, men eftersom vi inte har det så står valet mellan inget försvar och ingen frihet fast med formell alliansfrihet. Eller allians med de goda grabbarna trots att vi (nästan) inget har att erbjuda som insats, och likväl skulle få garantier om hjälp. Hur kan någon med förståndet orubbat säga nej tack till ett sådant gratiserbjudande? Utan försvar, och utan NATO men med frihet från hjälp om vi kommer i nöd, så har vi i praktiken ingen frihet alls. Vi tvingas istället att böja knä och huvud för förste bäste tyrann. Precis som vi tvingades till på 30-talet eftersom vi i vår fredsiver tillsammans med många andra förleddes till total nedrustning genom 1925 års försvarsbeslut.

Eftersom vi inte kunde sätta något emot Hitler, så hade vi ingen frihet, trots eller just på grund av vår alliansfrihet. Därför tvingades man till förödmjukande omskrivningar som vi känner igen från vår tid i förhållandet till islamister. Vi "ville" inte stöta oss med herr Hitler i "onödan" (att man var rädd kunde man ju inte erkänna), vi kunde ju inte "häda" den nazistiska filosofin det vore ju respektlöst. Allt vad andra håller heligt måste ju vi hålla heligt, eller? Ej heller ville man säga rakt ut att man var totalt likgiltig för andra och bara tänkte på sig själv, ej heller var man ärlig nog att säga att man överlät åt andra att ta upp kampen och hoppades slippa allt elände själva utan kamp. Ungefär som vapenvägrare. De vill inte bara slippa att "bloda" ner sig, de vill ha "ära" av att vara "finare" och "moraliskt överlägsna" dem som de vill skall kämpa och dö för deras rätt att slippa bloda ner sig. Det är ju naturligtvis tvärtom.

Man påminns i försvarsdebatten såväl som i yttrandefrihetsdebatten gång på gång om den långa långa svenska traditionen under socialistiskt styre att ge efter för massmördare och buga för tyranner.

Sverige vägrade låta engelska trupper gå genom Sverige för att hjälpa, skydda och rädda vårt broderland, det f.d. svenska, Finland. Då vände man andra kinden bort, medan man "vände andra kinden till" så lätt och villigt då tyrannen, mördaren och despoten herr Hitler ville transportera trupper genom Sverige för att förslava och förtrycka våra bröder i Norge.

Det är förödande för ett folks moral att tvingas till sådana förödmjukelser. Andra nationer, främst Storbritannien och USA, har gång på gång kallat ut sina unga män för att i strid för frihet och rätt gjuta sitt blod för att rädda andras liv och krossa tyranner. Sverige har gång på gång, ja alltid, stått passivt och sett på, och sedan haft mage att kritsera och anklaga dem som räddat oss. Vi överger grannländer när de slavbinds och förtrycks. Andra har dött för vår frihet, och många i Sverige tackar med hat. Och ändå anser många, mest socialdemokrater, att Sverige är ett moraliskt föredöme. Man häpnar över mörkret i somligas hjärtan.

*

*

*

GUDS ORD [dggb] & MÄNNISKORS ORD

cid KOMMENTAR KOSOVO & DEN KALLASTE SOMMAR VI NÅGONSIN HAFT EN VINTER

Vad är det för likhet mellan denna konstiga vinter i Sverige och Kosovos självständighetsförklaring?

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men ur min mun kom i helgen detta: "Vad säger du om vädret? Är inte detta den kallaste sommar vi någonsin haft en vinter?"

Det är ingen vinter och ingen sommar, möjligen en kall sommar, eller snarare en extremt varm "vinter", men det är ju en självmotsägelse. Svårt att hitta bra ord för dessa nya årstider.

Så vad skall vi säga om Kosovo? Är det självständigt nu, när det till namnet har blivit det? Vem tjänar på att beskriva verkligheten med hjälp av juridiska termer, vars innehåll har urvattnats så att de förlorat sin mening? Har albanerna blivit friare eller är det tvärtom, de har blivit än mer beroende, fastän under sken och namn av oberoende? Hur länge kan vi ge konstgjord andning till sådana här låtsasnationer?

Timothy Garton Ash formulerade det på följande sätt i The Guardian den 21 febr.:

"This dependent independence is the least worst solution for Kosovo"

Det skulle väl kunna översättas med "denna osjälvständiga självständighet är den minst sämsta för Kosovo". Till viss grad självständig osjälvständighet vore bättre, eftersom det är sannare.

Skapar inte denna oxymoron mer problem än den löser? En självständighet bestående av bundenhet och ofrihet! Är det inte bättre att använda ord som hör ihop med verkligheten än att lura de stackars albanerna - och hela världen och isynnnerhet de som ser till detta som ett exempel för dem - att de uppnått något med sitt utrop utan täckning? Vilket pris är det man vill trissa upp med dylika utrop?

Man kan se hur falska förhoppningar väcks, som inte kan förverkligas utan våld och blod eller amerikanskt beskydd. Men det finns en gräns för hur många infektioner man (USA) kan behandla, och det illavarslande är att ingen vet var gränsen går. Antibiotika tycks ju ha någon slags minskande marginalnytta ju mer man använder det. Denna falska behandling av problemet är något slags politiskt-medicinskt kvacksalveri kombinerat med världsdiplomatisk terapi, där FN och EU agerar källarpsykologer av lägsta klass på högsta nivå.

Har det för övrigt löst något annat än ett länge närt behov av att just få ropa ut sin frihet? Ungefär som en tonåring lite övermodigt tror sig om att klara sig själv när han är femton, och som sedan med svansen mellan benen kommer krypande tillbaka.

Ok, ett behov är löst, men problemen har inte minskat utan ökat. Konflikthärden tätnar, trycket stiger, explosionsrisken blir större och större och är redan okontrollerbar.

*

Vems är Kosovo? Är det verkligen den enda relevanta frågan? Är svaret i så fall självklart? Niklas Ekdal, Dagens Nyheter tycker så ("Glöm och gå vidare", 24/2):

"I dag räcker det att titta på vem som är i majoritet och på vad denna majoritet önskar."

En sådan princip konsekvent genomförd måste väl vara det mest blodsutgjutande programmet man kan ställa upp. Eller, är det meningen att varje stat bara skall finna sig i att en region säger: "Vi 'regionater' som bor här har en kvalificerad majoritet i denna region, därför deklarerar vi nu att Regionien är självständigt och en fri stat, fast vi ansluter oss frivilligt till den Stora Nationen där andra av vårt folk bor, de garanterar vår säkerhet och förser oss med pengar".

Ekdal fortsätter:

"Om Serbien en gång haft historisk rätt till Kosovo är den upphävd av demografin, inbördeskriget och självständighetsförklaringen. Detta är ingen idealisk lösning, inte helt rättvis, inte utan risker, men den minst dåliga. Kosovo är i praktiken redan delat. Serbien får lära sig att leva med det så som ungrare, tyskar, polacker och svenskar lärt sig att leva med sina nationella trauman. När vi förlorade Finland 1809 hade det varit svenskt i 600 år, men vem bråkar om det i dag?"

Orsaken till att vi accepterar förlusten av Finland är att vi förlorade det i krig. Krig är klart underskattade medel till att lösa konflikter varaktigt. När man ständigt griper in för att dämpa stridslusten får inte konflikterna något utlopp, men det betyder inte alltid att de försvinner. De kan mycket väl växa inåt och kan ligga fördolda i århundraden innan alltihop spricker, kanske av en bagatell, och slutet blir värre, mycket värre ofta, än den konflikt som från början aldrig fick lösas med våld.

Våld är farligt, men än farligare är att förtrycka allt våld alltid. Våld är ibland det bästa botemedlet för att minimera blodsutgjutelsen. Det är väl liv vi vill rädda då vi förbjuder krig? Ibland kan man tro att det bara rör sig om någon slags våldsfobi. Det får gärna dö hur många som helst i framtiden på grund av att vi stoppade våldet nu, hellre det än att det dör några stycken nu därför att vi inte stoppade våldet.

Sådan brist på tänkande är ohistoriskt och omoraliskt.

Hur många gånger har man inte sett att uppskjutna krig kommer igen, tio gånger värre, och drabbar miljoner istället för några tusen. Tyskland på 1930-talet är den ständigt aktuella stormvarningen. Några tusen hade kanske dött om man ingripit i tid. Nu blev det omkring 50 miljoner.

Antivåldshysterin beror på en besinningslös rädsla för att dö, eller är det kanske tanklösa principer som förutdeklarerats goda oavsett allt, där principerna går före effekten. Hur som helst, ofta ser det ut som en superegoistisk kalkyl, där man till varje pris vill förhindra blod och död nu, för att synas heliga, men struntar fullständigt i vad som händer nästa decennium eller sekel eller millenium. Som om man inte hade ansvar för mer än tio år framåt eller ännu mindre.

Det måste nog sägas lite oftare: Allt våld är inte alltid fel, all ondska är inte alltid våldsam, och mycket ondska vill dölja sin rätta natur under fårakläder, ja en del ondska är livrädd för att visa sig våldsam, men är likväl ondska.

Våld är underskattat som våldsminimerare och därmed som livsmaximerare.

Håkan Arvidsson, universitetslektor i historia vid ­Roskilde universitet, skriver i SvD Kultur ("Världssamfundet har slutat lösa konflikter", 21/2):

"Sett i ett större sammanhang är Kosovos situation uttryck för en sjukdom i det internationella systemet, en sjukdom som funnits länge och som började växa redan under det kalla kriget. Sjukdomen yttrar sig i att inga konflikter kan lösas, vare sig på kort eller på lång sikt. Istället kapslas konflikterna in i låsta situationer medan världens ledande politiker talar om att man måste se ­tiden an och visa tålamod. Det är grunden till att vi idag har svåra konflikter som oavbrutet står och ­jäser, men aldrig kommer till något avgörande."

"Runt om i världen har vi denna typ av slumrande konflikter. Det kan kanske uppfattas som en trygg och fridsam ordning. Jag är emellertid rädd för att den rymmer en balansgång så svår att vi när som helst kan förlora jämvikten och störta ned i fördärvet."

Kanhända kommer fördärvet över oss när vi minst väntar det, genom just de metoder som vi har satt vårt hopp till. Rädslan för allt våld, fördömandet av allt våld, är fruktar jag, en säker väg till en våldsvåg utan like.+

*

*

*