GUDS ORD [dggb] & MÄNNISKORS ORD

cid KOMMENTAR KOSOVO & DEN KALLASTE SOMMAR VI NÅGONSIN HAFT EN VINTER

Vad är det för likhet mellan denna konstiga vinter i Sverige och Kosovos självständighetsförklaring?

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men ur min mun kom i helgen detta: "Vad säger du om vädret? Är inte detta den kallaste sommar vi någonsin haft en vinter?"

Det är ingen vinter och ingen sommar, möjligen en kall sommar, eller snarare en extremt varm "vinter", men det är ju en självmotsägelse. Svårt att hitta bra ord för dessa nya årstider.

Så vad skall vi säga om Kosovo? Är det självständigt nu, när det till namnet har blivit det? Vem tjänar på att beskriva verkligheten med hjälp av juridiska termer, vars innehåll har urvattnats så att de förlorat sin mening? Har albanerna blivit friare eller är det tvärtom, de har blivit än mer beroende, fastän under sken och namn av oberoende? Hur länge kan vi ge konstgjord andning till sådana här låtsasnationer?

Timothy Garton Ash formulerade det på följande sätt i The Guardian den 21 febr.:

"This dependent independence is the least worst solution for Kosovo"

Det skulle väl kunna översättas med "denna osjälvständiga självständighet är den minst sämsta för Kosovo". Till viss grad självständig osjälvständighet vore bättre, eftersom det är sannare.

Skapar inte denna oxymoron mer problem än den löser? En självständighet bestående av bundenhet och ofrihet! Är det inte bättre att använda ord som hör ihop med verkligheten än att lura de stackars albanerna - och hela världen och isynnnerhet de som ser till detta som ett exempel för dem - att de uppnått något med sitt utrop utan täckning? Vilket pris är det man vill trissa upp med dylika utrop?

Man kan se hur falska förhoppningar väcks, som inte kan förverkligas utan våld och blod eller amerikanskt beskydd. Men det finns en gräns för hur många infektioner man (USA) kan behandla, och det illavarslande är att ingen vet var gränsen går. Antibiotika tycks ju ha någon slags minskande marginalnytta ju mer man använder det. Denna falska behandling av problemet är något slags politiskt-medicinskt kvacksalveri kombinerat med världsdiplomatisk terapi, där FN och EU agerar källarpsykologer av lägsta klass på högsta nivå.

Har det för övrigt löst något annat än ett länge närt behov av att just få ropa ut sin frihet? Ungefär som en tonåring lite övermodigt tror sig om att klara sig själv när han är femton, och som sedan med svansen mellan benen kommer krypande tillbaka.

Ok, ett behov är löst, men problemen har inte minskat utan ökat. Konflikthärden tätnar, trycket stiger, explosionsrisken blir större och större och är redan okontrollerbar.

*

Vems är Kosovo? Är det verkligen den enda relevanta frågan? Är svaret i så fall självklart? Niklas Ekdal, Dagens Nyheter tycker så ("Glöm och gå vidare", 24/2):

"I dag räcker det att titta på vem som är i majoritet och på vad denna majoritet önskar."

En sådan princip konsekvent genomförd måste väl vara det mest blodsutgjutande programmet man kan ställa upp. Eller, är det meningen att varje stat bara skall finna sig i att en region säger: "Vi 'regionater' som bor här har en kvalificerad majoritet i denna region, därför deklarerar vi nu att Regionien är självständigt och en fri stat, fast vi ansluter oss frivilligt till den Stora Nationen där andra av vårt folk bor, de garanterar vår säkerhet och förser oss med pengar".

Ekdal fortsätter:

"Om Serbien en gång haft historisk rätt till Kosovo är den upphävd av demografin, inbördeskriget och självständighetsförklaringen. Detta är ingen idealisk lösning, inte helt rättvis, inte utan risker, men den minst dåliga. Kosovo är i praktiken redan delat. Serbien får lära sig att leva med det så som ungrare, tyskar, polacker och svenskar lärt sig att leva med sina nationella trauman. När vi förlorade Finland 1809 hade det varit svenskt i 600 år, men vem bråkar om det i dag?"

Orsaken till att vi accepterar förlusten av Finland är att vi förlorade det i krig. Krig är klart underskattade medel till att lösa konflikter varaktigt. När man ständigt griper in för att dämpa stridslusten får inte konflikterna något utlopp, men det betyder inte alltid att de försvinner. De kan mycket väl växa inåt och kan ligga fördolda i århundraden innan alltihop spricker, kanske av en bagatell, och slutet blir värre, mycket värre ofta, än den konflikt som från början aldrig fick lösas med våld.

Våld är farligt, men än farligare är att förtrycka allt våld alltid. Våld är ibland det bästa botemedlet för att minimera blodsutgjutelsen. Det är väl liv vi vill rädda då vi förbjuder krig? Ibland kan man tro att det bara rör sig om någon slags våldsfobi. Det får gärna dö hur många som helst i framtiden på grund av att vi stoppade våldet nu, hellre det än att det dör några stycken nu därför att vi inte stoppade våldet.

Sådan brist på tänkande är ohistoriskt och omoraliskt.

Hur många gånger har man inte sett att uppskjutna krig kommer igen, tio gånger värre, och drabbar miljoner istället för några tusen. Tyskland på 1930-talet är den ständigt aktuella stormvarningen. Några tusen hade kanske dött om man ingripit i tid. Nu blev det omkring 50 miljoner.

Antivåldshysterin beror på en besinningslös rädsla för att dö, eller är det kanske tanklösa principer som förutdeklarerats goda oavsett allt, där principerna går före effekten. Hur som helst, ofta ser det ut som en superegoistisk kalkyl, där man till varje pris vill förhindra blod och död nu, för att synas heliga, men struntar fullständigt i vad som händer nästa decennium eller sekel eller millenium. Som om man inte hade ansvar för mer än tio år framåt eller ännu mindre.

Det måste nog sägas lite oftare: Allt våld är inte alltid fel, all ondska är inte alltid våldsam, och mycket ondska vill dölja sin rätta natur under fårakläder, ja en del ondska är livrädd för att visa sig våldsam, men är likväl ondska.

Våld är underskattat som våldsminimerare och därmed som livsmaximerare.

Håkan Arvidsson, universitetslektor i historia vid ­Roskilde universitet, skriver i SvD Kultur ("Världssamfundet har slutat lösa konflikter", 21/2):

"Sett i ett större sammanhang är Kosovos situation uttryck för en sjukdom i det internationella systemet, en sjukdom som funnits länge och som började växa redan under det kalla kriget. Sjukdomen yttrar sig i att inga konflikter kan lösas, vare sig på kort eller på lång sikt. Istället kapslas konflikterna in i låsta situationer medan världens ledande politiker talar om att man måste se ­tiden an och visa tålamod. Det är grunden till att vi idag har svåra konflikter som oavbrutet står och ­jäser, men aldrig kommer till något avgörande."

"Runt om i världen har vi denna typ av slumrande konflikter. Det kan kanske uppfattas som en trygg och fridsam ordning. Jag är emellertid rädd för att den rymmer en balansgång så svår att vi när som helst kan förlora jämvikten och störta ned i fördärvet."

Kanhända kommer fördärvet över oss när vi minst väntar det, genom just de metoder som vi har satt vårt hopp till. Rädslan för allt våld, fördömandet av allt våld, är fruktar jag, en säker väg till en våldsvåg utan like.+

*

*

*