GUDS ORD [dggb] & MÄNNISKORS ORD

cid KOMMENTAR SANNING & KONSEKVENS - NÅGOT OM EKUMENIKENS EKONOMI

Tidningen Dagen skriver idag (29 febr.) om något som kallas "Enhetens vänner" ("Ny ekumenisk rörelse samlar kristna"), men vilken enhet de är vänner till framgår inte.

Enhet kan ju vara så mycket. I Sverige är alla eniga om demokrati, att det är det minst dåliga systemet, sedan träter man för fullt de demokratiska partierna emellan. Man har enighet i hur man skall träta och slåss om makten, men man har ingen enhet alls i frågan hur man skall använda makten.

Det enda "Enhetens vänner" tycks vara överens om är att man skall vara "eniga", vilket ju antyds av namnet, de är vänner av enhet. Det låter så rart på något sätt. En samling (äldre) herrar har behov av lite trevlig samvaro och bildar en klubb. Så pojkaktigt. Det sägs dock inte ett ord i artikeln om vad enheten är, eller vad den skall användas till. Bara att man gillar enhet i vänners goda lag. Och i sådana sällskap är det ett etikettsbrott att strida, man får inte bekriga varandra.

"Polemik kristna emellan är...portförbjudet. "

Det är ett trötthetssyndrom. Det är ett ganska vanligt fenomen detta att kristna tröttnar. Man tröttnar på att strida mot synden hos sig själv, man tröttnar på nåden, man tröttnar på lagen, man tröttnar på arvet som är i himmelen och som man måste vänta på. Somliga blir socialister och vill ha ut allt här, vilket är så förvänt att man måste misstänka Djävulens list bakom. Det är ju dessutom så att samtidigt som man själv anammar den ultimata gudlösheten, ty socialismen är en konsekvent förnekelse av allt utöver materien, så börjar man anklaga andra för materialism!

Gal 6:9 Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp.

Den kristne som inte vill ha arbete eller strid duger inte, han är en sådan som vänder tillbaka, som ser sig om och undrar vad han håller på med och varför ingen hjälper till och varför det är så tungt och varför det aldrig blir någon skörd och så vidare, tills han lägger ned plogen eller vapnet och ger upp.

Luk 9:62 Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."

Enheten i sig tycks vara nog. Dessa "vänner" tycks verkligen också vara personliga vänner till grundaren Per Åkerlund. Det är alltså ett nätverk av kompisar, ett kotteri bland många andra i dessa dagar, ett innegäng som vill vara lite för mer än andra, på innegängs sätt. Men ett sådant sammanhang kan inte ha som mål att nå alla, ty i samma stund innegänget blir allmänt så dör det och ett nytt innegäng uppstår.

På kotteriers vis så är allt flytande, ty målet är att man skall få känna sig speciell: "Var det ekumeniska initiativet ska landa är inte helt klart än".

Hela idén med innegängen är att man skall skilja ut sig från de andra som inte begriper lika mycket, eller inte är lika tuffa, eller lika smarta, eller lika vackra och rika, eller som här lika fromma. Om alla får vara med så dör hela idén. Därför är detta nätverk av en enskild persons vänner dödfött som ett projekt för alla, denna klick av hotta celebriteter kan inte genomgå någon metamorfos och bli vad de inte är, vanliga och allmänna.

Dessutom är ju programmets grundtes totalt i strid med Bibeln. Enheten vi ser i Nya testamentet utesluter inte polemik av den allvarligaste sort. Jesu ord till Petrus "Gå bort Satan" låter inte så bra i våra fromma öron. Jesus har definitivt inte någon del i detta kotteri, ty de skulle döma honom för "polemik". Inte heller Paulus skulle få vara med. Pauli tillrättavisning eller bekrigande av aposteln Petrus och hans beteende kan ju inte med bästa vilja i världen kallas vänligt eller fredligt. Det var en strid som Paulus tvingades ta trots vänskap och beundran och respekt för Petrus, det fanns värden som var och det finns värden som är högre än mänskliga kompisar, ja som är större än goda relationer till Kristi tjänare, även om de är apostlar valda av Herren själv. När evangeliet självt står på spel, vilket det hela tiden gör i vår tid, måste för enhetens skull, den inre, den sanna och andliga enheten, sanningens ord förkunnas i strid med lögnens. Endast genom sanningen kan enheten uppnås.

Men trots det vill man inte kämpa för sanningen och genom sanningen bli eniga, utan man vill ha enhet utan kamp för sanningen, ja utan sanning alls. Vilket isynnerhet blir tydligt när man vill ha nattvardsgemenskap med påvekyrkan (se nedan).

Den relation som kristna har till varandra är inte att likna vid vanlig mänsklig vänskap, den andliga vänskapen är av ett annat och högre slag. Man kanske inte alls förstår eller gillar varandra, kanske inte alls är vad man menar med vänner i vanlig mening, men man är bröder och systrar ändå, på ett helt annat plan. Man kan ha olika uppfattningar om mycket i det jordiska och andliga, men känner djup samhörighet ändå med sådana man annars inte alls skulle umgåtts med. Men har man inte enhet i övertygelsen om att sanningen är viktigare än enheten, då kan inte enheten bestå.

Den kristne hör till Kristus, och alla som älskar Kristus älskar varandra. Men vänskapens hjärta, källa och centrum är i Kristus och inte i den mänskliga gemenskapen.

Det som dömer alla dessa "enhetskotterier" är att de utan undantag vill undvika strid. Men strid är oundviklig, ja den är en plikt, när man bryter mot Guds ord.

Jesus säger själv vilka det är som älskar honom och vilka som inte älskar honom.

Joh 14:22-24 Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?" [23] Jesus svarade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. [24] Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig."

Därför att man inte sätter Ordet och Läran först kan sådan här grupper aldrig bli något annat än innegäng, där man för en tid, kan bespegla varandra och säga vackra saker om varandra.

Det är sant att de vill ha ett minimum av lärogrund, nämligen i den apostoliska bekännelsen. "Den apostoliska tron är roten och stammen, och allt som växer måste vara i förening med stammen." Men det motsägs genast av att man inte är beredd att dra några som helst konsekvenser av den. Det är ju nämligen omöjligt att ha nattvardsgemenskap med romerska katoliker utan att acceptera deras lära om mässan.

Men påvekyrkans mässa innebär att Jesus offras gång på gång till Gud för att liksom i hedendomen, Gud skall bli blidkad gång på gång. Denna romerska mässa är intet annat än hedendomens, den yttersta mest extrema hedendomens, seger över kristendomen i dess hjärta. Man brukar säga att trots att grekerna erövrades av Rom till det yttre, så var det den grekiska kulturen, hellenismen, som inifrån erövrade romarriket. På ungefär samma sätt skulle man kunna säga att när kristendomen i romarriket vann den yttre makten så blev man samtidigt besegrad inifrån av hedendomen. I påvekyrkan fick hedendomen i praktiken den mest extrema form den kan få i teorin. vilket påvekyrkan själv vittnar om då då den gett påven den hedniska översteprästtiteln pontifex maximus. (se min artikel "Om avfallna kristna & Påven" [Läs här])

Man pratar om att man vill "visa på gemenskapen och likheterna bland Sveriges kristna", men vill alltså inte höra ett ord, eller orda en stavelse om väsensåtskiljande olikheter som denna om nattvarden. Sådant är en styggelse och en uppgivenhet inför lögnen. Det är ovärdigt kristna, ja ett svek, ett förräderi. Jesus dog för att han sa sanningen om sig själv. Det kallades hädelse. Då som nu kallas sanningen för hädelse, även när den sker genom något så fredligt och ofarligt som en teckning emot dem som mördar massor av sina egna i namn av en gud och en profet som anses vara världens räddning.

Som man kan vänta så säger katolikernas ledare i Sverige Arborelius att man måste tycka som Rom för att få vara med! "Arborelius: "Det bygger på att de som tar nattvarden har samma tro" (Dagen 2008-02-29). Nog sagt. Det säger allt man behöver veta.

Valet för den enskilde och kyrkorna är detta:

Skall man följa vägen till Rom eller skall man gå tillbaka till Bibeln?

Stefan Swärd, styrelseordförande EFK, skriver idag i nyhetsbrevet från SEA att "något fattas" i kyrkorna. Kan det vara de små orden "gå ut" frågar han. Han har en viktig poäng där. Han har en till när han påminner om att Jesus gjorde de flesta undren utanför templet och synagogorna. Men en sak fattas, jag undrar varför. Han har inte ett enda ord att säga om vår otrohet mot Skriften i den ena frågan efter den andra. Om man ändrar i Skriften så tar man bort tilltron till Guds ords kraft och då får vi heller inte uppleva makten och kraften i Guds ord.

Därför är den viktigaste frågan för mig och dig, likaväl som för kyrkorna:

Då Jesus säger att vår kärlek till honom består i att hålla och bevara hans ord, vad kan man då säga om min och din kärlek till Kristus?

*

*

GUDS ORD [dggb] & MÄNNISKORS ORD

ARTIKLAR PÅ DENNA BLOGGEN:

*

*

GUDS ORD [dggb] & MÄNNISKORS ORD

cid KOMMENTAR DÖDSSTRAFFET & HOMOSEX

Jan Guillou har sagt någonstans att så länge det var dödsstraff för homosexuella gärningar och tidelag så lyste dessa brott med sin frånvaro. Han drog slutsatsen att det har med trender att göra. Dödsstraffet skulle ju inte ha kunnat förhindra homosexuella gärningar om homosexualitet vore medfött.

Men det är inte därför jag skriver dessa rader.

"det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål" ,

sa man förr för att beskriva den sanningen att man föds inte till brottsling, man blir det genom att steg för steg säga ja till frestelse efter frestelse. Och det ligger i sakens natur att man vill ha häftigare retningar hela tiden. Den spänning man kände när man första gången ljög uppsåtligt, eller stal mot bättre vetande, kräver att man nästa gång gör något ännu farligare och har man klarat sig från upptäckt, så tror man sig genast om större ting.

I många fall tror jag det är känslan av att man är levande i närheten av faran som är så förförande, eftersom vi ofta inte känner oss levande. Den fruktan man känner skapar en spänning, som blir som en vanebildande drog.

Att leva utan droger är att leva ett liv där man vågar ha tråkigt, vågar lita på att man lever fastän man känner sig död. Det handlar om att skjuta upp belöningar, stå ut med svårigheter, uthärda motgång, kort sagt leva utan att vara beroende av de känslor jag har just nu. Att inse att de är flyktiga och byts hela tiden. Också detta går över, är en bra slogan. Känslor föder tankar. Och dåliga känslor, även tomhet, kan föda dåliga tankar, eller desperata, mörka tankar, som förleder till onda gärningar.

Men tvärtom gäller också. Tankar föder känslor, och tankar kan man välja, alltså gäller det att tänka rätt, det är viktigare än att tänka stort. Goda tankar och bilder ger som följd behagliga känslor. Detta är sagt i allmänhet, det finns tillstånd där man helt enkelt inte är förmögen att tänka alls, än mindre byta tankar, eller tänka på något gott. Sådant mörker kan man inte hjälpa sig själv ur. Men Guds ord kan, ty Guds tankar är större än våra.

Eftersom känslor är omöjliga att kontrollera, återstår att behärska tankelivet. Pröva själv. Föreställ dig en härlig dag vid stranden, låt vågornas brus, måsarnas skrän, barnens skrik, den hettande solens värme och den smekande brisen fylla dina sinnen, ditt inre öga och dina tankar. Vad gör det med dig? Byt nu bild. Tänk dig en stressande bilkö in till stan, eller något annat tålamodsprövande. Hur många sekunder behöver du för att få de känslor du brukar ha i dylika situationer?

Rom 12:2 Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

Det är också ett faktum att alla, så gott som utan undantag, som blir alkoholister har börjat med att röka vanliga cigaretter. Ingen som knarkar har blivit knarkare utan att först ha använt både nikotin och alkohol. Sådant är inte populärt att säga eftersom det antyder att brottslingen, alkoholisten och knarkaren har sig själv att skylla. Men i de allra flesta fall så är det så. Man väljer själv sitt liv, steg för steg. Det är den moraliska resning man visar i de små och osynliga sammanhangen, när man är ensam inte minst, som bit för bit bygger en karaktär och ett liv. Det är absolut förödande att skuldbefria alla som "råkat" illa ut.

Därför är det farligt att nonchalera brott som sker genom datorn, man kan i värsta fall hamna i en sfär där gränser suddas ut och rätt och fel börjar bli dimmiga eller flytande begrepp. Det som börjar som en oskyldig nedladdning - som "alla" gör - kanske fortsätter med stöld av andras material då man skriver uppsatser. Den som smiter från att betala för bussresan, eller luras med en gammal biljett, fortsätter med att smita från taxi- och restaurangnotan. Och sedan kan det vara för sent. Ett beteende har redan grundlagts, och ju längre man klarar sig, desto längre går man i förhärdelse och grova brott. De små "oskyldiga" stölderna på nätet kan sluta med avancerad elektronisk ekonomisk brottslighet.

Nog är det som i artikeln "Utanför gemenskapen på grund av sin homosexualitet", (Dagen 2008-02-28) också så när det gäller homosexualitet, att man går fram i små steg, vilket betyder att man gör val, egna frivilliga val, som gör att man till slut känner sig som homosexuell. Man framställer det sedan som om man inte hade något val. Det är bekvämt och förståeligt, men inte sant. Att Dagens reporter (Jaktlund) helt okritiskt spelar med är inte oväntat, men bedrövligt. Det säger en hel del, mest om tidningen Dagen. Dagens nestor Olof Djurfeldt skriver samma dag (Dagen 28 febr.) och han är inne på att det är "val mer än läggningsfråga". *)

Men det är inte heller det, som detta skall handla om. Det är Bibeln som norm det gäller. Eller rättare: Hur det går till att lämna Bibeln som norm.

Det börjar i det lilla även då det gäller att lämna Bibeln som norm. Det är mitt ärende.

Även de rättfärdiga kan komma fel, även de som bekänner att Bibeln är Guds ord kan komma fel. Men också det sker steg för steg. Inget är så typiskt Djävulen som att han går sakta fram, genom de små stegens tyranni. Han aktar sig noga för att utmana för mycket på en gång, samvetet ska aldrig behöver känna sig riktigt skyldigt. Man ska alltid ha en chans att förklara bort det hela. Det ska alltid gå att säga, jamen det är bara detta, vi ska bara, det är inte så farligt. Och sedan kommer klokheten farande och vill vara nyttig. Men, vad skall vi annars göra, vi har ju faktiskt inget val, eftersom det ser ut som det gör, det finns ingen bättre lösning, vi måste kompromissa, för "kyrkans" bästa, det förstår ni väl?

Men detta är precis det samma som sker med alla kriminella hjärnor. Man bryter regler, lagar, gränser och moralen och söker sedan med kloka argument försvara det. Ingen försvarar sig med "dåliga" argument. Alla rättfärdigar sina egna gärningar. Alla letar fram skäl som skall synas "rätta", "fina", "moraliska" och "kristna" och framför allt "barmhärtiga".

Det gäller ju att få det att se ut som om de gammal-modiga är rigida bokstavsträlar, hårda och kärlekslösa trots att de håller fast vid Bibeln. Ja, man söker till och med få det att se ut som om det just vore fasthållandet vid Bibeln som är orsaken till deras omedgörlighet och omedgörligheten kallas förstås hårdhet och hårdheten kallas kärlekslöshet. Har man sett så lätt det gick att vända allt upp och ner!

Ty vad säger Jesus om vem som älskar honom? Törs jag be om att vi kollar med Bibeln för att få svar? Eller är det kärlekslöst? Låt mig bekänna: Jag bryr mig inte om jag anses för det ena eller andra.

Först och främst borde alla vilja veta vad som sägs, så man vet vad man har att ta ställning till. Därefter kan man då själv avgöra om man vill hålla sig till Guds ord eller förkasta det. Att inte ens vara intresserad av vad Bibeln säger anser jag vara totalt oursäktligt och oseriöst. Sådana människor borde icke ha någon plats överhuvudtaget i kristenheten som ledare.

Men när hörde du någon senast ställa en fråga till Bibeln och på ett ärligt sätt söka reda ut vad Bibeln har att säga, oavsett om man gillar det eller ej? Och när hörde du inte någon säga allt möjligt med bestämdhet, fastän både du och alla andra vet att det inte stämmer med Bibeln! Varför är det modigare att "prata" i nattmössan och kalla det "anden" (vilken ande är ovisst), medan det anses dött och mossigt att tala "utan" ande men i enlighet med Skriften (vars ande är Herren själv!)?

Vad säger sådant om vår tids "ledare"?

Alltså, låt mig påminna om, vad Jesus själv säger om vem som älskar honom, vem som alltså är "hård" och vem som är fylld av kärlek:

Joh 14:21 Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom."

Joh 14:22-24 Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?" [23] Jesus svarade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. [24] Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.

Säg mig nu, vilket är för mer, att älska homosexuella - och likna dem vid spetälska! **) - och låta dem få rum i församlingen fastän de öppet vägrar att erkänna Guds ord som bindande i denna fråga, och således offra Guds ord för att bli älskad av människor; eller, att älska Jesus och hålla sig till hans ord oavsett vad människor må tycka. Vem skall vi älska först och högst? Gud eller människor, de må nu vara fromma eller icke-fromma, hetero eller homo? Hur säger Jesus att vi älskar honom?

Och vad gör de som inte älskar Jesus? Om Jesu ord skall gälla, så är det den som inte håller Guds ord som inte älskar Jesus. Jesu ord är Guds ord, och apostlarnas ord är Jesu ord. Men å andra sidan, varför bry sig om dessa ord av Jesus, om man redan förut övergett en rad andra ord? Knappnålen slutar aldrig med en knappnål. Många bäckar små av avvikelser från floden blir till slut en alldeles egen ny flod, en annan flod.

*

Hösten 2007 skrev jag en artikel som trots en rad ändringar inte ansågs viktig nog [se anm.] att publiceras varken i Dagen, Världen idag eller på Pingst.nu .

[anm. i ett fall fick jag ett ärligt besked: "du måste förstå att vi inte kan publicera en sådan artikel som angriper alla våra läsare och deras samfund"]

Sten-Gunnar Hedin - som ansvarar för pingst.nu - tackade genom ombud nej till artikeln, trots att han först sa ja, givet att den skulle kortas och göras "tydligare". Men den tydlighet som blev resultatet orsakade ett nej. De hade väntat sig en annan tydlighet, en öppning för att acceptera homosexualitet.

Artikeln publicerades så småningom i Kyrka & Folk, nr 49, 6 december under titeln "Hur mycket kan man ändra på och ändå hävda att man har Bibeln som högsta norm? " [LÄS HÄR]

Det framstår nu som något lättare att förstå varför man inte ville publicera den. Antingen satte artikeln igång en process som har lett till detta vi nu ser hos Hedin, där homosexualitet accepteras även hos de som hittills varit klart emot. Eller, så var möjligen processen redan igång och de ville inte bli störda genom en artikel som utmanade utvecklingen.

I artikeln så hävdar jag att ändrar man på ett så har man ändrat på allt. Trohet mot Bibeln utesluter ändringar. Ändrar man på ett så är ingenting längre heligt, inget är längre skyddat från ändringar.

Man har redan ändrat på mycket, och jag kritiserade den hållning som då - så sent som i höstas!! - fortfarande var rådande inom en stor del av frikyrkligheten, nämligen att man menade att homosexualitet var omöjligt att acceptera. Jag pekade på det godtyckliga i att säga att det var omöjligt att ändra sig i homosexfrågan, när man ändrat sig i andra frågor.

Har man ändrat sig i ett, så har man ändrat sig i allt.

Den som bryter mot ett bryter mot allt.

Följaktligen gav jag homosexlobbyn rätt, som hävdar att de "bibeltroende" skyller på Gud medan deras sanna motiv är fördomar, som de omedvetet eller medvetet är tacksamma för att kunna gömma under bibeltrohetens fina mantel.

Ty om man verkligen vore bibeltrogen så skulle man inte erkänna kvinnliga pastorer eftersom kvinnan skall underordna sig, ej heller skulle man bekämpa dödstraffet som är instiftat av Gud, ej heller skulle man syndstämpla slaveriet eftersom det inte är syndstämplat av Gud.

Eftersom man alltså sedan länge inte är bibeltrogen så är homosexmotståndet inte grundat på Bibeln hävdade jag, fastän det i och för sig är rätt utifrån Bibeln att vara emot homosexuell praktik.

Därför hävdade och hävdar jag, att kyrkan måste välja, antingen erkänner man öppet att man sedan länge i sanning inte har Bibeln som högsta norm för lära och liv, eller så går man tillbaka till Bibeln i allt.

Denna utmaning ville eller vågade man inte publicera, ej heller har man antagit utmaningen.

Det Hedin har gjort istället är ju att låtsa som att han både var bibeltrogen förut, då han införde kvinnliga pastorer i pingströrelsen, och att han är det nu, när han öppnar för praktiserande homosexuellas medlemsskap i pingstförsamlingar.

Men väl där kommer de homosexuella inte att tillåta fördömande av homosexualitet i predikningarna, vilket alltså tystar Guds ord mitt i församlingen. [Anm. precis som erkännandet av kvinnliga pastorer tystat Guds ord om underordning för alla!/cid 2008-03-01] Dessutom måste man ju låta homosexuella gifta sig i Pingstkyrkorna. Man kan ju inte erkänna dem dugliga till medlemsskap trots homosexualiteten, och sedan vägra acceptera att de gifter sig.

Så Hedin har förlorat all konsekvens här. Ena dagen kämpar han för äktenskapet och nästa agerar han emot det.

Hedin var inte bibeltrogen förut och är det än mindre nu. Däremot skulle jag inte vilja säga att det är någon slags anpassning till samhället som är hans drivkraft. Kanske är det en viss trötthet över situationen, och en desperat handling för att slå sönder låsningarna. Men snarare är det nog allvarligt menad omsorg och rättvisa gentemot homosexuella, som har fått honom till detta. Men han har hamnat fel ändå menar jag.

Dessutom tror jag att Sten-Gunnar Hedin har "svurit" i kyrkan alldeles förgäves. Om han har offrat sig själv likt ett "damoffer" i hopp att ställa "kungen" (Läs: bibeltroheten alt. fördomsfullheten alt. självgodheten) i schack, så tror jag att han kommer att finna, att den externa debatten inte tar intryck. Även om han vinner den interna matchen, så har inte vunnit dem som han offrade sig för. De vill inte komma till församlingen som nådehjon, som "spetälska", som man riskerar sina liv för att vidröra och "frälsa". De vill inte ha medlemskap i församlingen för att bli "frälsta", isynnerhet inte på sådana villkor.

De vill, precis som pingstvänner, ha "respekt" och "ära". De är lika trötta på att vara utstötta som pingstvännerna var en gång i tiden. De vill precis som pingstvännerna komma ur "spetälske"-syndromet. Och när Hedin vill rädda dem, så gör han just det som är det sista de vill veta av - han kastar tillbaka dem i spetälskefållan!

Man kan gråta för mindre. Vilken tragedi. För alla. Det synes mig som denna synd, att överge Guds ord, nu är på väg att straffa sig själv, nämligen genom att förgöra de ledare som är skyldiga till detta. Den ene efter den andra tappar kompassen och irrar omkring som vilsna får utan herde, fastän de själv kallar sig herdar. När blinda leder blinda så hamnar alla i gropen.

*

* * * * * *

*