GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Varför kallas Magnus Malm av somliga för en profet? Är det för att bokförlaget tror att han säljer bättre då? Eller är det för att han har "modet" att strunta i Bibeln när det passar honom? Det är för övrigt ett vanligt fenomen, detta att man talar utanför Guds ord, "i anden", och likväl eller kanske just därför blir kallad "profet". Ju modigare någon är i sin avvikelse från Guds ord, desto andligare tycks en del mena att man måste vara. De tänker väl: "Hur vågar han? Han måste vara ledd av Gud!". Motsatsen gäller, det är de som håller sig inom Guds ord som är de sanna och sant ödmjuka tjänarna. De andra tjänar sig själva eller någon annan.

Det handlar ofta om socialism, när det gäller Malm. Kanske inte så underligt, han är ett barn av 68, han var 17 och i sin mest påverkbara ålder och eftersom man i den åldern å ena sidan saknar kunskap i Skriften, historien och nutiden, och å andra sidan börjar vakna moraliskt och politiskt, så kan man lätt rusa iväg och moralisera över allt och alla. Man är ju 17 för sjutton, och begriper bara att alla ingenting begriper - utom en själv.

En del fastnar i den attityden hela livet. De kallar sig socialister nästan alltid. Och som det ser ut av de artiklar Malm skriver i Dagen så är han socialist, men jag kan ha fel. Jag har inte läst någon av alla hans många böcker. Bör man det? Är det värt mödan? Hans värld handlar tydligen i alla fall om socialism, fastän han numera troligen kallar det profetisk rättvisa eller något annat fint. Profeternas gillande av dödsstraff och av Gud anbefallda eller gillade krig filtrerar han säkert bort. Eller?

Det är rentav obehagligt att läsa hans senaste krönika. Han talar om det forna Sovjet och finner det inte ens för formens skull passande att fördöma denna mördarursäkt till statsbildning. Mer behöver inte sägas för att förstå hur den store Malm fungerar. Man hör redan hans invändning: "Men USA då!". Somliga växer aldrig upp, blir aldrig förmögna till att skilja katterna från hermelinerna, ens i dagsljus. De vill helt enkelt inte, därför kan de inte. De har ingen förmåga till distans till sig själva, de är rädda för vad de kan få se. De kan inte ändra sig, därför att det vore att erkänna att man haft fel.

Hela Europa är fullt av människor som trodde på socialismen och fortfaran-de vägrar erkänna socialismens förbannelse, samtidigt som de flesta någonstans inser att allt man har är ruttnande lik på lit de parade.

Och så förstås den fruktansvärda sanningen om alla dessa massmord och övergrepp i socialismens namn. Dessa som man inte vill höra talas om eller studera, eller lära något av.

Deras värld kan bara upprätthållas genom att hålla sanningen ifrån sig. Deras oförmåga till självrannsakan och omvändelse gör dem bittra och osakliga, särskilt emot USA och Israel som står för allt de hatar, ty de hatar allt som slog sönder deras våldsutopier om socialism överallt och till alla.

Sanningen är den att det finns inga kristna som är socialister. Är man kristen måste man med nödvändighet ta totalt avstånd från all typ av socialism, eftersom socialism är den mest extrema gudlöshet och materialism som kan tänkas, i praktiken såväl som i teorin. Socialisten kan inte säga nej till sin socialism, då är han ingen socialist, men så länge han är socialist kan han inte vara kristen.

Allt icke-materiellt förnekas, allt väsen högre än människan förnekas, alla levande varelser är djur, inget liv finns efter döden, ingen uppståndelse, ingen frälsning, inget evigt liv. Det finns för socialisten ingen annan gud än människan själv, den tänkande upplysta människan som har avslöjat "myten" om de kristnas Gud. Socialisten har ingen Gud som styr och skapat allt och skall döma alla. Den starkaste hyllas, sådana som Lenin, Stalin, Pol Pot och Mao. Alla medel är tillåtna för att ta makten och behålla den. Lögner, löftesbrott, stöld, röveri, hot, terror, våld, våldtäkter, mord, massmord och massvält.

Frälsning är här och nu, definierad av en upplyst elit, och den är materiell - intet annat existerar än materia. Det finns varken i teorin eller praktiken några mer extrema materialister än socialister.

Den kristne som har sympatier för socialism har inte förstått kristendom, ej heller socialism. Den enda text, och det enda sammanhang i Bibeln, som synes stödja socialism eller upphävande av äganderätten, är i själva verket just därför det bästa beviset på precis motsatsen.

I Apostlagärningarna står det att man i den förföljda första församlingen i Jerusalem, direkt efter pingsten, sålde sina ägodelar och hade allt gemensamt. För den som vill ta Guds ord på allvar så bevisar denna text, just därför att det är den enda som synes stödja socialism, att det finns ingen socialism i Skriften.

Det kan inte nog betonas att det förekom inget tvång, ingen befallning, inget krav, inga hot, inga straff eller sanktioner av något slag för att förmå någon att sälja det han hade. Allt var frivilligt. Äganderätten upphävdes icke, tvärtom bekräftas här äganderätten på det allra tydligaste sätt av Petrus. Petrus var Herrens egen utvalde apostel, han ansågs som den främste, och det var han som tog ledningen i den första samlingen av dem som trodde på Kristus.

Men Ananias och Safira då? Straffades inte de för att de inte gav allt från försäljningen till församlingen? Hur kunde man straffa någon - därtill med döden! - om det inte var ett krav att sälja och ge allt? Det är just här man har svart på vitt att det inte är socialism.

Petrus bekräftar just i denna text som tyckes handla om socialism, äganderättens grundläggande självklarhet. Ananias och Safira straffas inte för att de behöll en del av försäljningen. De hade inte heller straffats om de inte sålt. De straffades för att de ville synas rättfärdigare än de var. De behöll en del för sig själva, och sade samtidigt att de givit allt åt församlingen. De visade därmed att de hörde inte till församlingen, de försökte lura både människor och Gud. Det är i detta sammanhang Petrus förklarar att ingen annan än Ananias och Safira ägde rätten till både pengarna och egendomen:

Apost 5:4 Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud."

Socialism är däremot aldrig frivilligt. Oftast blir ett helt folk med våld tvingat till socialism genom en blodig mordisk revolution av ett fåtal som menar sig vara förmer, som vill anses och synas vara rättfärdigare och mer upplysta.

Eller så tvingar under skendemokratiska former en stark minoritet, den svaga majoriteten att finna sig i legaliserad stöld av egendom. Eftersom borgare inte tar till våld, så utnyttjas detta medvetet av socialister.

Socialister visar varje första maj med sina röda blodsfanor och våldsfixerade gester och skrik, vems barn de är. De har samma symboler som världshistoriens värsta massmördare. Röda fanor, sången Internationalen och Kommunistiska Manifestet, det mest blodbesudlade dokument världen skådat. Varje första maj hotar de borgarna med våld om de inte får som just de vill. Genom borgarnas ovilja att ta till våld och socialisternas ständiga hot, uttalade eller blott antydda, så har många stater i Europa blivit alltmer socialistiska fastän socialismen nästan aldrig haft ensam majoritet.

Legaliserad stöld kallas det när man stiftar lagar som gör statens stöld laglig. Skattelagstiftning är de "demokratiska" socialisternas mer "fredliga" sätt att tvångsgenomdriva revolutioner på. Högskattesamhällen, motiverade som välfärdssamhällen, är ingenting annat än statens konfiskation av enskilda människors genom eget arbete egenhändigt och rättmätigt förvärvade lön. Därmed stjäl staten nutida och framtida egendom, ty genom upphävandet av arbetarens rätt till sin lön, upphäver eller begränsar man den enskildes äganderätt och därmed upphävs eller begränsas hans handlingsfrihet.

I dylika samhällen har man inte laglig rätt till sin egen lön för sitt egenhändigt utförda arbete. Staten tar sig rätten att behålla hur stor del som helst av lönen. Det finns inga lagstadgade gränser för hur mycket staten får ta i skatt, eller hur mycket den arbetande har rätt att fordra att ha kvar. Men Guds ord säger: Den som arbetar har rätt till sin lön. Socialism upphäver den rätten. Medan Gud bara kräver tio procent av den troende, tvingar moderna gudlösa stater av medborgaren totalt sjuttio procent eller mer, som istället skall tillfalla staten, vilket skenfagert kallas det "allmänna". Sverige är fortfarande en sådan stat.

När Malm skriver: "Jag hade hamnat på en träff med Svensk-Sovjetiska Vänskapsförbundet, ditlockad av ämnet "Kyrkan i Sovjetunionen". ", så finns det helt enkelt ingen anledning att sätta den minsta tilltro till sådana skönmålningar. "hamnat" - vilken falskhet! Han hade sympatier helt enkelt för socialismen även i den sovjetiska formen. Vad hade han annars där att göra. Han vilseleder oss medvetet. Han vill inte erkänna vad han på den tiden, och kanske fortfarande, egentligen tycker.

Ingen ideologi har dragit så mycket förbannelse över mänskligheten som socialismen. Lenin mördade ca fem miljoner på ca fem år. Stalin mördade ca 50 miljoner på ca 29 år. Pol Pot mördade på fyra år ca en fjärdedel av befolkningen i Kampuchea. Mao är den enskilt värste massmördaren i världshistorien och därför den mest hyllade av socialister i Sverige och världen runt. Han är ansvarig för ca 80 miljoner oskyldiga kinesers död under 27 år.

Tänk dig att Mao, i fredstid, utan annat urvalskriterium än att de tänker annorlunda än socialismen, väljer ut och ställer upp 80 miljoner av Kinas (då) mindre än en miljard människor, på rad. Tänk dig sedan att Mao befaller att en av alla dessa oskyldiga, obeväpnade, fredliga och försvarslösa av det egna folket, skall skjutas säg, var tionde eller tolvte sekund. Det blir fem eller sex mördade per minut, 300-360 per timme, ungefär 8000 per dygn, och att det fortsätter så dag efter dag, 365 dagar per år, med ungefär tre miljoner döda per år, år efter år i tjugosju år. Det blir omkring åttio miljoner.

Frågan till svaret "Mao" är: "Vem har mördat flest människor i världshistorien?" Frågan till svaret "socialismen" är: "Vilken ideologi har på mindre än ett århundrade mördat flest människor i världshistorien?"

Ändå finns det människor som kallar sig kristna och varje första maj använder samma symboler som denna världshistoriens värsta massmördarideologi använder ännu i denna dag i länder som Kina och Nordkorea och Kuba.

Alla dessa har mördat i "folkets" namn. De har mördat i socialismens namn. De har ursäktat sina massmord med "hela nationens intresse", att det var "nödvändigt" för att "revolutionen" inte skull dö, för att "borgerligheten" och det "borgerliga" tänkandet skulle kunna utrotas. De mördade tillhörde den egna befolkningen, de var obeväpnade, gjorde inte motstånd eller ens uppror. De tänkte annorlunda, de ville bestämma över sina egna liv, sin bostad, sin mark och jord. Det var så farligt i socialismens ögon att de måste dö. Kristen socialist? Malm?

*

Judas då, vad var det nu med honom? - Han värderade vård av fattiga högre än kärlek till Kristus. Ondska döljer sig under mångahanda skepnader. Bekymmer om fattiga är en av de "finaste". Församlingen i Nya testamentet, Guds församling, den första församlingen, pingstförsamlingen framför andra, hjälper inga andra än de fattiga som är troende och tillhör församlingen.

*

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Pingstledaren Sten-Gunnar Hedins utspel om homosexuellas välkomnande in i pingstförsamlingar, och Stanley Sjöbergs liknande uttalande, väcker många följdfrågor. Ingen av dem har ens antytt att de ser några sådana, ens efteråt.

Tor Billgren, icke-kristen homosexuell bloggare, har på sin blogg "Antigayretorik" pekat på nödvändigheten av att förtydliga vad "öppningen" i sak innebär, dess gränser och villkor, som han menar inte är desamma hos Hedin och Sjöberg. Han ser också tydligt att det i sak inte är någon som helst ändring i attityd till de homosexuella. Det låter positivt, men är i sak ingen förändring, säger Billgren helt korrekt. ("Pingstledare vill öppna upp för homosexuella" [läs här])

Vi har alltså två kända frikyrko-"profiler", som gör media-"utspel" om svåra teologiska och "kyrkopolitiska" frågor, på ett sätt som provocerar troende, egentligen utan anledning, samtidigt som de erbjuder ingenting till dem de säger att de vänder sig till!

Vet Hedin vad han gör? Vet han vad han säger? Är det alltså ett mediajippo, ett spel för gallerierna, eller har han ingenting fattat? Tror Hedin själv att han verkligen har erbjudit de homosexuella något konkret, något mer än förut?

En annan fråga jag tagit upp förut, är om det överhuvudtaget är fråga om en inbjudan till homosexuella som inte vill ändra sig, när man bjuder de troende att ta emot de homosexuella på samma sätt och av samma orsak som Jesus tog emot de spetälska!

Hedins predikan den 17 febr. i Filadelfiakyrkan jämförde ju just med Jesu bemötande av de spetälskesjuka.

Hedins predikan, redan bibeltexten och sedan utläggningen, visar ju att han har inte alls någon acceptans av homosexualitet, utan tar i djupet av sin själ avstånd från homosexualitet - annars skulle han ju inte använt en text om spetälska. Samtidigt har han uttalat sig så att många pingstvänner och troende har fått en annan uppfattning. Men de homosexuella låter sig inte imponeras, även om de tackar för det lilla.

När man talar om spetälska i ett sammanhang som rör accepterandet av homosexuella, så innebär det att man betraktar homosexualitet som en sjukdom. Och det är i sak samma inställning som Åke Green har, vilken han gav uttryck för både i TV-programmet "Hatar Gud sex?" (4/2) och i sin över hela världen kända predikan. Ordvalet i denna predikan har Hedin tagit avstånd ifrån, men nu visar hans egen predikan att också han vill använda hemska sjukdomar som metaforer för homosexualitet. Hedin visar nu att han egentligen har precis samma inställning som Åke Green. Eller noga talat, Hedin kallar homosex för spetälska och Green vill likna det vid cancer.

Vad är egentligen Hedins problem? Vågar han inte säga vad han tycker? Försöker han med fagra ord bedra den ena eller andra gruppen? Vem vet? Det kanske bara är oskicklighet, aningslöshet eller okunnighet, men hur misslyckat det än är, ligger det kanske en ärligt menad välvilja bakom? Välvilja tror jag honom om, i övrigt famlar jag i mörker om vad han egentligen vill och varför.

Både cancer och spetälska är svåra, ofta än idag dödliga sjukdomar som alla vill bli botade ifrån, även om det kräver svåra och farliga operationer.

Men de homosexuella som kräver att få erkännande som medlemmar i församlingen, fordrar att deras livsstil skall accepteras sådan den är. De tänker inte på sig själva som sjuka, eller människor som måste bli botade för att behaga Gud.

De fordrar att de skall få vara medlemmar sådana de är, och att de skall få förbli sådana de är, de fordrar att inte bli fördömda från talarstolen, de fordrar att utan uteslutningshot få fortsätta leva i partnerskap som praktiserande homosexuella.

Självklart måste den församling som medgiver detta, som lovar att tiga med obehagliga ord ifrån Gud, också medgiva, till slut åtminstone, att homosexuella får vigas i kyrkan med församlingens välsignelse. Men just detta bekämpar man, och har man kämpat emot, därför att man vill bevara äktenskapet mellan man och kvinna.

Men tänk om, tänk om Hedin på allvar faktiskt vill, trots orden om spetälska, om han verkligen vill öppna för att tillåta öppen syndig levnad i församlingen utan tillrättavisning, ens i opersonlig form från talarstolen, vad innebär det för bibeltroende pingstvänner?

Om sådana som offentligt deklarerar att man sätter sig över och emot Guds ord, skall fredat få vara mitt i Guds församling, är man inte då i en situation, där Hedin själv skulle uppmana människor att gå ut ur Pingstförsamlingar, om man fick döma av Hedins egna tidigare uttalanden?

Eller vad tycker du? När Hedin för mindre än ett år sedan uppmanade pingstvänner att gå ut ur Svenska kyrkan, av ett skäl som åtminstone ur en aspekt måste betraktas som mindre allvarligt *) än detta, huru mycket mer borde han inte då nu uppmana pingstvänner att lämna pingstförsamlingar som tillåter eller kommer att tillåta öppen praktiserad homosexualitet i partnerskap, som en av Gud accepterad och oklanderlig samlevnadsform?

Så hur skall det bli? OM någon församling förleds - för mycket lång tid framöver - att tänka att homosexualitet inte längre är en synd, just på grund av Hedins ord, måste inte då Hedin uppmana den församlingens sanna pingstvänner att gå ut ur den församlingen, förutsatt att Hedin verkligen inte accepterar homosexualitet som en icke-syndig samlevnadform?

Å andra sidan, om Hedin trots olämpligt och oklokt och otydligt ordval, verkligen menar att homosexualitet inte skall fördömas, måste han inte då uppmana alla medlemmar i församlingar som inte accepterar homosexualitet som tillåten livsform, att gå ut ur dessa församlingar för den orsakens skull?

Eller handlar detta, som så mycket annat, egentligen inte om något annat än ekonomi?

*

*) Det gällde då en enstaka bibelutläggning i en enstaka Svenska kyrkans församlingsskrift. Det var Stockholms domkyrkoförsamlings nya gratismagasin Sthlmsliv som hade en en text som sökte framställa Jesus som försvarare av pedofili.

En synd, än allvarligare mänskligt sett, men det rörde sig om en enskild prästs synpunkter, inte om en kyrkoledares försök att skapa en ny teologi i hela Svenska kyrkan. Se denna artikel i Dagen (2007-09-08) "Sten-Gunnar Hedin uppmanar pingstvänner att gå ur Svenska kyrkan" [Läs här]. Dagen skriver:

"Även om biskop Caroline Krook konstaterar att Niklas Olaison resonemang inte är Svenska kyrkans teologi, så drar församlingen inte in tidningen. Är Svenska kyrkan verkligen beredd att så lättsinnigt sprida missuppfattningar för mycket lång tid framöver? – I det här läget är en vägran att betala kyrkoavgift en förtvivlad men mycket kännbar åtgärd, menar Sten-Gunnar Hedin."

*

*

*