GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Alltför mycket bistånd och bidrag och diakoni, och vilka andra namn nu denna typ av gärningar kan ha, görs för att hjälpa hjälparen och det fastän det stjälper den redan stjälpte än djupare i hjälplöshet och nöd.

"Allt hänger ihop" brukar man säga, när man tycker sig se samband överallt och till allt möjligt som inte ser ut att ha med vartannat att göra.

Det här med bidrag är en fråga där den frasen erbjuder sig oönskad men ändå välkommen. Bidragssystemen här hemma i vårt "välfärdssamhälle" och bidragen till andra länder där de som har det bäst har det sämre än de som har det sämst här, är två olika sidor av samma sak. Vi gör borta så som vi hemma lärt.

Resultatet är att vi gynnar även utomlands det som är sjukt och dåligt och missar att stödja det som är friskt och bra. Vi bedriver utskänkning av pengar enligt "soppköks"-modellen, efter principen: den vi tycker mest synd om kan hjälpa oss bäst med att bli av med vårt dåligt fungerande samvete.

Det man belönar får man mer av.

Det man bestraffar får man mindre av. Om man belönar den som inte arbetar får man fler som vill äta utan att arbeta. Om det inte lönar sig utan tvärtom straffar sig att arbeta så arbetar man inte.

Vi vill hjälpa därför att vi känner en plikt att hjälpa eftersom vi har det så mycket bättre än de flesta andra. Det blir lättare för oss att bära denna "börda" att vara rik och mätt, om man kan säga till sig själv att vi ändå gör så gott vi kan för att lindra nöd och hjälpa andra som har det sämre, så de åtminstone kan få mat en dag till och kanske lite bättre hus och utbildning också.

Men det visar sig att verklig hjälp är svår. Verklig hjälp, det är sådan hjälp som hjälper den nödställde att hjälpa sig själv och resa sig ur sin misär och stå på egna ben, så att han kan fånga sin fisk själv till middagsmaten, och ett steg i taget uppnå - inte vår standard - men något mycket bättre än den hjälplöshet han nyss hade, nämligen frihet och ansvar och makt över sitt liv. Nödvändig livräddande akut hjälp får aldrig permanentas!

När vi upptäcker att verklig hjälp är något helt annat än att ösa pengar över hungriga, ja då kan det hända att man ger upp och till slut just därför ändå väljer att ösa pengar över såren, ja inte de nödlidandes sår, utan våra sår. De sår som vi får av att bära denna "vita rasens börda" av att vara rik och mätt.

En sådan attityd är djupt oansvarig och självisk, och den leder till att de nödställda permanentas i nöd, vilket har det "goda" med sig att vi kan fortsätta att ösa pengar över våra sår [och ha biståndsarbetarnas jobbtillfällen kvar]. Ty det vore ju värre om de började klara sig själva, fast på en mycket lägre nivå än vår, ty då skulle vi ju inte få möjlighet att gjuta den salva över våra bördor som heter pengar i massor utan krav och utan kontroll över dem som har det så mycket sämre. Och "hjälporganisationerna" skulle ju då gå en osäker framtid till mötes.

Det är faktiskt så att det finns en lag i tillvaron, som heter så:

Det man sår får man skörda.

Nu är det just den lagen som så många tänker på när de vill göra gott mot andra som har det mycket sämre. De tänker att i tidens längd kommer dessa goda gärningar tillbaka. Det är sant, men det är sant också om gärningar som bara har sken av att vara goda. Skenheliga gärningar kommer också tillbaka, och de har inga karameller med sig.

Det är ett svek mot nödställda att ge dem den föreställningen att de kan och har rätt att leva på andras bekostnad bara för att de har det så mycket sämre och vi har det så mycket bättre. Men det är den läxan vi lär många som är i nöd både här hemma och borta. Det är inget vi kommer att bli tackade för. Bara hånade! Och det med rätta.

Det är inte så länge sedan också Europa var fattigt. Vi har, våra förfäder har, arbetat och slitit för att vi skulle få det vi har idag. Det är ingen som har gett det till oss. Ingen kom från andra sidan jorden och plockade bort alla stenarna från våra åkrar. Ingen hjälpte oss. Vi hjälpte oss själva! Det vi gjorde det kan andra också - det är det hoppfulla budskap vi borde ge till andra, ja faktiskt istället för pengar. Att ge bort pengar utan motprestation är en dödskyss till mottagaren.

Vi borde berätta hur eländigt livet var i Europa för inte alls länge sedan, och visa på hur vi kom hit där vi är. Sådan hjälp är andlig, god och nyttig - hjälp till självhjälp för den som vill hugga i.

Gud hjälper den som hjälper sig själv, och den som inte kan hjälpa sig själv kan åtminstone be, också då, ja isynnerhet då, hjälper Gud. Att be i hjälplöshetens mörka fängelse, det är också att hjälpa sig själv. Att öppna sig för Gud är att öppna sig för det oväntade och omöjliga. "För den som tror är intet omöjligt!" På dessa ord av Jesus är hela västvärldens framgång uppbyggt. Ingen har talat så som han! Ingen!

Därför att Väst har byggt på Kristus, har levt i hans ord, så har vi fått allt detta vi har, med Guds hjälp och vår egen. Om vi vill behålla det, så måste vi tillbaka till rötterna.

Men om vi vill bryta ner allt som århundraden av generationer byggt upp genom svett och böner i tro, då skall vi ge åt den som inte vill arbeta och bestraffa den som vill klara sig själv, både hemma och utomlands.

Med Gud är allting möjligt. Redan efter Babels torn säger Gud att härefter skall intet vara omöjligt för människan.

Vi borde uti rymden och kolonisera den, fixa en ny Noas ark, för att hinna hitta en ny planet innan solen bränner upp den enda vi har. Det är inte en plikt, det är den yttersta och främsta plikten, människan har ingen högre plikt än denna att se till att hon överlever solens förintelse. Klockan tickar och det tar 50 000 år bara till närmaste solsystem - och där finns ingen planet som vår. I jämförelse med denna plikt är det s.k. klimathotet en livsfarlig villolära.

Ingenting är så underbart att inte Gud förmår det, säger redan den gammaltestamentliga profeten. Mycket som vi har idag, ja nästan allt är mirakler, fastän vi vant oss vid dem så vi tänker inte på dem som mirakler längre.

Man kan inte skänka bort rikedom, överflöd och välfärd., Det måste förtjänas, det måste arbetas fram, var och en måste arbeta fram sin egen framtid och slita för sitt eget bröd. Den som inte vill arbeta får inte äta. Det är en naturlag som pseudokristna och socialister inbillar sig att de kan bryta mot, ja göra omintet och vända på till sin motsats. Men de har fel, även om de länge nog nästan lyckats lura oss att tro dem.

*

Det kan säkert vara av intresse för många att veta vad Nya testamentet säger om bistånd och hjälpverksamhet. Det är ju så många kristna som ser det som sin främsta plikt att hjälpa människor överallt, att man antar att det skall vara lätt att hitta dessa Guds befallningar i Skriften. Det går inte kan jag säga med en gång.

Istället finner man följande i Nya testamentet:

1. Grundläggande är att de kristna, de som är uttagna ur världen för att tillhöra Gud, har en enda befallning och den kan ingen annan än de kristna genonmföra. Det är att predika evangeliet. Om kyrkan inte gör detta, så blir det inte gjort. Om kyrkan håller på med bistånd, diakoni, etik, politik och alla möjliga sociala verksamheter, men inte predikar Kristus, så är det ingen kyrka alls. Kyrkan blir kyrka då den predikar Kristus så envist och ensidigt att utomstående kallar dem för krist-tokar.

2. Vad gäller arbete och hjälp finner man i Nya testamentet, till stor överraskning för en typisk svensk, man må vara socialist eller kristen, följande principer:

a) Den första plikten är att ta hand om sig själv, inte andra. Den som inte vill arbeta, skall inte (B2000: får inte) äta [Ef. 4:28; 1 Thess. 4:11-12; 2 Thess. 3:10, 12].

b) Den andra plikten är att familjen, inte samhället, skall ta hand om sina egna. Den som inte tar hand om sina egna är värre än en otrogen [1 Tim 5:4, 8].

c) Den tredje plikten är emot de troende i den egna församlingen. De troende som är fattiga, eller inte KAN försörja sig själva och inte har någon familj som kan ta hand om dem, skall församlingen vårda sig om. Så tog den första församlingen hand om sina änkor som inte själva kunde försörja sig, och inte heller hade någon som kunde ta hand om dem [Apg. 2:42; 6:1; 1 Tim. 5:3-16; Jak. 1:27].

d) Den fjärde plikten är emot troende i andra församlingar och på andra orter, där så behövs, på grund av fattigdom, förföljelse eller dylikt. Isynnerhet är de troende skyldiga att återgälda andliga skulder med materiella, när behov finns [Rom. 15:25-27; 1 Kor. 9:11; 16:1-3; 2 Kor. 8:1-4, 11-14; Gal. 2:10].

e) ”Diakoni”, "bistånd" "bidrag" eller uppsökande ”hjälpverksamhet” av ekonomisk eller annan art, riktad till icke-troende, lyser – såvitt jag kunnat finna efter noggranna efterforskningar - med sin totala frånvaro i NT.

Sammanfattingsvis skall var och en ta hand om sig själv först, därefter den egna biologiska familjen, därefter den religiösa familjen, och först i tredje hand den nationella familjen, vilket man visserligen inte ser av den kristna församlingen men av den judiska.

[Obs! Gud har instiftat överheten och skatt erkänns, men inget sägs om hur stor skatt som överheten med rätta kan ta ut - Gud själv nöjer sig med tio procent. Det är en fingervisning!]

Ingen skall få mat eller hjälp som kan ta hand om sig själv. Bidrag av alla sorter i vilket som helst sammanhang är inte befallt av Gud, men tvärtom starkt begränsat. Det är arbetslinjen som gäller. Detta är sunt och har sin tillämpning även på mycket annat än bistånd och bidrag till sämre lottade.

Redan Mose slår fast i budet om vilodagen att sex dagar skall du arbeta. Det är baksidan av vilobudet, en sida som aldrig dessa frikyrkliga sabbatsivrare brukar nämna.

Det är ett faktum att utan sex dagars arbete i århundraden hade vi inte haft det vi har. Och ju mindre vi arbetar, desto ostadigare blir vårt samhällsbygge.

Det som har livskraft skall bära sin egen börda. Bidrag snedvrider, skadar och stjälper!

Akut hjälp och hjälp till självhjälp är något helt annat. Den barmhärtige samariten var inte på biståndsuppdrag, han var upptagen med sitt arbete, när han stötte på en nödställd. då lät han sina plikter mot sig sj älv vika tills dess han hade avhjälpt det akuta, sedan gick han vidare. Permanent stöd, oavsett till vem eller vad, är av ondo.

*

*

*

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Jag tror knappt mina ögon när jag läser debattartikeln i Dagens Nyheter för idag "Regeringen gör historia till ideologiskt slagfält" (DN 2008-04-02).

Det är tydligen en hel hög med människor som inte tvekar att avslöja sig själva som försvarare av förtigandet av den socialistiska ideologins effekter.

De vill inte ha kunskap och än mindre ge ut kunskap om den reellt existerande socialismens massmord, folkförtryck och övergrepp av alla tänkbara slag i vår närmaste historia, och i vår närmaste omgivning.

Vilka är då dessa som vill att de unga generationerna inte skall få veta något om de långt över hundra miljonerna av den egna, obeväpnade och oskyldiga befolkningen som mördades i socialismens namn under 1900-talet i Sovjet, Kina och Kambodja för att bara nämna de tre värsta?

Vilka är de som inte vill att unga människor skall begrunda hur det kan komma sig att den ideologi som säges vara världens räddning fick Mao att mörda omkring åttio miljoner av den egna obeväpnade oskyldiga befolkningen på bara tjugosju år?

Vilka är de som inte vill att det skall omtalas att Mao mördade ca 8000 per dag, dag efter dag, 365 dagar per år, år efter år i 27 år?

Det är ca 6 mördade per minut, eller en ungefär var tionde sekund, timme efter timme, 24 timmar om dygnet, dygn efter dygn, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, i tjugosju mycket långa marschår!

Vilka är de som inte tycker att det är något som man bör tänka över, forska i, studera och fördjupa sin kunskap om, minst lika mycket som Hitlers massmördande?

Vilka är de som gärna ser att man stannar vid massmördaren Hitler i sina studier av totalitära rörelser?

Vilka är de som tycker att Hitlers mördande av ca 20 miljoner under 12 år vid makten, det är 1,6 miljoner per år, är förfärligt, men inte att massmördaren Mao är än mer förfärlig, trots att han mördade i en dubbelt så hög takt, ca 3 miljoner per år?

Vilka är de som inte vill att unga människor skall få höra om hur socialisten Stalin mördade i en takt av mindre än 2 miljoner per år?

Man blir inte förvånad då man läser den del av listan av namn som är sjuka nog att vilja skämma ut sig med att finnas med under artikeln i DN. Det är den ena socialisten och diktatursmekaren efter den andre.

Att de kallar sig akademiker och forskare, och till och med uppbär en och annan verklig tjänst som sådan, det gör saken än värre. Det är en skam att den akademiska världen är så åtskild från verkligheten att så många massmördarvänner ostört kan verka i den akademiska ankdammen.

Det vore ju en sak om de nu när våren kommer satt på sofforna runt Svansjön och pratade med fåglarna medan de matade dem med lika delar brödsmulor och föredrag om Maos förträfflighet; eller i insuttna fåtöljer på Ofvandahls och bevisade att de inte kan skilja terrorister och socialistiska massmördare från Churchill, Truman, Reagan och Bush; men att utöva undervisning på universitetsnivå och vilja förhindra att en stor kunskapslucka fylls igen med fakta hos unga genrationer, det är bara för mycket.

Jag tänker inte slösa ett enda ord på deras lögnaktiga ursäkter för detta sitt motstånd mot sanningen. De är likt ormar som ömsar skinn, men fortfarande förblir ormar. somliga försöker nog att klä sig i fårakläder men vargsinnet går att höra på rösten.

Att en sådan artikel kan skrivas idag, beror nog på att dessa som undertecknat den hoppas att socialisterna i riksdagen, varav inte så få har stor tolerans för socialisters massmördande på den egna befolkningen, skall återkomma till makten 2010, så att dessa sanningsskygga "forskare" och "lärare" och "akademiker" skall kunna återgå i lugn och ro till sin verklighetsflykt.

Men Reinfeldtregeringen (R) har kommit till makten därför att folket är trötta på att få höra lögner. Åter till verkligheten, åter till ordens rätta betydelse, det är den grund som alliansens mandat och makt vilar på. Det är inga dåliga grejer!

Dessa som nu så villigt, långt efter dessa socialistiska massmördares död, lojalt ställer upp för att skydda det som skyddas kan av deras "ära", skall nog inte räkna med något stöd hos folket för sina lögner och sanningsskygghet.

Däremot kan man hoppas att de skriver fler sådana här artiklar, ty det bidrar på ett icke föraktligt sätt till att folket förstår vilken lögnaktig värld socialister lever i, vilket i sin tur och på sitt sätt bidrar till att göra alliansregeringen än mer nödvändig och den enda trovärdiga i nästa val.

Till sist bara det enkla och uppenbara. Regeringen hade inte behövt ge Forum för Levande Historia detta uppdrag om att dra fram i ljuset socialismens historiskt unika massmord, om det inte vore för att Sverige i typ hundra år dominerats av socialister som gjort allt för att ursäkta och dölja eller till och med försvara och hylla dessa massmordsregimer!!

*

Tillägg 2008-04-03 to morgon

Under hela den socialdemokratiska eran, från 1930-talet och framåt, har isynnerhet synen på omvärlden präglats av socialistiska synsätt.

Särskilt gäller det från 1960-talet och framåt, att politiker och journalister med socialistiska glasögon har tolkat världen åt svenskarna i TV, radio och utrikespolitiken.

När den socialistiska verkligheten i Sovjet kollapsade blev alla överraskade, borgare kanske mest. Borgare är ofta naiva och trodde att nu var socialismen slut i Sverige också.

Tvärtom har den socialistiska propagandan i radio, TV och stora tidningar (tänk DN) men också små (tänk Dagen), blivit allt värre ju längre vi kommer från 1989 och Berlinmurens fall. Det var lättare att hålla stånd mot socialismen när det fanns hemska exempel att visa på i vår närhet. Av samma skäl är det lättare att verka för socialistiska idéer nu.

Det är alltså inte så att vi har levt i en neutral värld i Sverige fram till Reinfeldtregeringen. I allra högsta grad tvärtom. Diktatorer och massmördare har från alla möjliga håll tolererats, ursäktats, försvarats och även hyllats. Det är och har varit akademiker, författare, inte-llektuella, skribenter och politiker som med små och stora, offentliga och mindre offentliga medel och knep inbillat svenskarna att det inte är någon skillnad på USA och socialistiska massmördare.

När dessa nu blir utsatta för en indirekt kritik, i och med att deras hyllningsobjekt kritiskt skall granskas, då skriker de som små grisar. De vill ostört få fortsätta att vältra sig i dynga och försvara ondskan! De är nog ganska ensamma om att tycka att det är en bra idé att de skall få fortsätta med detta.

För övrigt har ledarskribenten Henrik Berggren i artikeln "Tack Göran och Fredrik!" (DN 2008-04-03) en poäng eller två, men de väger lätt emot det faktum att sanningen ingalunda haft någon självklar hemortsrätt i det svenska offentliga samtalet. Han skriver:

"Indignationen över detta bör inte drivas för långt - även i en demokrati är staten i högsta grad inblandad i hur det förflutna tolkas. Den är ansvarig för museer, forskningsmedel, arkiv, lärarutbildningar, kursplaner - hela det avgörande ramverket för våra kunskaper om historien. Men i en demokrati bör politiker inte kunna gripa in i själva verksamheten."

Chansen för mer sanning ökar nu, en större balans bör kunna åstadkommas. Men socialister vet att deras argument är tunna, så om de inte får fördel så kommer de att förlora ansiktet. Må det ske!

*

Också DN:s Per Jönsson, en av dessa som inte precis hatar att hata USA, skriver idag i sin Signerat-artikel, "Putin populärare än Bush" (DN 2008-04-03) en liten oskyldig mening om att "glömma" och "förlåta".

Utan alltför stor långsökthet, kan man tänka sig den lilla meningen som ett litet oskyldigt inlägg i debatten om Forum för Levande historias uppdrag. Det uppdrag som går ut på att se till att ingen kan spela oskyldig om socialistiska massmördares historiskt unikt stora massmord. Massmord på den egna obeväpnade befolkningen i fredstid, för att de vågade tänka på annat sätt än socialismen fordrade. Jönsson skriver käckt:

"Vladimir Putins Ryssland klarar sig dock väsentligt bättre än USA i världsopinionen. Blott 33 procent ser negativt på Rysslands inflytande i världen, en minskning på ett år med sju procent. 37 procent betraktar Ryssland positivt, (en ökning med åtta procent), varav bland amerikaner siffran är 45 procent! Rysslands gamla kallakrigsmotståndare tycks alltså ha dragit ett streck över Moskvas kommunistiska, aggressiva förflutna."

Visst är det vackert med sanningen via mätningar! Låt oss glömma historien! Eller?

Men vänta nu, är det inte just sådana här siffror, som bevisar hur alltför fort vi glömmer, både Hitler och Stalin?

Bevisar inte också de här siffrorna om opinioner att hela västvärlden hellre glömmer än kommer ihåg? Bevisar det inte också att vi kanske inte har något att glömma därför att hela väst lever i stor okunnighet om vårt närmaste förflutna?

Det är allvarliga tecken på att vi står i risk att göra om samma misstag som på 1930-talet.

Kommer Väst att ge efter för islamister? Kommer Väst att ge efter för Iran och Ahmadinejad?

Skall vi köpa fred genom att sälja ut ett nytt litet 'Tjeckoslovakien' eller ett nytt 'Polen' - denna gången heter det lilla landet som många vill sälja för fred, Israel. "Kasta Israel åt lejonen!, så världen får ro!" Kommer DN att tjuta med i den hopen?

Att försöka göra islamister på gott humör genom att göra som de vill, är en säker metod att stärka deras maktlystnad och berusning!

Ahmadinejad vill förinta Israel - skall han få det om han lovar hela världen fred sedan? Är Väst dumma nog att tro honom i så fall?

Är världsfreden värd mer än Israel? Eller är det tvärtom? Vem kan eller vill leva i en värld som sålt ut ett litet land till förintelse bara för att det är hatat?

- Så där kan man hålla på, då man läser vad de skriver alla dessa som har "förståelse" eller mer för socialistiska experiment med massmord på den egna befolkningen.

*

*

*