GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Alltför mycket bistånd och bidrag och diakoni, och vilka andra namn nu denna typ av gärningar kan ha, görs för att hjälpa hjälparen och det fastän det stjälper den redan stjälpte än djupare i hjälplöshet och nöd.

"Allt hänger ihop" brukar man säga, när man tycker sig se samband överallt och till allt möjligt som inte ser ut att ha med vartannat att göra.

Det här med bidrag är en fråga där den frasen erbjuder sig oönskad men ändå välkommen. Bidragssystemen här hemma i vårt "välfärdssamhälle" och bidragen till andra länder där de som har det bäst har det sämre än de som har det sämst här, är två olika sidor av samma sak. Vi gör borta så som vi hemma lärt.

Resultatet är att vi gynnar även utomlands det som är sjukt och dåligt och missar att stödja det som är friskt och bra. Vi bedriver utskänkning av pengar enligt "soppköks"-modellen, efter principen: den vi tycker mest synd om kan hjälpa oss bäst med att bli av med vårt dåligt fungerande samvete.

Det man belönar får man mer av.

Det man bestraffar får man mindre av. Om man belönar den som inte arbetar får man fler som vill äta utan att arbeta. Om det inte lönar sig utan tvärtom straffar sig att arbeta så arbetar man inte.

Vi vill hjälpa därför att vi känner en plikt att hjälpa eftersom vi har det så mycket bättre än de flesta andra. Det blir lättare för oss att bära denna "börda" att vara rik och mätt, om man kan säga till sig själv att vi ändå gör så gott vi kan för att lindra nöd och hjälpa andra som har det sämre, så de åtminstone kan få mat en dag till och kanske lite bättre hus och utbildning också.

Men det visar sig att verklig hjälp är svår. Verklig hjälp, det är sådan hjälp som hjälper den nödställde att hjälpa sig själv och resa sig ur sin misär och stå på egna ben, så att han kan fånga sin fisk själv till middagsmaten, och ett steg i taget uppnå - inte vår standard - men något mycket bättre än den hjälplöshet han nyss hade, nämligen frihet och ansvar och makt över sitt liv. Nödvändig livräddande akut hjälp får aldrig permanentas!

När vi upptäcker att verklig hjälp är något helt annat än att ösa pengar över hungriga, ja då kan det hända att man ger upp och till slut just därför ändå väljer att ösa pengar över såren, ja inte de nödlidandes sår, utan våra sår. De sår som vi får av att bära denna "vita rasens börda" av att vara rik och mätt.

En sådan attityd är djupt oansvarig och självisk, och den leder till att de nödställda permanentas i nöd, vilket har det "goda" med sig att vi kan fortsätta att ösa pengar över våra sår [och ha biståndsarbetarnas jobbtillfällen kvar]. Ty det vore ju värre om de började klara sig själva, fast på en mycket lägre nivå än vår, ty då skulle vi ju inte få möjlighet att gjuta den salva över våra bördor som heter pengar i massor utan krav och utan kontroll över dem som har det så mycket sämre. Och "hjälporganisationerna" skulle ju då gå en osäker framtid till mötes.

Det är faktiskt så att det finns en lag i tillvaron, som heter så:

Det man sår får man skörda.

Nu är det just den lagen som så många tänker på när de vill göra gott mot andra som har det mycket sämre. De tänker att i tidens längd kommer dessa goda gärningar tillbaka. Det är sant, men det är sant också om gärningar som bara har sken av att vara goda. Skenheliga gärningar kommer också tillbaka, och de har inga karameller med sig.

Det är ett svek mot nödställda att ge dem den föreställningen att de kan och har rätt att leva på andras bekostnad bara för att de har det så mycket sämre och vi har det så mycket bättre. Men det är den läxan vi lär många som är i nöd både här hemma och borta. Det är inget vi kommer att bli tackade för. Bara hånade! Och det med rätta.

Det är inte så länge sedan också Europa var fattigt. Vi har, våra förfäder har, arbetat och slitit för att vi skulle få det vi har idag. Det är ingen som har gett det till oss. Ingen kom från andra sidan jorden och plockade bort alla stenarna från våra åkrar. Ingen hjälpte oss. Vi hjälpte oss själva! Det vi gjorde det kan andra också - det är det hoppfulla budskap vi borde ge till andra, ja faktiskt istället för pengar. Att ge bort pengar utan motprestation är en dödskyss till mottagaren.

Vi borde berätta hur eländigt livet var i Europa för inte alls länge sedan, och visa på hur vi kom hit där vi är. Sådan hjälp är andlig, god och nyttig - hjälp till självhjälp för den som vill hugga i.

Gud hjälper den som hjälper sig själv, och den som inte kan hjälpa sig själv kan åtminstone be, också då, ja isynnerhet då, hjälper Gud. Att be i hjälplöshetens mörka fängelse, det är också att hjälpa sig själv. Att öppna sig för Gud är att öppna sig för det oväntade och omöjliga. "För den som tror är intet omöjligt!" På dessa ord av Jesus är hela västvärldens framgång uppbyggt. Ingen har talat så som han! Ingen!

Därför att Väst har byggt på Kristus, har levt i hans ord, så har vi fått allt detta vi har, med Guds hjälp och vår egen. Om vi vill behålla det, så måste vi tillbaka till rötterna.

Men om vi vill bryta ner allt som århundraden av generationer byggt upp genom svett och böner i tro, då skall vi ge åt den som inte vill arbeta och bestraffa den som vill klara sig själv, både hemma och utomlands.

Med Gud är allting möjligt. Redan efter Babels torn säger Gud att härefter skall intet vara omöjligt för människan.

Vi borde uti rymden och kolonisera den, fixa en ny Noas ark, för att hinna hitta en ny planet innan solen bränner upp den enda vi har. Det är inte en plikt, det är den yttersta och främsta plikten, människan har ingen högre plikt än denna att se till att hon överlever solens förintelse. Klockan tickar och det tar 50 000 år bara till närmaste solsystem - och där finns ingen planet som vår. I jämförelse med denna plikt är det s.k. klimathotet en livsfarlig villolära.

Ingenting är så underbart att inte Gud förmår det, säger redan den gammaltestamentliga profeten. Mycket som vi har idag, ja nästan allt är mirakler, fastän vi vant oss vid dem så vi tänker inte på dem som mirakler längre.

Man kan inte skänka bort rikedom, överflöd och välfärd., Det måste förtjänas, det måste arbetas fram, var och en måste arbeta fram sin egen framtid och slita för sitt eget bröd. Den som inte vill arbeta får inte äta. Det är en naturlag som pseudokristna och socialister inbillar sig att de kan bryta mot, ja göra omintet och vända på till sin motsats. Men de har fel, även om de länge nog nästan lyckats lura oss att tro dem.

*

Det kan säkert vara av intresse för många att veta vad Nya testamentet säger om bistånd och hjälpverksamhet. Det är ju så många kristna som ser det som sin främsta plikt att hjälpa människor överallt, att man antar att det skall vara lätt att hitta dessa Guds befallningar i Skriften. Det går inte kan jag säga med en gång.

Istället finner man följande i Nya testamentet:

1. Grundläggande är att de kristna, de som är uttagna ur världen för att tillhöra Gud, har en enda befallning och den kan ingen annan än de kristna genonmföra. Det är att predika evangeliet. Om kyrkan inte gör detta, så blir det inte gjort. Om kyrkan håller på med bistånd, diakoni, etik, politik och alla möjliga sociala verksamheter, men inte predikar Kristus, så är det ingen kyrka alls. Kyrkan blir kyrka då den predikar Kristus så envist och ensidigt att utomstående kallar dem för krist-tokar.

2. Vad gäller arbete och hjälp finner man i Nya testamentet, till stor överraskning för en typisk svensk, man må vara socialist eller kristen, följande principer:

a) Den första plikten är att ta hand om sig själv, inte andra. Den som inte vill arbeta, skall inte (B2000: får inte) äta [Ef. 4:28; 1 Thess. 4:11-12; 2 Thess. 3:10, 12].

b) Den andra plikten är att familjen, inte samhället, skall ta hand om sina egna. Den som inte tar hand om sina egna är värre än en otrogen [1 Tim 5:4, 8].

c) Den tredje plikten är emot de troende i den egna församlingen. De troende som är fattiga, eller inte KAN försörja sig själva och inte har någon familj som kan ta hand om dem, skall församlingen vårda sig om. Så tog den första församlingen hand om sina änkor som inte själva kunde försörja sig, och inte heller hade någon som kunde ta hand om dem [Apg. 2:42; 6:1; 1 Tim. 5:3-16; Jak. 1:27].

d) Den fjärde plikten är emot troende i andra församlingar och på andra orter, där så behövs, på grund av fattigdom, förföljelse eller dylikt. Isynnerhet är de troende skyldiga att återgälda andliga skulder med materiella, när behov finns [Rom. 15:25-27; 1 Kor. 9:11; 16:1-3; 2 Kor. 8:1-4, 11-14; Gal. 2:10].

e) ”Diakoni”, "bistånd" "bidrag" eller uppsökande ”hjälpverksamhet” av ekonomisk eller annan art, riktad till icke-troende, lyser – såvitt jag kunnat finna efter noggranna efterforskningar - med sin totala frånvaro i NT.

Sammanfattingsvis skall var och en ta hand om sig själv först, därefter den egna biologiska familjen, därefter den religiösa familjen, och först i tredje hand den nationella familjen, vilket man visserligen inte ser av den kristna församlingen men av den judiska.

[Obs! Gud har instiftat överheten och skatt erkänns, men inget sägs om hur stor skatt som överheten med rätta kan ta ut - Gud själv nöjer sig med tio procent. Det är en fingervisning!]

Ingen skall få mat eller hjälp som kan ta hand om sig själv. Bidrag av alla sorter i vilket som helst sammanhang är inte befallt av Gud, men tvärtom starkt begränsat. Det är arbetslinjen som gäller. Detta är sunt och har sin tillämpning även på mycket annat än bistånd och bidrag till sämre lottade.

Redan Mose slår fast i budet om vilodagen att sex dagar skall du arbeta. Det är baksidan av vilobudet, en sida som aldrig dessa frikyrkliga sabbatsivrare brukar nämna.

Det är ett faktum att utan sex dagars arbete i århundraden hade vi inte haft det vi har. Och ju mindre vi arbetar, desto ostadigare blir vårt samhällsbygge.

Det som har livskraft skall bära sin egen börda. Bidrag snedvrider, skadar och stjälper!

Akut hjälp och hjälp till självhjälp är något helt annat. Den barmhärtige samariten var inte på biståndsuppdrag, han var upptagen med sitt arbete, när han stötte på en nödställd. då lät han sina plikter mot sig sj älv vika tills dess han hade avhjälpt det akuta, sedan gick han vidare. Permanent stöd, oavsett till vem eller vad, är av ondo.

*

*

*