GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

DNs ledarskribent Henrik Berggren söker överträffa oss alla i moralisk höghet i artikeln "Brott: Åskådare" (DN 2008-04-17).

Det är emellertid gott att DN vill vara ett föredöme i moral. Man kan bara hoppas att denna nya inriktning på moral också kommer att innefatta en ärlig rannsakan av DNs forna omoral.

Man, vi, bör inte bara tala om för andra hur de skall göra, vi bör nog börja med att rannsaka oss själva. Rättfärdighet börjar med självanklagelse sade Luther, och han visste mer än de flesta hurudana vi människor egentligen är innerst inne.

Denna självrannsakan får dock inte leda till tystnad, men förutan den medvetenhet om våra egna fel som självrannsakan ger, så kan vi inte vara rättvisa då vi anklagar andra.

Det tycks vara en inriktning på en skärpning av moralen överlag i DNs ledaravdelning. Det måste man välkomna, det lovar gott. Lördagen den 12 april skrev Barbro Hedvall i en osignerad ledare "Ängslighetens tystnad" [här] om den bibliska principen att den gode inte är ansvarig för att den onde blir ondare av den godes goda gärningar. Ja, hon kanske inte visste att det är en biblisk och gudomlig princip, hon nämnde inget om det i alla fall.

Hon skrev med rätta att det är fegt att avstå från att säga sanningen bara för att det kan leda till att onda regimer blir ännu värre. Det är inte sanningssägarnas ansvar om de onda skjuter fler oskyldiga med nackskott bara för att de blir kritiserade.

Det är samma princip Paulus följer när han i brevet till romarna förklarar att lagen är helig, god och rättfärdig. Att människor blir än ondare av lagens påbud och förbud bevisar inte att lagen är ond, tvärtom. Den som blir än ondare av något gott bevisar just därigenom än mer djupet av sin egen ondska.

När nu Henrik Berggren idag söker framhäva åskådarens ansvar, ja han menar att åskådaren kan ha ett större ansvar än förövaren av ett brott, så är det värt att prisa att DN fortsätter sin vandring mot moraliska höjder.

Och det är verkligen enorma höjder som Berggren för oss till. Jag är inte säker på att han själv gillar alla de konsekvenser hans argument leder till.

Men det är definitivt intressant att Sveriges största tidning vill lägga, om inte juridiskt, så åtminstone moraliskt ansvar på åskådaren, ett ansvar som till och med är större än förövarens. Det sista blir man dock lika definitivt betänksam inför.

Med samma resonemang som Barbro Hedvall hade i sin artikel lördagen den 12 april "Ängslighetens tystnad" så måste man säga att ansvaret för en brottslig gärning kan inte övergå på någon annan, men man kan i viss mån säga att man blir medskyldig om man inte ingriper.

Åskådarens ansvar finns inte i dagens Sverige. Det är inte länge sedan Arbetsmiljöverket fördömde en restaurangägare och dennes vakt då de ingrep och räddade en människas liv. Istället för att ringa polisen och sedan titta på medan en person blir attackerad av flera stycken på trottoaren utanför deras restaurang, lämnade de sin restaurang och skyddade den angripne.

När en myndighet fördömer sådana hedervärda och medmänskliga ingripanden förtjänar den att läggas ner eller åtminstone få en ny chef. Ingenting, absolut ingenting, kan ursäkta denna inställning från verket. Tyvärr är den nog utbredd, särskilt bland fackföreningar, flera andra exempel finns, där både fack och arbetsgivare har fördömt anställda som ingripit mot pågående brott.

Det är därför ett tidstecken att DN för fram åskådarens ansvar. Det är - kanske - ett tecken på att något trots allt händer i Sverige, att en svag men liten vindkantring har skett. Det gäller att stärka och föröka denna vind. Det är bra att DN medverkar till det.

Henrik Berggren har nog i och för sig en egen liten agenda här. Han använder nämligen talet om åskådarens ansvar i första hand emot den officer som har påståtts ha underlåtit att förhindra en pågående misshandel i Kongo 2003.

Jag kan för min del se en mängd mycket mer relevanta tillämpningar av åskådarens ansvar.

Hur kan DN hävda åskådarens ansvar i Rwanda, Darfur och för svensk trupp i Kongo, men ändå vara emot störtandet av Saddam? Det var åskådarens ansvar som fick USA att driva ut Saddam ur Kuwait 1991, tyvärr tog de inte ansvaret fullt ut. Vilket ledde till att störtandet av Saddam sköts upp med över tio år, till priset av tusentals döda, inte minst shiiter i söder. Många krig är sådana att de kan inte undvikas, och söker man skjuta upp dem, kommer de tillbaka mångfaldigt värre. Några tusentals döda hade det kostat att stoppa Hitler i tid vid mitten av 1930-talet, nu dog istället över 50 miljoner.

Berggren citerar en amerikansk psykologiprofessor Ervin Staub, som just råkar vara på besök i Sverige. Han har bred erfarenhet från olika miljöer och han är dessutom själv vid liv därför att hans föräldrar räddades av Raoul Wallenberg undan Förintelsen.

Staub säger:

"Men åskådarproblematiken handlar inte bara om goda förebilder och högt ställda ideal. Om vi ingriper eller inte bestäms också av vår allmänna förmåga att fatta beslut. Socialpsykologisk forskning visar att vår beredskap att ingripa moraliskt samvarierar med vår benägenhet att handla snabbt." [min kurs. & fetstil]

Berggren komplicerar det hela lite och säger:

"Nu behöver det inte vara fel att vara eftertänksam. Det finns många komplicerade situationer där man bör vänta med att ropa "tjuv". Men just denna avvaktan kan vara förödande vid allvarliga moraliska brott; ju längre man dröjer, desto större blir risken att man känner sig delaktig."

Och den som känner sig delaktig blir benägen att dölja det hela förstås. Men nu är det ju så att förmåga att handla instinktivt och moraliskt beror också på förmågan att känna vrede, ty utan vrede och adrenalintillströmningen så blir det ingen aktion.

I vårt samhälle fördöms både vrede och våld. Ja vrede mot en mördare fördöms inte sällan på ett sätt som stämplar den vredgande som hämndlysten och som moraliskt sämre än mördaren!

Om samhället vill få medborgarna att vakna och ingripa på våra gator istället för att gå undan eller titta på, så måste vreden, våldet och civilas ingripanden återfå sin rätt och den heder som det förtjänar. Myndigheter och omoraliska experter borde lyssna till DN. Åskådaren har ett ansvar, även om det ansvaret inte tar bort förövarens ansvar, så är det ändå så att man blir delaktig om man inget gör. Det gäller både på gatorna och ute i världen.

Det var rätt att störta Saddam. Det är rätt att skjuta en mördare för att rädda en oskyldig! Det är rätt att skjuta folk som attackerar oss och gör intrång i våra hem! Laglydiga medborgare har rätt att beväpna sig, den rätten måste återerövras. Isynnerhet blir det mer och mer nödvändigt då polisen lämnar enskilda medborgare i sticket. Oftare och oftare blir människor attackerade i sina egna hem och döms sedan om de angripit brottslingen, medan brottslingen går fri.

Skall staten stå passiv som åskådare till sådant?

När skall staten och polisen dömas för åskådarens passivitet?

*

Tillägg torsdag em.: Vrede är oskiljaktig från rättfärdighet. Ingen rättfärdig finns som inte hatar det onda. Och ur hatet mot det onda kommer vreden. Men både hatet mot det onda och vreden är fördömd i Sverige av en helvetisk blandning av socialism och falsk kristendom. Det bör snarast ändras.

*

*

*

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Svenska Dagbladet skriver i artikeln "Skolmördare ville döda så många som möjligt" (SvD 2008-04-17) om Pekka-Eric Auvinen som onsdagen den 7 november 2007 dödade åtta personer, alla var elever eller skolanställda, i Jokela i Finland.

Förundersökningen har släppts och den innehåller bland annat utdrag ur hans dagbok.

Av dagboken framgår att denne tonåring åtta månader i förväg, redan i början av mars 2007, börjat planera massakern på Jokelaskolan. Han skriver då i sin dagbok att "Operation Main Strike" har inletts och att målet är att döda så många som möjligt och orsaka stor förödelse.

Den femte mars skriver han: "Senast på hösten är jag beväpnad och beredd att förverkliga operationen. Jag ska döda så många av er skitar som möjligt".

Vad får en tonåring att med sådan målmedvetenhet, som endast kan komma ur hat, planera ett sådant illdåd? - Jag har inte sett något försök till svar och har inget heller. Men det framgår av denne Pekkas dagbok att han fått inspiration av andra massmord. I dagboken nämner Auvinen skolmassakern i Columbine, bombdådet i Oklahoma, Vietnamkriget och flera krigsspel som inspirationskällor.

Frågan är, varför sökte han inspiration i sådant? Vilket kom först? Kunskapen om andra massmord eller idén om att själv göra något dylikt?

Kan det vara så att vissa människor får lust att göra likadant när de läser och hör talas om massmord? På samma sätt som andra väcks till målmedvetet strävande efter politisk makt eller idrottsliga prestationer när de läser om att människor som de själva lyckats göra något speciellt av sina liv?

Hur ser de människors inre ut som lockas att imitera massmord? Och varför?

Pekka skriver i sin dagbok sådant som bara kan förstås om han är fylld av hat mot skolan:

"Jag är beväpnad med hagelgevär, karbin och pistol och skjuter på allt som rör sig. Jag ska kasta Molotov-cocktails och rökbomber och sprida förödelse. I bästa fall uppstår massiv förstörelse och kaos eller till och med revolution". [min kurs.]

Han skriver också: "Jag är ju en övermänniska, nästan en gud".

Är inte detta en antydan om att han påverkats av socialistiska idéer?

Socialisters hatpropaganda mot "överklass" och "överhet" och "auktoriteter" och "storföretag" och "kapitalister" och allt vad de nu använder för ord, och somligas bedrägliga tal om uppror och revolution, kanske har sin del av skulden i formandet av denne målmedvetne massmördare?

*

*

*

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

"I genomsnitt brinner mer än en skola varje dag i Sverige. 2006 uppgick antalet till mer än 500.", får vi veta i Claes Arvidssons artikel i Svenska Dagbladet idag "Se hur hela skolan står i lågor" (SvD 2008-04-17).

Trenden är att bränderna ökar och det gäller hela landet. Arvidsson konstaterar att

"utvecklingen går åt fel håll. Snacka om samhällsklimat.".

Det brinner och ingen ropar "Det brinner!". Älskar vi inte Sverige? Varför vill så många inte göra något då område efter område i landet förstörs?

Varför får man höra av socialister och andra att alla som talar om, inte bara dålig utan, farlig och allvarlig, ja djupt skrämmande samhällsutveckling, de "skräms i onödan"?

Är det så att socialister VET att deras folkhemsbygge, det drömparadis som socialister är mest ansvariga för, ligger närmare helvetet än himmelen?

Många socialister är godtrogna och välmenande, de tänker verkligen samma saker som de säger, men andra vill bryta ner samhället. De har mörka agendor.

De som älskar Sverige måste höja sina röster: "Det brinner! Kom och släck elden!"

Varför bränner ungdomar ner sina egna skolor? - Uppenbart är att de hatar skolan eller det som händer där. Varför? De känner sig lurade och svikna.

"sambandet mellan allmän röra i skolan och brand­frekvensen klarlagd" skriver Arvidsson.

Han fortsätter:

"Den enkla lösningen är avskräckande kamera­övervakning, men mer ordning i skolan är en bättre lösning för att dessutom fånga upp ungdomar på glid." [min fetstil]

Det går inte att lära sig något utan ordning och underordning under läraren. Lärarens - och alla äldres - auktoritet måste återställas. Det sker genom att ge läraren rätt att använda straff för de som bryter ordningen. När skolan sviker eleverna, så brinner skolor!

Inget samhälle kan överleva där man avskaffar auktoriteten hos överhet och föräldrar. Luthers gamla hustavla kan inget samhälle undvara - den är uråldrig. De som avskaffar underordning under överheten bygger för undergång.

De som älskar Sverige och vill ha ett land med en framtid för sina barnbarn och deras barnbarn måste ta initiativet i Sverige. Man kan inte förvänta sig något gott frånde socialistiska "folkhemsbyggarna", de bara förstör.

*

*

*

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Fastän människor som levt i decennier upplever att våldsbrotten såväl som inbrott och stölder ökar så får man alltid höra från såväl polis som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och kriminologer att så är det inte.

Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet skriver idag om olika uppgifter angående ungdomsbrottsligheten i artikeln "Ska man lita på SöS, länspolismästaren eller Brå? - Ungdomsvåldet - Ökar och minskar samtidigt" (SvD 2008-04-17):

"Men vad gäller då? Minskar ungdomsvåldet när så många människors erfarenhet talar i motsatt riktning?

Jag ringer Sören Carlsson Sanz, chef på Södersjukhusets antivåldsgrupp. Under samma halvår som Götblad berömmer sig av att de anmälda misshandelsbrotten har minskat tog SöS Akutmottagning emot 918 unga våldsoffer för gatuvåldet.

Nog för att det är en minskning jämfört med samma period året innan förklarar Carlsson Sanz, men noteringen då låg på 1 000 gatuvåldsfall.

Och det är en ökning med nära 200 fall jämfört med oktober-04 till mars- 05.

År 2005 avstod förresten hela 61 procent av de 1998 personer som kom in akut till SöS för skador kopplade till gatuvåldet att anmäla brotten!" [min kurs. & fetstil]

Abrahamsson har tidigare skrivit om akutmottagningarnas statistik och jag tänker att deras siffror är de mest trovärdiga och de går inte att ifrågasätta av politiska skäl eller flumagendor eller bortförklaringar av matematisk eller annan art.

Senare i vår kommer Södersjukhusets antivåldsgrupp presentera en gatuvåldsstudie, den har redan från början mer trovärdighet än det mesta från den s.k. kriminalvården.

Man kan inte förneka att det finns ett visst egenintresse och/eller politisk agenda hos vissa att framhäva att brotten inte ökar. Ökar verkligen brotten då måste vi fundera på om lindriga straff, vård och frisläppande efter halva tiden och andra tricks verkligen är rätt väg att gå. Och det är det många som inte vill fundera på.

Det finns naturligtvis också sådana som vill ha ökade straff även om brotten inte ökar, men jag tänker att det är de med motsatt agenda som har och har haft makten sedan decennier då det gäller lagstiftning och kriminalvårdens utformning.

För min del ser jag mest nackdelar med att kalla det "vård", dels därför att ingen som drabbas av det upplever det som "vård" och dels därför att många vill ha ett STRAFF och sedan kunna börja om, försonade med samhället.

Dessutom är hela tanken på "vård" ett stort misstag. Det återspeglar nämligen föreställningen att brottslingen är det centrala. Men det normala och det önskvärda är att oskyldiga står i centrum. Det är oskyldiga som skall skyddas, det är prioritering nummer ett. Prioritering nummer två borde vara att avskräcka andra från att frestas av att gå brottets bana istället för hoppets, visionernas, drömmarnas, arbetets, studiernas och tålamodets väg.

Först i sista hand bör brottslingens framtid finnas. Han skall straffas, han skall kunna känna att det är ett straff, han skall veta att om han inte begår fler brott när han kommer ut, så får han av samhllet en ny chans. Tredje resan livstid borde också vi införa.

*

*

*