GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

DNs ledarskribent Henrik Berggren söker överträffa oss alla i moralisk höghet i artikeln "Brott: Åskådare" (DN 2008-04-17).

Det är emellertid gott att DN vill vara ett föredöme i moral. Man kan bara hoppas att denna nya inriktning på moral också kommer att innefatta en ärlig rannsakan av DNs forna omoral.

Man, vi, bör inte bara tala om för andra hur de skall göra, vi bör nog börja med att rannsaka oss själva. Rättfärdighet börjar med självanklagelse sade Luther, och han visste mer än de flesta hurudana vi människor egentligen är innerst inne.

Denna självrannsakan får dock inte leda till tystnad, men förutan den medvetenhet om våra egna fel som självrannsakan ger, så kan vi inte vara rättvisa då vi anklagar andra.

Det tycks vara en inriktning på en skärpning av moralen överlag i DNs ledaravdelning. Det måste man välkomna, det lovar gott. Lördagen den 12 april skrev Barbro Hedvall i en osignerad ledare "Ängslighetens tystnad" [här] om den bibliska principen att den gode inte är ansvarig för att den onde blir ondare av den godes goda gärningar. Ja, hon kanske inte visste att det är en biblisk och gudomlig princip, hon nämnde inget om det i alla fall.

Hon skrev med rätta att det är fegt att avstå från att säga sanningen bara för att det kan leda till att onda regimer blir ännu värre. Det är inte sanningssägarnas ansvar om de onda skjuter fler oskyldiga med nackskott bara för att de blir kritiserade.

Det är samma princip Paulus följer när han i brevet till romarna förklarar att lagen är helig, god och rättfärdig. Att människor blir än ondare av lagens påbud och förbud bevisar inte att lagen är ond, tvärtom. Den som blir än ondare av något gott bevisar just därigenom än mer djupet av sin egen ondska.

När nu Henrik Berggren idag söker framhäva åskådarens ansvar, ja han menar att åskådaren kan ha ett större ansvar än förövaren av ett brott, så är det värt att prisa att DN fortsätter sin vandring mot moraliska höjder.

Och det är verkligen enorma höjder som Berggren för oss till. Jag är inte säker på att han själv gillar alla de konsekvenser hans argument leder till.

Men det är definitivt intressant att Sveriges största tidning vill lägga, om inte juridiskt, så åtminstone moraliskt ansvar på åskådaren, ett ansvar som till och med är större än förövarens. Det sista blir man dock lika definitivt betänksam inför.

Med samma resonemang som Barbro Hedvall hade i sin artikel lördagen den 12 april "Ängslighetens tystnad" så måste man säga att ansvaret för en brottslig gärning kan inte övergå på någon annan, men man kan i viss mån säga att man blir medskyldig om man inte ingriper.

Åskådarens ansvar finns inte i dagens Sverige. Det är inte länge sedan Arbetsmiljöverket fördömde en restaurangägare och dennes vakt då de ingrep och räddade en människas liv. Istället för att ringa polisen och sedan titta på medan en person blir attackerad av flera stycken på trottoaren utanför deras restaurang, lämnade de sin restaurang och skyddade den angripne.

När en myndighet fördömer sådana hedervärda och medmänskliga ingripanden förtjänar den att läggas ner eller åtminstone få en ny chef. Ingenting, absolut ingenting, kan ursäkta denna inställning från verket. Tyvärr är den nog utbredd, särskilt bland fackföreningar, flera andra exempel finns, där både fack och arbetsgivare har fördömt anställda som ingripit mot pågående brott.

Det är därför ett tidstecken att DN för fram åskådarens ansvar. Det är - kanske - ett tecken på att något trots allt händer i Sverige, att en svag men liten vindkantring har skett. Det gäller att stärka och föröka denna vind. Det är bra att DN medverkar till det.

Henrik Berggren har nog i och för sig en egen liten agenda här. Han använder nämligen talet om åskådarens ansvar i första hand emot den officer som har påståtts ha underlåtit att förhindra en pågående misshandel i Kongo 2003.

Jag kan för min del se en mängd mycket mer relevanta tillämpningar av åskådarens ansvar.

Hur kan DN hävda åskådarens ansvar i Rwanda, Darfur och för svensk trupp i Kongo, men ändå vara emot störtandet av Saddam? Det var åskådarens ansvar som fick USA att driva ut Saddam ur Kuwait 1991, tyvärr tog de inte ansvaret fullt ut. Vilket ledde till att störtandet av Saddam sköts upp med över tio år, till priset av tusentals döda, inte minst shiiter i söder. Många krig är sådana att de kan inte undvikas, och söker man skjuta upp dem, kommer de tillbaka mångfaldigt värre. Några tusentals döda hade det kostat att stoppa Hitler i tid vid mitten av 1930-talet, nu dog istället över 50 miljoner.

Berggren citerar en amerikansk psykologiprofessor Ervin Staub, som just råkar vara på besök i Sverige. Han har bred erfarenhet från olika miljöer och han är dessutom själv vid liv därför att hans föräldrar räddades av Raoul Wallenberg undan Förintelsen.

Staub säger:

"Men åskådarproblematiken handlar inte bara om goda förebilder och högt ställda ideal. Om vi ingriper eller inte bestäms också av vår allmänna förmåga att fatta beslut. Socialpsykologisk forskning visar att vår beredskap att ingripa moraliskt samvarierar med vår benägenhet att handla snabbt." [min kurs. & fetstil]

Berggren komplicerar det hela lite och säger:

"Nu behöver det inte vara fel att vara eftertänksam. Det finns många komplicerade situationer där man bör vänta med att ropa "tjuv". Men just denna avvaktan kan vara förödande vid allvarliga moraliska brott; ju längre man dröjer, desto större blir risken att man känner sig delaktig."

Och den som känner sig delaktig blir benägen att dölja det hela förstås. Men nu är det ju så att förmåga att handla instinktivt och moraliskt beror också på förmågan att känna vrede, ty utan vrede och adrenalintillströmningen så blir det ingen aktion.

I vårt samhälle fördöms både vrede och våld. Ja vrede mot en mördare fördöms inte sällan på ett sätt som stämplar den vredgande som hämndlysten och som moraliskt sämre än mördaren!

Om samhället vill få medborgarna att vakna och ingripa på våra gator istället för att gå undan eller titta på, så måste vreden, våldet och civilas ingripanden återfå sin rätt och den heder som det förtjänar. Myndigheter och omoraliska experter borde lyssna till DN. Åskådaren har ett ansvar, även om det ansvaret inte tar bort förövarens ansvar, så är det ändå så att man blir delaktig om man inget gör. Det gäller både på gatorna och ute i världen.

Det var rätt att störta Saddam. Det är rätt att skjuta en mördare för att rädda en oskyldig! Det är rätt att skjuta folk som attackerar oss och gör intrång i våra hem! Laglydiga medborgare har rätt att beväpna sig, den rätten måste återerövras. Isynnerhet blir det mer och mer nödvändigt då polisen lämnar enskilda medborgare i sticket. Oftare och oftare blir människor attackerade i sina egna hem och döms sedan om de angripit brottslingen, medan brottslingen går fri.

Skall staten stå passiv som åskådare till sådant?

När skall staten och polisen dömas för åskådarens passivitet?

*

Tillägg torsdag em.: Vrede är oskiljaktig från rättfärdighet. Ingen rättfärdig finns som inte hatar det onda. Och ur hatet mot det onda kommer vreden. Men både hatet mot det onda och vreden är fördömd i Sverige av en helvetisk blandning av socialism och falsk kristendom. Det bör snarast ändras.

*

*

*