GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Alltför mycket bistånd och bidrag och diakoni, och vilka andra namn nu denna typ av gärningar kan ha, görs för att hjälpa hjälparen och det fastän det stjälper den redan stjälpte än djupare i hjälplöshet och nöd.

"Allt hänger ihop" brukar man säga, när man tycker sig se samband överallt och till allt möjligt som inte ser ut att ha med vartannat att göra.

Det här med bidrag är en fråga där den frasen erbjuder sig oönskad men ändå välkommen. Bidragssystemen här hemma i vårt "välfärdssamhälle" och bidragen till andra länder där de som har det bäst har det sämre än de som har det sämst här, är två olika sidor av samma sak. Vi gör borta så som vi hemma lärt.

Resultatet är att vi gynnar även utomlands det som är sjukt och dåligt och missar att stödja det som är friskt och bra. Vi bedriver utskänkning av pengar enligt "soppköks"-modellen, efter principen: den vi tycker mest synd om kan hjälpa oss bäst med att bli av med vårt dåligt fungerande samvete.

Det man belönar får man mer av.

Det man bestraffar får man mindre av. Om man belönar den som inte arbetar får man fler som vill äta utan att arbeta. Om det inte lönar sig utan tvärtom straffar sig att arbeta så arbetar man inte.

Vi vill hjälpa därför att vi känner en plikt att hjälpa eftersom vi har det så mycket bättre än de flesta andra. Det blir lättare för oss att bära denna "börda" att vara rik och mätt, om man kan säga till sig själv att vi ändå gör så gott vi kan för att lindra nöd och hjälpa andra som har det sämre, så de åtminstone kan få mat en dag till och kanske lite bättre hus och utbildning också.

Men det visar sig att verklig hjälp är svår. Verklig hjälp, det är sådan hjälp som hjälper den nödställde att hjälpa sig själv och resa sig ur sin misär och stå på egna ben, så att han kan fånga sin fisk själv till middagsmaten, och ett steg i taget uppnå - inte vår standard - men något mycket bättre än den hjälplöshet han nyss hade, nämligen frihet och ansvar och makt över sitt liv. Nödvändig livräddande akut hjälp får aldrig permanentas!

När vi upptäcker att verklig hjälp är något helt annat än att ösa pengar över hungriga, ja då kan det hända att man ger upp och till slut just därför ändå väljer att ösa pengar över såren, ja inte de nödlidandes sår, utan våra sår. De sår som vi får av att bära denna "vita rasens börda" av att vara rik och mätt.

En sådan attityd är djupt oansvarig och självisk, och den leder till att de nödställda permanentas i nöd, vilket har det "goda" med sig att vi kan fortsätta att ösa pengar över våra sår [och ha biståndsarbetarnas jobbtillfällen kvar]. Ty det vore ju värre om de började klara sig själva, fast på en mycket lägre nivå än vår, ty då skulle vi ju inte få möjlighet att gjuta den salva över våra bördor som heter pengar i massor utan krav och utan kontroll över dem som har det så mycket sämre. Och "hjälporganisationerna" skulle ju då gå en osäker framtid till mötes.

Det är faktiskt så att det finns en lag i tillvaron, som heter så:

Det man sår får man skörda.

Nu är det just den lagen som så många tänker på när de vill göra gott mot andra som har det mycket sämre. De tänker att i tidens längd kommer dessa goda gärningar tillbaka. Det är sant, men det är sant också om gärningar som bara har sken av att vara goda. Skenheliga gärningar kommer också tillbaka, och de har inga karameller med sig.

Det är ett svek mot nödställda att ge dem den föreställningen att de kan och har rätt att leva på andras bekostnad bara för att de har det så mycket sämre och vi har det så mycket bättre. Men det är den läxan vi lär många som är i nöd både här hemma och borta. Det är inget vi kommer att bli tackade för. Bara hånade! Och det med rätta.

Det är inte så länge sedan också Europa var fattigt. Vi har, våra förfäder har, arbetat och slitit för att vi skulle få det vi har idag. Det är ingen som har gett det till oss. Ingen kom från andra sidan jorden och plockade bort alla stenarna från våra åkrar. Ingen hjälpte oss. Vi hjälpte oss själva! Det vi gjorde det kan andra också - det är det hoppfulla budskap vi borde ge till andra, ja faktiskt istället för pengar. Att ge bort pengar utan motprestation är en dödskyss till mottagaren.

Vi borde berätta hur eländigt livet var i Europa för inte alls länge sedan, och visa på hur vi kom hit där vi är. Sådan hjälp är andlig, god och nyttig - hjälp till självhjälp för den som vill hugga i.

Gud hjälper den som hjälper sig själv, och den som inte kan hjälpa sig själv kan åtminstone be, också då, ja isynnerhet då, hjälper Gud. Att be i hjälplöshetens mörka fängelse, det är också att hjälpa sig själv. Att öppna sig för Gud är att öppna sig för det oväntade och omöjliga. "För den som tror är intet omöjligt!" På dessa ord av Jesus är hela västvärldens framgång uppbyggt. Ingen har talat så som han! Ingen!

Därför att Väst har byggt på Kristus, har levt i hans ord, så har vi fått allt detta vi har, med Guds hjälp och vår egen. Om vi vill behålla det, så måste vi tillbaka till rötterna.

Men om vi vill bryta ner allt som århundraden av generationer byggt upp genom svett och böner i tro, då skall vi ge åt den som inte vill arbeta och bestraffa den som vill klara sig själv, både hemma och utomlands.

Med Gud är allting möjligt. Redan efter Babels torn säger Gud att härefter skall intet vara omöjligt för människan.

Vi borde uti rymden och kolonisera den, fixa en ny Noas ark, för att hinna hitta en ny planet innan solen bränner upp den enda vi har. Det är inte en plikt, det är den yttersta och främsta plikten, människan har ingen högre plikt än denna att se till att hon överlever solens förintelse. Klockan tickar och det tar 50 000 år bara till närmaste solsystem - och där finns ingen planet som vår. I jämförelse med denna plikt är det s.k. klimathotet en livsfarlig villolära.

Ingenting är så underbart att inte Gud förmår det, säger redan den gammaltestamentliga profeten. Mycket som vi har idag, ja nästan allt är mirakler, fastän vi vant oss vid dem så vi tänker inte på dem som mirakler längre.

Man kan inte skänka bort rikedom, överflöd och välfärd., Det måste förtjänas, det måste arbetas fram, var och en måste arbeta fram sin egen framtid och slita för sitt eget bröd. Den som inte vill arbeta får inte äta. Det är en naturlag som pseudokristna och socialister inbillar sig att de kan bryta mot, ja göra omintet och vända på till sin motsats. Men de har fel, även om de länge nog nästan lyckats lura oss att tro dem.

*

Det kan säkert vara av intresse för många att veta vad Nya testamentet säger om bistånd och hjälpverksamhet. Det är ju så många kristna som ser det som sin främsta plikt att hjälpa människor överallt, att man antar att det skall vara lätt att hitta dessa Guds befallningar i Skriften. Det går inte kan jag säga med en gång.

Istället finner man följande i Nya testamentet:

1. Grundläggande är att de kristna, de som är uttagna ur världen för att tillhöra Gud, har en enda befallning och den kan ingen annan än de kristna genonmföra. Det är att predika evangeliet. Om kyrkan inte gör detta, så blir det inte gjort. Om kyrkan håller på med bistånd, diakoni, etik, politik och alla möjliga sociala verksamheter, men inte predikar Kristus, så är det ingen kyrka alls. Kyrkan blir kyrka då den predikar Kristus så envist och ensidigt att utomstående kallar dem för krist-tokar.

2. Vad gäller arbete och hjälp finner man i Nya testamentet, till stor överraskning för en typisk svensk, man må vara socialist eller kristen, följande principer:

a) Den första plikten är att ta hand om sig själv, inte andra. Den som inte vill arbeta, skall inte (B2000: får inte) äta [Ef. 4:28; 1 Thess. 4:11-12; 2 Thess. 3:10, 12].

b) Den andra plikten är att familjen, inte samhället, skall ta hand om sina egna. Den som inte tar hand om sina egna är värre än en otrogen [1 Tim 5:4, 8].

c) Den tredje plikten är emot de troende i den egna församlingen. De troende som är fattiga, eller inte KAN försörja sig själva och inte har någon familj som kan ta hand om dem, skall församlingen vårda sig om. Så tog den första församlingen hand om sina änkor som inte själva kunde försörja sig, och inte heller hade någon som kunde ta hand om dem [Apg. 2:42; 6:1; 1 Tim. 5:3-16; Jak. 1:27].

d) Den fjärde plikten är emot troende i andra församlingar och på andra orter, där så behövs, på grund av fattigdom, förföljelse eller dylikt. Isynnerhet är de troende skyldiga att återgälda andliga skulder med materiella, när behov finns [Rom. 15:25-27; 1 Kor. 9:11; 16:1-3; 2 Kor. 8:1-4, 11-14; Gal. 2:10].

e) ”Diakoni”, "bistånd" "bidrag" eller uppsökande ”hjälpverksamhet” av ekonomisk eller annan art, riktad till icke-troende, lyser – såvitt jag kunnat finna efter noggranna efterforskningar - med sin totala frånvaro i NT.

Sammanfattingsvis skall var och en ta hand om sig själv först, därefter den egna biologiska familjen, därefter den religiösa familjen, och först i tredje hand den nationella familjen, vilket man visserligen inte ser av den kristna församlingen men av den judiska.

[Obs! Gud har instiftat överheten och skatt erkänns, men inget sägs om hur stor skatt som överheten med rätta kan ta ut - Gud själv nöjer sig med tio procent. Det är en fingervisning!]

Ingen skall få mat eller hjälp som kan ta hand om sig själv. Bidrag av alla sorter i vilket som helst sammanhang är inte befallt av Gud, men tvärtom starkt begränsat. Det är arbetslinjen som gäller. Detta är sunt och har sin tillämpning även på mycket annat än bistånd och bidrag till sämre lottade.

Redan Mose slår fast i budet om vilodagen att sex dagar skall du arbeta. Det är baksidan av vilobudet, en sida som aldrig dessa frikyrkliga sabbatsivrare brukar nämna.

Det är ett faktum att utan sex dagars arbete i århundraden hade vi inte haft det vi har. Och ju mindre vi arbetar, desto ostadigare blir vårt samhällsbygge.

Det som har livskraft skall bära sin egen börda. Bidrag snedvrider, skadar och stjälper!

Akut hjälp och hjälp till självhjälp är något helt annat. Den barmhärtige samariten var inte på biståndsuppdrag, han var upptagen med sitt arbete, när han stötte på en nödställd. då lät han sina plikter mot sig sj älv vika tills dess han hade avhjälpt det akuta, sedan gick han vidare. Permanent stöd, oavsett till vem eller vad, är av ondo.

*

*

*

GODA GÄRNINGAR & GUDS ORD

cid KOMMENTAR OM GODA GÄRNINGAR - kristen definition

Är bistånd, diakoni, och social verksamhet som den bedrivs av kristna församlingar påbjuden av Gud? Om inte, är det i alla fall en god gärning?

Luther har för alla tider angett den enda möjliga kristna definitionen på synd och goda gärningar i sin lilla men oerhört betydelsefulla skrift "Om goda gärningar" (ty. "Von den guten Werken") från försommaren 1520. Detta är en av de första skrifterna som Luther skriver på tyska. Han skriver för folket, inte för självkloka eller visa "teologer". Han ansåg då att den var den bästa bok han gett ut. Och denna och den ännu viktigare "Om en kristen människas frihet" från samma år , tillhör båda det bästa som skrivits efter apostlarna.

Redan i första meningen av "Om goda gärningar" läser vi:

"För det första bör man veta, att det inte finns några goda gärningar utom dem som Gud påbjudit, liksom det inte heller finns någon annan synd än att göra det Gud förbjudit." [övers. S. von Engeström, SKDB 1964]

Vad gäller bistånd och diakoni, eller social verksamhet, så är det ett okänt faktum, men inte desto mindre ett faktum, att det i Nya testamentet (NT) saknas både exempel på och befallning om organiserad social hjälpverksamhet till icke-troende. Man skall inte ens "vårda" troende som är "drinkare", de skall frysas ut, man får inte umgås med dem. Otroende, eller sådana som icke är med i församlingen, får man däremot umgås med, även om de är drinkare eller giriga. Vi behöver inte fly världen, vi SKA leva i världen bland människorna, men vi skall inte leva av det som är i världen, utan av Guds ord.

Det sägs till och med att den som inte vill arbeta, får inte äta.

Vi ser att Skriften har inget att skaffa med den socialistiska utformningen av kristendom som är så dominerande i Europa. Skriften ger den enskilde både ansvar och skyldigheter, den enskilde behandlas inte som en hjälplös idiot som andra skall använda som ett medel för att blåsa upp sig själva. Gud tror på individens egen förmåga. Gud ger hjälp till självhjälp, Gud hjälper den som hjälper sig själv och den som inte kan det, kan i alla fall bedja och styrka sig med Guds löften.

De församlingar eller samfund som sätter en ära i att göra sådant som Gud inte befallt, men samtidigt försummar att göra sådant som Gud befallt - predika och lära i enlighet med Guds ord - har förlorat sin identitet som kristna.

Se vidare i nedanstående artiklar där jag visar på den totala frånvaron av social verksamhet till icke-troende i Skriften .

*

*

*

BISTÅND, DIAKONI & GUDS ORD

Vad säger Skriften om diakoni?

Den nominella kristenheten, vars andel av befolkningen i Sverige är i snabbt minskande, har ett ledarskap som älskar ett ord framför andra. Nej, det är inte Guds Ord. Ordet är ”trovärdighet”, men inte inför Gud utan inför världen.

Kyrkorna inbillar sig till exempel att bara man blir enade till ett, så skall världen börja tro på kyrkornas budskap. Vilket budskap? Jo, du vet, det där om Jesus och synden som man helst inte talar om därför att det ”skrämmer bort” folk!

Andra talar sig varma för det som kallas diakoni. Det är all slags hjärtligt välmenande och välgörande hjälpverksamhet till allehanda goda ändamål. Uppsökande verksamhet riktad till nödställda, som regel icke-troende, sådana som är fängslade, hemlösa, alkoholister, knarkare, prostituerade, fattiga, katastrofdrabbade eller andra av olycka drabbade människor. Sådan verksamhet, säger man, är vägen till trovärdighet och ”väckelse”.

Varför har det blivit så ”ute” att fråga Bibeln om råd i saker och ting? Skulle man likväl göra det i denna fråga så kommer man till chockerande resultat.

Guds Ord i Gamla såväl som Nya testamentet, Jesu lära, det är apostlarnas undervisning, ger en bild som är helt på tvärs både med modern liberalism och socialism, i borgerlig eller socialdemokratisk tappning, såväl som med modern uppfattning om vad som är kristet.

1. Kristen människosyn i NT är att alla människor förtjänar döden, inte att man inför Gud har rätt till liv. [Rom 1:31; 5:12; 6:23; Jak. 5:20] *)

2. Kristen människosyn i (GT och) NT är att den oskyldiges liv är heligt, däremot inte mördarens. [1 Mos. 9:6; Matt. 26:52; Rom. 13:4]

3. Den första plikten är att ta hand om sig själv, inte andra. Den som inte vill arbeta, skall inte äta. [Ef. 4:28; 1 Thess. 4:11-12; 2 Thess. 3:10, 12]

4. Den andra plikten är att familjen, inte samhället, skall ta hand om sina egna. Den som inte tar hand om sina egna är värre än en otrogen. [1 Tim 5:4, 8]

5. Den tredje plikten är emot de troende i den egna församlingen. De troende som är fattiga, eller inte KAN försörja sig själva och inte har någon familj som kan ta hand om dem, skall församlingen vårda sig om. Så tog den första församlingen hand om sina änkor som inte själva kunde försörja sig, och inte heller hade någon som kunde ta hand om dem. [Apg. 2:42; 6:1; 1 Tim. 5:3-16; Jak. 1:27]

6. Den fjärde plikten är emot troende i andra församlingar och på andra orter, där så behövs, på grund av fattigdom, förföljelse eller dylikt. Isynnerhet är de troende skyldiga att återgälda andliga skulder med materiella, när behov finns. [Rom. 15:25-27; 1 Kor. 9:11; 16:1-3; 2 Kor. 8:1-4, 11-14; Gal. 2:10]

7. ”Diakoni” eller uppsökande ”hjälpverksamhet” av ekonomisk eller annan art, riktad till icke-troende, lyser – såvitt jag kunnat finna - med sin totala frånvaro i NT.

8. Inte ens hjälpverksamhet riktad till församlingsmedlemmar som är alkoholister (”drinkare”) påbjudes. Istället anbefaller Paulus utfrysning. Man skall icke umgås med en drinkare (eller en girig m.fl.) som kallas broder. Icke-troende drinkare kan man däremot utan samvetsnöd umgås med i det dagliga livet. [1 Kor. 5:11]

9. Alla de bibelställen som brukar anföras för diakonin rör i samtliga fall, som jag känner till, de troende eller som det heter hos Jesus ”dessa mina minsta som är mina bröder”. [Matt. 12:48-50; 25:40; Luk. 8:21]

Luk 8:21 Men han svarade: "Min mor och mina bröder, det är alla dessa som hör Guds ord och handlar efter det."

10. Jesus inskärper att man skall prioritera att ta hand om Guds folk, då han knyter särskilda välsignelser till tjänster emot troende. ”Den som tar emot en profet för att det är en profet, skall få en profets lön”. Något liknande står inte att hitta då det gäller icke-troende. [Matt 10:40-42; Luk 10:16; Joh 13:20]

[Anm. I Skriften är icke alla människor Guds barn. Att varje människa är skapad till Guds avbild gör henne inte till Guds barn. Uttrycket 'Guds barn' i Nya testamentet avser aldrig otroende.]

11. Att vid katastrofhjälp inte göra skillnad på troende eller icke-troende är icke ett kristet handlingssätt, utan är en inställning som har uppstått därför att man för att få statliga pengar måste få sin verksamhet godkänd genom att uppfylla vissa krav. Vilket man har gått med på därför att man har som delmotiv att skapa ”trovärdighet” för den ”andliga” verksamheten.

12. I Lukas 14:12-14 uppmanar Jesus till fester för fattiga, icke till institutionalisering av ”hjälp” till fattiga.

13. Den enda uppsökande verksamhet till (möjliga) ”icke-troende” man finner i NT är då apostlarna, i Jerusalem bland (de troende) judarna, går omkring och predikar om Jesus, att han är uppstånden och är den Messias som man väntat på, och i hans namn och till hans ära botar sjuka genom handpåläggning. Av detta och av den barmhärtige samariern, har i senare tider vård av sjuka vuxit fram, s.k. Helgeandshus.

Bedrivs verkligen idag sjukvård i kristen regi till Guds ära, som ett till patienterna UTTALAT medel för att understryka att Jesus är uppstånden?

14. Är hjälp till kristna i andra länder och isynnerhet de som är förföljda verkligen prioriterad i kristenheten? Är det verkligen så att hjälp till icke-troende i mediabevakade katastrofområden kommer i andra hand? [Matt 6:1; 25:45]

15. OM nu någon menar sig veta bättre, och tror sig kunna visa att vår tids kyrkor ägnar sig åt biblisk verksamhet med sina ”diakonala” institutioner – övertyga mig gärna. Men var god och gör det med Guds ord. Carl Ingemar Dagman fri skribent

*) Bibeln kan hittas på nätet på flera ställen.

1917 års bibel finns här: http://runeberg.org/bibeln/efs1927/

*

cid KOMMENTAR VARFÖR DENNA "KÄRLEKSLÖSA" ARTIKEL?

Denna artikel har tillkommit helt oberoende av den kritik från politiskt håll som förekommit sedan lång tid och som var ganska intensiv en period förra året. Mer om hur den kom till här nedan, men först förtjänar det att påpekas att den politiska kritiken har grund i verkligheten.

Utifrån den kristna såväl som den allmänt moraliska tanken att pengar, isynnerhet andras pengar, skall användas så effektivt och sparsamt som möjligt, och där de först och mest behövs och där de gör bäst nytta, KAN och MÅSTE man vara mycket tveksam och kritisk till väldigt mycket av det som kallas bistånd eller diakoni.

Isynnerhet har det blivit mer och mer uppenbart att det finns ett oheligt samband mellan biståndsorganisationers självbevarelsebehov och det faktum att många nödställda blir mer beroende av bistånd än de var innan de fick hjälp.

Bistånd eller bidrag, såväl hemma som borta, gör ofta människor till fångar i hjälplöshet, hjälpen gör problemet värre. Människor hjälps inte alltid ut ur hjälplöshet, ibland stjälps de ut till en än större hjälplöshet, vilket tyvärr inte motverkas av bistånds-organisationers behov av att visa sig oumbärliga för att desto lättare själva kunna äska bidrag (!) från FN, EU och sina hemländer.

Det som fungerar bäst är att göra som Jesus, visa "fiskaren" hur, var och när han skall lägga ut sin nät, för att få ett bättre resultat. Ge inte fisk till den hungrige, ge honom ett fiskespö och lär honom att fiska. Gärna ett modernt redskap, bara han kan underhålla och vårda det själv. Hjälp till självhjälp är det som bör vara grundtanken. Det innefattar naturligtvis akuthjälp till den sjuke eller olycksdrabbade till dess han klarar sig själv. Men om "hjälpen" stjälper så är det ingen hjälp!

Den peruanske ekonomen Hernando de Soto och nobelpristagaren Yunnus och deras verksamheter visar både att de fattiga är rikare än man kan tro och att det inte är stora pengar som behövs.

Min artikel ovan har dock intet med allt detta att göra i sak. Det är helt och hållet mitt bibelintresse som är den bakomliggande orsaken till artikeln. Denna min prövning av den kristet motiverade diakonin i ljuset av Bibeln är inte resultatet av ett engagemang i den politiska debatten om biståndet (vilket inte betyder att jag inte har synpunkter på det). Den är icke ett resultat av någon slags plan, utan uppkom av en yttre tillfällighet.

Midsommaren 2007 besökte prästen i S:ta Clara församling i Stockholm, Carl-Erik Sahlberg Torpkonferensen, strax utanför Kumla vid Örebro. Han höll där en predikan om att församlingen är kallad att bedriva diakoni, vilket ligger nära till hands eftersom hans församling sedan många år utför ett omvittnat gott arbete bland utslagna i Stockholm, bl.a. på "Plattan" (Sergels torg). Att Sahlberg var där och att han predikade om diakoni kände jag inte till, och även om jag känt till det så hade jag troligen inte blivit intresserad. Men någon gång sent på sommaren gick jag in på Torpkonferensens hemsida för att se vad som hade förevarit där. Av ingen anledning alls - utom möjligen att det var den (näst) första i raden - valde jag att lyssna på Sahlbergs predikan. 1)

I denna predikan söker han stöd från Nya testamentet för att visa att hans verksamhet är en självklar del av den första kristna församlingens "första sommar" [uttrycket "den första församlingens första sommar" är Sahlbergs och det tycks antyda att de kristna redan den "första hösten" började avvika från ursprunget], och att det därför bör vara det också för oss.

Inget av de bibelställen han stöder sig på visar dock att verksamheten i den första kristna församlingen riktade sig till sådana som icke var församlingsmedlemmar. När jag slog upp de ställen han angav och fann att han lade in sådant i texten som inte står där, blev jag ytterligt häpen.

Varför söker man stöd i bibeln för en sak som redan utan bibelstöd måste anses som god?

Varför går man så långt att man lägger in betydelser i den Heliga Skrift som inte står där, för att få argument för sin sak? Inte är väl det respekt för Guds Ord?

Vid kontakt med Sahlberg fick jag ytterligare ett par bibelställen - inte heller de kunde stödja hans påståenden.

Min poäng här är denna: allt som kallas kristet skall prövas inför Skriften. Vi har kommit långt bort från Guds ord i många stycken. Oftast ser man i kristenheten en total likgiltighet för vad Guds ord verkligen säger. Hos Sahlberg - i denna sak! - ser vi ett exempel på hur en ovanligt duglig och from församlingsherde verkligen vill grunda sin verksamhet i den Heliga Skriften, men då han inte lyckas, går ända dithän att han lägger in i Guds ord sådant som inte står där. Det är inte heller rätt, ens då det gäller en så god sak som diakoni. Eller har Sahlberg rätt? Är det jag som har läst fel? Pröva själv!

1) Här är samtliga videofiler från Torpkonferensen 2007 [KLICKA HÄR]

Tisdag 19 juni, 2007 10.00 Bibelstudium Carl-Erik Sahlberg

*

*

Läs mer:

*