GUDS ORD & MÄNNISKORS ORD

[Det här är MYCKET längre än vad som är motiverat - just nu har jag inte tid att korta det]

cid KOMMENTAR MODERN KYRKLIG DIAKONI ÄR INTE BIBLISK

Tidningen Dagens ledarskribent Thomas Österberg (ThÖ) framstår i sina ledarartiklar som en mer än vanligt godhjärtad och välmenande man, vilket jag är förvissad om att han också verkligen är.

Det framgår ofta i olika frågor att han står på deras sida som har det sämst, även om de har gjort de mest förskräckliga ogärningar. Han gör det säkert av hjärtat, därför att han menar att så, ja endast så, blir det kristna budskapet synligt i världen. Endast så kan Kristi härlighet bliva synlig för alla. Han är därför alltid mån om att framhäva att samhället i första hand har ansvar och skyldigheter emot dem som ligger illa till. Samhället skall vårda och rehabilitera snarare än straffa, och där straff förekommer bör de vara så korta och milda och så "halverings-bara" som möjligt.

Samhället bör således ta hand om individen på alla sätt, isynnerhet de som "inte klarar sig", oavsett skäl. De skall "erbjudas", mer eller mindre frivilligt, all tänkbar hjälp och som regel utan motkrav alls. Samhällets viktigaste uppgift tycks enligt ThÖ inte vara att tjäna dem som klarar sig och är samhällets grund och pelare, nämligen de laglydiga och skötsamma, trots att de är (hårt) arbetande skattebetalare, och förutan vilkas insats inget fungerar.

Istället för att prioritera den service de arbetande och skattebetalande betalar för och som de behöver för att kunna leva tryggt och säkert, med fungerande vägar, transporter, sjukvård, skola, polis, militär och rättsväsen, så skall de som bryter ner och missköter sig komma i första hand. Istället för att se till att de som bär upp samhället får tillbaka så mycket att de märker att det lönar sig att arbeta, betala skatt och följa lagarna, så skall det ges åt dem som inte är med och bygger upp, utan tvärtom river ner. Även om det sker på bekostnad av de mest grundläggande krav en skattebetalare kan ställa. Guds ord säger att överheten skall straffa de onda och belöna de goda, men ThÖ argumenterar ofta i den motsatta riktningen.

Det kan inte nog varnas för att det samhälle som belönar de onda och bestraffar de goda, inte bara är anti-kristligt och i strid med Guds ord, det är också redan utifrån rent mänskliga synpunkter och erfarenheter dömt till en säker undergång, oftast en våldsam sådan.

Istället för att satsa på vård av de arbetandes föräldrar och barn, genom god äldrevård och hög kvalité i skolan, så skall de som fördärvar eller inte bidrar komma i första hand. De som ingen skatt betalar därför att de inte arbetar, ja även de som gör allt för att förstöra och stjäla från samhället och dem som arbetar, de skall ha "rätt" till samhällets första och bästa insatser.

Även de som ruinerar oskyldigas liv genom mord och våldtäkter och pedofili, skall värnas. Alla negativa konsekvenser för dessa som gör ont skall helst undvikas och motarbetas, medan deras offer lämnas åt sig själva oavsett hur fruktansvärda lidanden de har utsatts för. Man lägger gärna än mer bördor på offren genom att kräva att de skall "förlåta" och de fördöms om de vill att samhället straffar, ty straff är hämnd, och all hämnd är fel, säger man.

Men sanningen är att hämnd kan vara gudomlig, precis som hat kan vara gudomligt. All kärlek är inte rätt, allt hat är inte fel. Allt beror på vad man hatar eller älskar. Den som älskar är inte god därför att han älskar, han är god blott om han älskar det goda, men ingen älskar det goda som inte samtidigt hatar det onda. Det finns ingen god människa som inte hatar det onda. På samma sätt är lagens hämnd på onda gärningar god. Men det samhälle som hämnas goda gärningar och ger belöning åt och visar kärlek mot onda gärningsmän, det samhället är ont.

Ekonomiskt och socialt stöd, bistånd och bidrag, skall ges åt alla som har "mindre" än någon i något eller alla avseenden. Och det skall ges frikostigt i all den utsträckning som behövs för att alla "ojämnheter" i samhället skall utjämnas, oavsett hur de uppstått. Och det skall ges hela tiden och gång på gång, åt dessa som inget positivt bidrar med, det synes vara samhällets högsta uppgift, enligt ThÖ med flera.

Man skall ta från dem som har och ge åt dem som inte har, ty all tänkbar nöd och "orättvisa" åligger det samhället att utplåna, som om samhället vore orsaken till och bär skuld för alla "orättvisor".

Det är en oerhört hög tanke om samhällets förmåga och uppgift, samtidigt som det är en oerhört tung börda av skuld (culpa), ty det är ju inte "skuld" i allmän eller ekonomisk mening, utan i moralisk, ja gudomlig mening, som läggs på samhället. Frågan är om samhället kanske ersätter Gud, enligt denna världsbild, åtminstone i teorin. Ty Gud kan allt och är alltså skyldig till allt! Eller? Åtminstone tycker ateister så, när de skall bevisa varför han inte finns.

Det må vara tillåtet att påminna om att utifrån denna samhällssyn så är Jesu ord "från den som inte har skall tagas också det han har, och åt den som har skall det bli givet" som talade av Satan själv. Det måste för Österberg och de som delar hans tankevärld kännas som ett nålstick, eller ett svärdshugg i sidan, från en judas-själ, ja värre, det är ju som om Jesus förråder sig själv här! Eller?

Matt 13:12 Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.

Naturligtvis har kyrkorna, också de, enligt detta synsätt som ThÖ står för, sin viktigaste uppgift just här, i det sociala och ekonomiska utjämningsarbetet. Ty även om samhället har det största ansvaret så räcker det inte till, och kyrkan måste ju gå från ord till handling, för att få "trovärdighet" för evangeliet. Kyrkan måste liksom göra något, inte bara tala, för att undgå anklagelsen om tomma ord. Å andra sidan kan inte kyrkan ta på sig allt, inte ens det som blir "över" efter att samhället gjort sitt. Därför måste alltså kyrkan gå till "handling" också genom samhället genom att ställa krav på samhället att göra det som kyrkan kräver att den skall göra, så att kyrkan blir trovärdig genom samhällets handlingar - eller något sådant. Detta är långsökt, men förklaras av att man läser in i Skriften att Guds rike redan är här, och att det gradvis genom de kristnas aktivism kommer alltmer till synlig uppenbarelse även för dem som inte har den inre andliga osynliga uppenbarelsen.

Samhället betraktas både som en potentiell fiende och som ett redskap att använda för att förverkliga "gudsriket". Man tänker att man har skyldighet, mandat och löfte från Gud om framgång i detta att ta över samhället och låta Guds herrlighet där bli materiellt manifesterad, så att äntligen Jesus kommer tillbaka då han tycker att vi är färdiga med det "rättfärdiga" samhället, så att vi befinnes "värdiga" att ta emot honom. Att detta är nonsens, sett utifrån Skriften, är ju uppenbart. Sanningen är snarast den omvända. Kristus kommer när allt är på väg att förstöras. Att Guds rike inte är här, ens i sin begynnelse, kan ju var och en förvissa sig om dagligen, varken kristna eller andra har annat än synd att skryta med. Men i Guds rike, som är ett verkligt rike på den nya jorden, finns ingen synd överhuvudtaget alls. Ingen kommer ditin som är syndig, endast de som är rättfärdiggjorda och vars uppståndelsekroppar är befriade från synd.

Kyrkans förnämsta uppgift anses således av ThÖ och likasinnade vara att bedriva diakoni och social verksamhet. Evangeliet räcker inte, menar man, det blir tomt och falskt utan aktiv uppsökande organiserad hjälpverksamhet till nödlidande oavsett tro. Ja, det bör prioriteras, ty först, främst och bäst ska kyrkan inte vara en predikstol utan en hjälpstation för de som är "underst", "utanför", "utslagna" och "utan" allt det där som "andra" har. Att dessa "andra" kanske har det de har därför att de skött sig och arbetat och haft den "tur" som den har som anstränger sig, det glöms bort. Ty enligt det "sociala evangeliet" som uppfanns på 1800-talet, finns det inget som är så förbjudet som den outplånliga naturlagen: "Det man sår får man skörda". Att våra gärningar får konsekvenser skall man tiga med. Ty det är ju verkligen sant att Gud hjälper den som hjälper sig själv, och den som inte kan hjälpa sig själv kan åtminstone bedja och lita på Gud och hans ord, ty för Gud som har skapat himmel och jord är inget omöjligt.

Å andra sidan, kan man väl inte tänka annorlunda än Österberg, ty vad annat är evangeliet egentligen, om inte "goda gärningar" mot dem som inte "förtjänar" det! - Och vad hjälper alla fina ord om man inte handlar?

*

Under rubriken "Mervärde i diakonin" argumenterar Th.Ö. (Dagen, tisdagen den 19 febr.) på följande sätt.