KRISTENDOM, SANNING & KRÄNKNINGAR

cid KOMMENTAR ICKE-KRISTNA KULTURER & KRISTENDOM

Dick Erixon, "Först kränkt vinner" (söndag 17 februari 2008 · 10:36) :

"Själv är jag så trött på alla som reflexmässigt hävdar att de är “kränkta”. Det är en retorik hämtad från andra, icke-kristna kulturer där man vinner framgång på att anklaga och hämnas på andra snarare än att göra något produktivt själv.

Det är folk som inte respekterar upplysningen, strävan efter kunskap och belöning för goda prestationer - oberoende av alla andra faktorer - som tar till “jag är kränkt!!!” för att bryta sönder den västerländska civilisationens grundfundament."

Denna kommentar finner jag mycket träffsäker. Kristendomen är ju i sig själv, rätt uppfattad, den sakligt sett djupaste kränkning man kan tänka sig av den vanliga människan. Allt hos människan sammanfattas i ordet synd, när det gäller rättfärdighet inför Gud. I den kristna kulturen ingår därför en beredskap att bli tillrättavisad och kränkt som en naturlig del. Även i form av gyckel eller för den delen nidteckningar.

De gammaltestamentliga profeterna var inte rädda eller fina i kanten, de talade sanning på ett sätt som upprörde både hög och låg och sanningen har alltid varit jobbig att ta. De drev hårt med avguderiet isynnerhet. Somliga makthavare bestraffade de profeter som vågade ifrågasätta deras gärningar. Och Jesus frågar de skriftlärde vilken av profeterna de inte hade dödat, det var farligt att vara profet och säga sanningar, det var inte många som dog en naturlig död.

Johannes Döparen kränkte Herodes då han förklarade för honom att det var orätt att ta sin broders hustru, men mest förargad blev kvinnan ifråga, hon hade ju också mest att förlora. Så när hon fick chansen såg hon till att få profetens huvud serverat på ett fat. Johannes Döparen visste vad han gjorde då han gick till rätta med Herodes offentliga synder. Men att undvika döden genom att tiga eller ljuga, var inget alternativ.

Det är därför något sjukt och absurt att just de kristna som inbillar sig att de är profetiska och har ett angeläget budskap om synden i vårt samhälle, likväl inte vågar säga sanningar om muslimerna. En sådan låtsasprofet är tidningen Dagen och dess ägare och redaktion.

I alla tider har kristna rörelser kompromisslöst fördömt ogärningar och synder. Kort sagt: det finns ingen kristendom som inte fördömer synd, och det finns inget fördömande av synd som inte är kränkande. Det hör till den kristna kulturen att säga sanningen även när den är kränkande.

Den kristna kulturen har detta i sig, att människorna skall höra Guds ords domar över vårt sätt att leva. Den kristna kulturen har fostrat en attityd av offentlig rannsakan såväl som enskild. Man blir granskad och dömd i predikan, och man dömer sig själv enskilt i ljuset av Guds ord.

Denna benägenhet till självkritik är en av hemligheterna med den kristna kulturens enorma, världshistoriska framgångssaga. Den är en av hemligheterna bakom den vetenskap som har växt fram på kristen mark. Kort sagt, kränkningar och tålandet av kränkningar är typiskt för en kristen, nämligen när kränkningen är förenad med sanning och avsedd att leda till insikt.

Varifrån kommer denna sjukdom att skylla ifrån sig och lägga allt ansvar på andra?

Jag är inte så övertygad om att Erixon har rätt, då han tror att det kommer från andra kulturer. Inte så att det inte finns i andra kulturer. Men jag tror att det socialistiska självhatande Europa ger dessa vapen och dessa knep till invandrare, även till sådana som egentligen själva är främmande för det.

Det är en stor paradox här. Socialister och liberaler i Europa älskar att hata (det kristna) Europa, men de lär inte invandrarna att vara ens måttfullt självkritiska. Istället driver de sitt eget självhat så långt att de ber invandrarna piska oss. Det är i alla fall en möjlig förklaring till varför man uppmuntrar och tolererar all denna fega och ynkliga inkompetensförklaring från vissa svenskar och invandrare, som tar till "jag är kränkt" så fort de inte gjort sin hemläxa eller stannat hemma från skolan eller inte skaffat ett jobb.

Jag lutar alltså mer åt att det är den vettlösa och sanningslösa socialismen som fostrat så många generationer i Sverige, som lär våra invandrare detta, nästan innan de kommer hit. Det har nog mer med socialismens hat att göra, de hatar den kristna kulturen och västerlandets ekonomiska framgång, som har den kristna kapitalismen som rot och vagga.

Denna tendens att skylla allt på andra går som en röd tråd genom västerländsk anti-kristlig filosofi de senaste seklerna. Vad vore Freud och andra om de inte hade vädjat till frestelsen att skylla allt på våra föräldrar? Att skylla ifrån sig är dock inget nytt, det har människan sysslat med alltsedan syndafallet. Det hör till syndens konsekvenser, vi vill synda men vi vill inte ta konsekvenserna.

Men den kristna kulturen har fram till socialismens dominans bekämpat denna tendens att skylla ifrån sig. Istället för att skylla på andra har kristendomen lärt oss att anklaga oss själva. Luther formulerar faktiskt kristendomens uppfattning om rättfärdighet i en nyckelmening, då han säger att rättfärdighet börjar med självanklagelse.

Det är därför socialismen är en sådan förbannelse. Den lär nämligen människor att skylla på andra, aldrig sig själva. Man skall leva på andra, ta från andra, bara för att de har mer. Avunden är den tillbedde avguden.

Kristendomen lär att den som inte vill arbeta skall inte äta. ("får inte", säger Bibel 2000)Eget arbete i förening med bön är den väg den kristne skall gå och leva på.

Men socialismen har i sitt hat mot allt kristet och mot allt privat ägande kommit att bekämpa duktigheten och skötsamheten. Man belönar oduglighet och misskötsel därför att man har insett att det är ett effektivt sätt att bryta ner det man hatar, nämligen det kristna samhället som bygger på det naturliga och går under namnet borgerlighet.

Istället för att övervinna svårigheter genom arbete och tålamod försöker alla i skydd av socialismens falska evangelium skaffa sig fördelar på andras bekostnad genom att framställa sig som mer kränkt än andra. Medan i den kristna kulturen alla är syndare, och räddas till självinsikt genom att låta utsätta sig för denna "kränkning" som heter fördömande av synder, så är socialismens idé att den som inget har skall stjäla från andra.

Det är anstötligt men vid närmare betraktande en härlig sanning i Jesu ord, att från den som inget har skall tagas också det han har, medan åt den som har skall bli givet.

Den som inte har något, det är den, som bara ser till vad han inte har och avundas dem som har mer. Den som har, det är den, som är nöjd med det han har och gör det bästa möjliga av det han har och det han kan, han anstränger sig. Men socialismen vill ta från dem som anstränger sig och ge åt dem som intet gör, utom att kräva och gnälla.

* * *

Dick Erixon är enligt min mening den bäste teologen i Sverige för närvarande. Ingen har ett så snabbt och säkert omdöme i moraliska frågor. Och all moral utgår från den medvetna eller omedvetna gudsuppfattning man har. Att han själv visserligen föredrar den kristna kulturen men inte tror på dess gudomliga sanningar, förändrar ingenting. Gud har i alla tider använt människor som ibland inte själva ens vet om att de är använda och står i Guds tjänst. För övrigt måste allt och alla tjäna Gud oavsett om man vill det eller inte, vet om det eller inte, gör motstånd eller inte. Gud styr allt, det är det som menas med att vara GUD. Även de värsta fiendernas anlopp tvingas att tjäna Guds syften. Och för den som tror - det är förtröstar utan att se bevis - samverkar allt till det bästa, därför att han ser Gud och Guds kärlek bakom allt. Den som känner Gud håller sig fast vid hans barmhärtighet hur det än ser ut. En sådan tro kan aldrig få fel. Den skall i evighet få sin lön, och redan här.

*

*

*