GUDS ORD [dggb] & MÄNNISKORS ORD

cid KOMMENTAR SANNING & KONSEKVENS - NÅGOT OM EKUMENIKENS EKONOMI

Tidningen Dagen skriver idag (29 febr.) om något som kallas "Enhetens vänner" ("Ny ekumenisk rörelse samlar kristna"), men vilken enhet de är vänner till framgår inte.

Enhet kan ju vara så mycket. I Sverige är alla eniga om demokrati, att det är det minst dåliga systemet, sedan träter man för fullt de demokratiska partierna emellan. Man har enighet i hur man skall träta och slåss om makten, men man har ingen enhet alls i frågan hur man skall använda makten.

Det enda "Enhetens vänner" tycks vara överens om är att man skall vara "eniga", vilket ju antyds av namnet, de är vänner av enhet. Det låter så rart på något sätt. En samling (äldre) herrar har behov av lite trevlig samvaro och bildar en klubb. Så pojkaktigt. Det sägs dock inte ett ord i artikeln om vad enheten är, eller vad den skall användas till. Bara att man gillar enhet i vänners goda lag. Och i sådana sällskap är det ett etikettsbrott att strida, man får inte bekriga varandra.

"Polemik kristna emellan är...portförbjudet. "

Det är ett trötthetssyndrom. Det är ett ganska vanligt fenomen detta att kristna tröttnar. Man tröttnar på att strida mot synden hos sig själv, man tröttnar på nåden, man tröttnar på lagen, man tröttnar på arvet som är i himmelen och som man måste vänta på. Somliga blir socialister och vill ha ut allt här, vilket är så förvänt att man måste misstänka Djävulens list bakom. Det är ju dessutom så att samtidigt som man själv anammar den ultimata gudlösheten, ty socialismen är en konsekvent förnekelse av allt utöver materien, så börjar man anklaga andra för materialism!

Gal 6:9 Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp.

Den kristne som inte vill ha arbete eller strid duger inte, han är en sådan som vänder tillbaka, som ser sig om och undrar vad han håller på med och varför ingen hjälper till och varför det är så tungt och varför det aldrig blir någon skörd och så vidare, tills han lägger ned plogen eller vapnet och ger upp.

Luk 9:62 Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."

Enheten i sig tycks vara nog. Dessa "vänner" tycks verkligen också vara personliga vänner till grundaren Per Åkerlund. Det är alltså ett nätverk av kompisar, ett kotteri bland många andra i dessa dagar, ett innegäng som vill vara lite för mer än andra, på innegängs sätt. Men ett sådant sammanhang kan inte ha som mål att nå alla, ty i samma stund innegänget blir allmänt så dör det och ett nytt innegäng uppstår.

På kotteriers vis så är allt flytande, ty målet är att man skall få känna sig speciell: "Var det ekumeniska initiativet ska landa är inte helt klart än".

Hela idén med innegängen är att man skall skilja ut sig från de andra som inte begriper lika mycket, eller inte är lika tuffa, eller lika smarta, eller lika vackra och rika, eller som här lika fromma. Om alla får vara med så dör hela idén. Därför är detta nätverk av en enskild persons vänner dödfött som ett projekt för alla, denna klick av hotta celebriteter kan inte genomgå någon metamorfos och bli vad de inte är, vanliga och allmänna.

Dessutom är ju programmets grundtes totalt i strid med Bibeln. Enheten vi ser i Nya testamentet utesluter inte polemik av den allvarligaste sort. Jesu ord till Petrus "Gå bort Satan" låter inte så bra i våra fromma öron. Jesus har definitivt inte någon del i detta kotteri, ty de skulle döma honom för "polemik". Inte heller Paulus skulle få vara med. Pauli tillrättavisning eller bekrigande av aposteln Petrus och hans beteende kan ju inte med bästa vilja i världen kallas vänligt eller fredligt. Det var en strid som Paulus tvingades ta trots vänskap och beundran och respekt för Petrus, det fanns värden som var och det finns värden som är högre än mänskliga kompisar, ja som är större än goda relationer till Kristi tjänare, även om de är apostlar valda av Herren själv. När evangeliet självt står på spel, vilket det hela tiden gör i vår tid, måste för enhetens skull, den inre, den sanna och andliga enheten, sanningens ord förkunnas i strid med lögnens. Endast genom sanningen kan enheten uppnås.

Men trots det vill man inte kämpa för sanningen och genom sanningen bli eniga, utan man vill ha enhet utan kamp för sanningen, ja utan sanning alls. Vilket isynnerhet blir tydligt när man vill ha nattvardsgemenskap med påvekyrkan (se nedan).

Den relation som kristna har till varandra är inte att likna vid vanlig mänsklig vänskap, den andliga vänskapen är av ett annat och högre slag. Man kanske inte alls förstår eller gillar varandra, kanske inte alls är vad man menar med vänner i vanlig mening, men man är bröder och systrar ändå, på ett helt annat plan. Man kan ha olika uppfattningar om mycket i det jordiska och andliga, men känner djup samhörighet ändå med sådana man annars inte alls skulle umgåtts med. Men har man inte enhet i övertygelsen om att sanningen är viktigare än enheten, då kan inte enheten bestå.

Den kristne hör till Kristus, och alla som älskar Kristus älskar varandra. Men vänskapens hjärta, källa och centrum är i Kristus och inte i den mänskliga gemenskapen.

Det som dömer alla dessa "enhetskotterier" är att de utan undantag vill undvika strid. Men strid är oundviklig, ja den är en plikt, när man bryter mot Guds ord.

Jesus säger själv vilka det är som älskar honom och vilka som inte älskar honom.

Joh 14:22-24 Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?" [23] Jesus svarade: "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. [24] Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig."

Därför att man inte sätter Ordet och Läran först kan sådan här grupper aldrig bli något annat än innegäng, där man för en tid, kan bespegla varandra och säga vackra saker om varandra.

Det är sant att de vill ha ett minimum av lärogrund, nämligen i den apostoliska bekännelsen. "Den apostoliska tron är roten och stammen, och allt som växer måste vara i förening med stammen." Men det motsägs genast av att man inte är beredd att dra några som helst konsekvenser av den. Det är ju nämligen omöjligt att ha nattvardsgemenskap med romerska katoliker utan att acceptera deras lära om mässan.

Men påvekyrkans mässa innebär att Jesus offras gång på gång till Gud för att liksom i hedendomen, Gud skall bli blidkad gång på gång. Denna romerska mässa är intet annat än hedendomens, den yttersta mest extrema hedendomens, seger över kristendomen i dess hjärta. Man brukar säga att trots att grekerna erövrades av Rom till det yttre, så var det den grekiska kulturen, hellenismen, som inifrån erövrade romarriket. På ungefär samma sätt skulle man kunna säga att när kristendomen i romarriket vann den yttre makten så blev man samtidigt besegrad inifrån av hedendomen. I påvekyrkan fick hedendomen i praktiken den mest extrema form den kan få i teorin. vilket påvekyrkan själv vittnar om då då den gett påven den hedniska översteprästtiteln pontifex maximus. (se min artikel "Om avfallna kristna & Påven" [Läs här])

Man pratar om att man vill "visa på gemenskapen och likheterna bland Sveriges kristna", men vill alltså inte höra ett ord, eller orda en stavelse om väsensåtskiljande olikheter som denna om nattvarden. Sådant är en styggelse och en uppgivenhet inför lögnen. Det är ovärdigt kristna, ja ett svek, ett förräderi. Jesus dog för att han sa sanningen om sig själv. Det kallades hädelse. Då som nu kallas sanningen för hädelse, även när den sker genom något så fredligt och ofarligt som en teckning emot dem som mördar massor av sina egna i namn av en gud och en profet som anses vara världens räddning.

Som man kan vänta så säger katolikernas ledare i Sverige Arborelius att man måste tycka som Rom för att få vara med! "Arborelius: "Det bygger på att de som tar nattvarden har samma tro" (Dagen 2008-02-29). Nog sagt. Det säger allt man behöver veta.

Valet för den enskilde och kyrkorna är detta:

Skall man följa vägen till Rom eller skall man gå tillbaka till Bibeln?

Stefan Swärd, styrelseordförande EFK, skriver idag i nyhetsbrevet från SEA att "något fattas" i kyrkorna. Kan det vara de små orden "gå ut" frågar han. Han har en viktig poäng där. Han har en till när han påminner om att Jesus gjorde de flesta undren utanför templet och synagogorna. Men en sak fattas, jag undrar varför. Han har inte ett enda ord att säga om vår otrohet mot Skriften i den ena frågan efter den andra. Om man ändrar i Skriften så tar man bort tilltron till Guds ords kraft och då får vi heller inte uppleva makten och kraften i Guds ord.

Därför är den viktigaste frågan för mig och dig, likaväl som för kyrkorna:

Då Jesus säger att vår kärlek till honom består i att hålla och bevara hans ord, vad kan man då säga om min och din kärlek till Kristus?

*

*