GUDS ORD & MÄNNISKORS ORD

cid KOMMENTAR ERIXON (tc) & KRISTENDOM

apropå Dick Erixons artikel idag: "Kristendomens synd: självkritik istället för kränkthet"

Dick Erixons blogg http://www.erixon.com/ "I hjärtat rebell" är troligen den politiska blogg i Sverige som har flest besök, om man kunde räkna antalet "rena" besök. Han skriver i regel flera inlägg varje dag och hans kommentarer läses dagligen (ofta flera gånger om dagen)av alla som vill vara uppdaterade inom svensk politik och vad som händer i världen.

För både journalister och politiker - och många andra - hör det till den dagliga rutinen att kolla upp vad Erixon sagt. Han respekteras även av dem som inte håller med honom och hans inflytande har stadigt ökat. Det han skriver får ofta genomslag. Rätt så tycker jag.

Han är en pionjär inom det politiska bloggandet i Sverige och är kanske den som betytt mest för att det skulle nå upp till den ansedda och oundgängliga plats det har idag. Han har bloggat sedan september 2003 och en av anledningarna till att han valde att blogga var att han insåg hur svårt och ineffektivt det är att via debattartiklar få ut sitt budskap. Isynnerhet när man inte är en fyrkantig kloss och därför inte passar in i några mallar. Utan låter sig ledas av Anden (även om man inte vet om det, utan bara känner Gud i form av trohet mot sanningen.)

Dick Erixon är nog den mest träffsäkre och mest intressante politiske kommentatorn i Sverige, oavsett medium, och han blir bättre och bättre, tycker jag. Han är politiskt oberoende, vilket gör honom friare i sitt tänkande och skrivande. Men framför allt så är han lojal mot fakta och sanningen, han kritiserar alla som förtjänar det och håller med alla som säger sanningar, även om det skulle vara Djävulen själv.

Han blir därför något oförutsägbar, vilket är just vad som gör honom så intressant. VAD skall han hitta på härnäst? HUR många sådana personer med inflytande finns det i Sverige? Inte tillräckligt i alla fall. Lägg därtill att han inte är politiskt korrekt (pk/pc), utan truthfully correct (tc), och har ett osedvanligt mod.

Han låter sig inte tystas vare sig av Caesar eller Herodes, Mammon eller "Moder Teresa". Varken skriftlärde eller överstepräster, varken den välmenande men i mörker vandrande aposteln Petrus före uppståndelsen eller den även efter uppståndelsen fege Petrus undantas från kritik.

Både obotfärdiga syndare och botfärdiga får höra ett sanningens ord. Ingen slipper undan. Varken heliga eller oheliga, varken skenheliga eller fromma, varken kristna eller muslimer, varken borgare, socialister eller kapitalister, varken Svensson eller von Schnitzig, varken Djävulen eller Muhammed, varken Allah eller Gud, får vara i fred för denne oförliknelige och djärve men försynte och folklige Dick Erixon.

Är detta ett idolporträtt eller en saklig beskrivning? Både ock vill jag mena.

Men säg mig, vilken ledarskribent på vilken tidning, kristen eller inte, skulle kunna gå ut till sina prenumeranter och säga: "Om inte ni betalar min lön kan jag inte fortsätta att skriva!" och sedan få in typ etthundra tusen kronor på bara någon vecka eller månad?

DET har Dick Erixon gjort -och ingen annan - och det säger ALLT man behöver veta om vilken plats Dick Erixon har i svenskt samtidsliv och bland läsarna. TACK GODE GUD, särskilt för Dick Erixon. Och hans läsare (jag är förstås en av dem)!!

*

FÖRRA SÖNDAGEN (17/2) skrev DE en artikel om kränkningar och icke-kristna kulturer, med anledning av Maciej Zarembas artikelserie på DN Kultur "Först kränkt vinner".

I artikeln (med samma titel som Zarembas) "Först kränkt vinner" (söndag 17 februari 2008 · 10:36) skriver Erixon:

"Själv är jag så trött på alla som reflexmässigt hävdar att de är “kränkta”. Det är en retorik hämtad från andra, icke-kristna kulturer [min kurs./cid] där man vinner framgång på att anklaga och hämnas på andra snarare än att göra något produktivt själv.

Det är folk som inte respekterar upplysningen, strävan efter kunskap och belöning för goda prestationer - oberoende av alla andra faktorer - som tar till “jag är kränkt!!!” för att bryta sönder den västerländska civilisationens grundfundament."

Detta föranledde mig att skriva en kommentar under rubriken "Erixon, kränkningar & Kristus" (18/2). Jag skrev bland annat:

"Varifrån kommer denna sjukdom att skylla ifrån sig och lägga allt ansvar på andra?

"Jag är inte så övertygad om att Erixon har rätt, då han tror att det kommer från andra kulturer. Inte så att det inte finns i andra kulturer. Men jag tror att det socialistiska självhatande Europa ger dessa vapen och dessa knep till invandrare [och infödda svenskar], även till sådana som egentligen själva är främmande för det."

Jag menade att kränkningar hör till den kristna kulturen:

"Kristendomen är ju i sig själv, rätt uppfattad, den sakligt sett djupaste kränkning man kan tänka sig av den vanliga människan. Allt hos människan sammanfattas i ordet synd, när det gäller rättfärdighet inför Gud. I den kristna kulturen ingår därför en beredskap att bli tillrättavisad och kränkt som en naturlig del. Även i form av gyckel eller för den delen nidteckningar. "

"Det är därför något sjukt och absurt att just de kristna som inbillar sig att de är profetiska och har ett angeläget budskap om synden i vårt samhälle, likväl inte vågar säga sanningar om muslimerna. En sådan låtsasprofet är tidningen Dagen och dess ägare och redaktion."

"I alla tider har kristna rörelser kompromisslöst fördömt ogärningar och synder. Kort sagt: det finns ingen kristendom som inte fördömer synd, och det finns inget fördömande av synd som inte är kränkande. Det hör till den kristna kulturen att säga sanningen även när den är kränkande."

"Denna tendens att skylla allt på andra går som en röd tråd genom västerländsk anti-kristlig filosofi de senaste seklerna. Vad vore Freud och andra om de inte hade vädjat till frestelsen att skylla allt på våra föräldrar? Att skylla ifrån sig är dock inget nytt, det har människan sysslat med alltsedan syndafallet. Det hör till syndens konsekvenser, vi vill synda men vi vill inte ta konsekvenserna."

"Men den kristna kulturen har fram till socialismens dominans bekämpat denna tendens att skylla ifrån sig. Istället för att skylla på andra har kristendomen lärt oss att anklaga oss själva. Luther formulerar faktiskt kristendomens uppfattning om rättfärdighet i en nyckelmening, då han säger att rättfärdighet börjar med självanklagelse.

Det är därför socialismen är en sådan förbannelse. Den lär nämligen människor att skylla på andra, aldrig sig själva. Man skall leva på andra, ta från andra, bara för att de har mer. Avunden är den tillbedde avguden."

Om och hur Dick Erixon skulle svara på detta kunde jag inte förutse. Men hans svar överraskade mig fastän jag inte gjort mig några illusioner. Jag var nog mest inne på att han skulle visa att jag hade fel och samtidigt ge denna "mörker"-kristendom som jag syntes förespråka, en rejäl spark i baken.

Men när jag läste hans artikel blev jag gråtfärdig (är det dumt att erkänna sådant?). Hans reaktion styrker mig bara i det jag haft på känn länge. Dick Erixon är precis som så många, många svenskar mer kristen än han vet och förstår.

Luther och bibliska sanningar om Gud sitter långt under skinnet på generationer av svenskar. Den lilla katekesen av Luther var obligatorisk i skolorna fram till 1919, då den avskaffades. Men när jag började skolan långt senare, i början på 1960-talet så fick vi lära oss katekesen och psalmer utantill. Uppenbarligen hade lärarna mer frihet och auktoritet då än nu. Tack gode Gud för sådana lärare. Det man lärt sig utantill det är och blir ens eget på ett sätt som inte kan vare sig överskattas eller ersättas. Pluggskolan är rätt! Låt oss få den tillbaka! Katekesplugget vore inte heller fel.

Så här skriver Dick Erixon idag:

"Jag har instämt i den liberala kritiken av kristendomen, och inte minst vår svenska lutherska tradition, för dess benägenhet att utpeka oss människor som syndare, och därmed skapa skuldkänslor istället för hopp.

Men Dagman menar att kristendomen lärt oss att vi inte är ofelbara, och därmed är självkritiska. Denna kristna tradition gör att vi i väst inte ständigt anser oss kränkta — vi har av vår religion lärt oss vara ödmjuka. Den lärdomen saknas i andra religioner, och denna ödmjukhet försvinner i takt med att ateismen breder ut sig i väst. "

Erixon skriver vidare:

"Det här är för mig ett synnerligen nytt och spännande [min kurs./cid] perspektiv. Dagman visar att kristendomens skuldbeläggande faktiskt kan vara en förklaring till varför upplysningen och vetenskapen uppstod i den kristna kulturen och inte där islam, hinduism, buddhism, konfucianism eller andra religiösa trosläror styrt människors tänkande och syn på sig själva och världen.

Att förstå och öppet kunna erkänna sig som ofullkomlig och syndig människa, är ju en absolut förutsättning för allt kritiskt tänkande. Detta har kristendomen lärt oss. Men inte personer ur andra religioner som ser sig som kränkta när fel de begåtts påpekas inför dem."

Se här vad som gör Erixon stor. Han är öppen och kan ta in nya perspektiv. Han söker, letar, och är ständigt på tänkande fot, och han är alltid villig att lyssna till allt som han finner tänkvärt oavsett av från vem det kommer.

Här kommer nu en som envisas med att tänka utifrån att Bibeln är Guds ord [realiter] och att Boken, den Gamles Gamla Bok, har något att säga till oss ännu idag, inte minst då den synes oss oanständig eller svårsmält, och hur reagerar Erixon? Han konstaterar att han förut haft helt andra tankar om kristendomen, och att han snarast fördömt kristendomen för just det som jag berömmer den för.

Men han slutar inte där. Han är en öppen person och han kan därför ta in tankar som går på tvärs med hans förut uppkörda fysiska bio-kemiska-elektriska spår i hjärnsubstansen. Trots att det fysiskt faktiskt ofta gör ont att tänka nytt, av psykologiska såväl som biokemiska skäl, så backar han inte. Många av oss värjer oss för smärtan att tänka nytt.

Erixon är huvudet högre än de flesta just därför att han kan se det goda där ingen anna ser det. Detta är han alltför ensam om i det offentliga Sverige, oavsett om det gäller politik eller religion. Kotterier och cabals plågar oss överallt, med sina förutbestämda agendor. De flesta tänker på sin karriär, vill hålla sig inom partifållan eller kyrkväggarna.

Erixon är i sin person ett gott föredöme och ger oss alla ett exempel att efterlikna. Även för den som inte gillar hans åsikter. Erixons framtid har bara börjat - hoppas jag.+

LÄS HELA Erixons artikel här: "Kristendomens synd: självkritik istället för kränkthet" (erixon.com 2008-02-24, 11:06)

*