GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Synd i Jönköping och annorstädes

”Här i Jönköping vet ni väl inget om synd, här är väl alla religiösa, här finns ju bara kyrkor och nästan inget nöjesliv?”, sade han, taxikunden på mässbesök i Jönköping. Frågan var menad som ett påstående, men formen antydde att han ville bli motsagd.

Kanske ville han höra att söndagarnas messbesökare också kompromissade eller gav efter eller kastade sig med huvudet efter in i kortsiktiga njutningar, eller rättare sagt desperata försök att finna lust och glädje.

Han ville nog höra att alla, både kyrkobesökare och andra, egentligen var ganska lika och syndade lika friskt. Den som inte vill sluta med synden eller som har gett upp alla försök och stelnat i förtvivlan kan ibland finna någon slags tröst i att veta att han inte är ensam i sin olycka.

Och för dem som gått så långt i fördärv att de gett upp allt hopp och låst fast sig i otro och Gudsförbannelser är det en pervers njutning att få höra att andra råkat lika illa ut. Och för den skenhelige är det en kär triumf att få kunna bevisa att de kristna är lika skenheliga de.

Men det var också något annat som kunde höras, kanske fanns det också ett hopp om att någonstans fanns det människor som inte syndade, ty var det så då kanske det fanns en liten möjlighet att också få det så?

”Nåd är för syndare, så om någon vet något om synd så borde det väl vara Jönköpingsborna, åtminstone de kristna”, märkbart överraskad över svaret, försökte han hålla med, men riktigt övertygad blev han nog inte. Kanske stannade det kvar ett hälsosamt tvivet på den gärningslära som han likställde med kristendom. Kanske väcktes det ett hopp, dock allt för litet att våga gripa tag i direkt.

Den kristne kan inte vara i synden utan att lida. Den kristne kan inte vara kvar, inte leva i synden, han vill inget hellre än att komma upp därifrån. Den kristne är inte okunnig om synd, isynnerhet inte sin egen. Tvärtom är han djupt kunnig och medveten om båda slagen av synder, nämligen sina egna, både verksynderna och deras ursprung, källa och rot, den syndiga naturen som icke kan vara Gud underdånig utan tvärtom är fientlig emot Gud och Guds vilja, som är kärleken mot nästan - ända intill mordlystna fiender.

Den kristne kan inte få någon tröst av synden, och i synden är det hans enda tröst att veta att det finns någon som vill frälsa, och det enda som ger hopp och liv är att känna Honom som både vill och kan frälsa från både synd och död och Djävul. Ty i sig själv finner han lika lite tröst som i synden, själv kan han inte frälsa sig, själv kan han inte motstå eller övervinna eller döda synden. Hos sig själv hittar han bara maktlöshet och förtvivlan, otro och hädelse, mörker och död.

Den kristne vill inte bli av med något annat än synden, den kristne är villig att ta sitt straff om det behövs, men att bli kvitt straffet och vara kvar i synden det vare sig vill han eller kan han, ty den kristne heter så därför att han är förenad med Kristus och i Honom finns varken synd eller död.

Att bli av med skulden det är stort men fullständigt omöjligt så länge man har sitt hjärta i synden. Den kristne vill bli av med skulden så, att han blir rättfärdig och kvitt från synden och får ett rent hjärta och därmed skuldfri, något annat duger icke. Och det sker genom ett under, ett under som innebär att Gud utgjuter sin Ande, kärlekens Ande, i hjärtat, så att vi lär känna Gud och hans kärlek till oss, på det att också vi skall kunna älska vår nästa, även dem som förföljer oss och smädar oss, så som Gud älskar dem som hatar honom.

Och allt detta sker i och genom Herren Jesus Kristus den Levande Gudens Son, Guds härlighets väsens sanna avbild, som uppenbarat vem och vad Gud är. I och genom tron på honom blir vi rättfärdiggjorda i och genom tro av nåd, fritt och för intet utan gärningar, före alla goda verk, medan vi ännu är kvar i synden innan och utan all bättring, ty bättringen är att sluta hålla sig borta från Frälsaren och bättring har redan skett då man kommer till Kristus, den ende sanne vännen, som är trofast mot de trolösa.

Gör inte Jesus arbetslös, gå till honom som är den ende som kan utföra detta fräls-arbete, försök inte göra det som bara Gud kan, du gör dig själv bara skada.

Gör dig själv intet ont mera, k o m, Kom n u, KOM NU så orättfärdig eller ”rättfärdig”, så ”kristen” eller ”religiös”, så ”hederlig” eller ”lagom”, så ogudaktig och gudlös du än är, kom MEDAN du ännu är en syndare, kom INNAN du bättrat dig, kom UTAN dröjsmål, synda nu inte mer genom att hålla dig borta från din enda räddning, detta är djupast sett den enda synden.

Börja redan nu att göra gott, riktigt gott, ty det enda verkligt goda det är att gå till Jesus. Se där, hos honom finner du både frihet från synden och källan till alla goda verk och det samtidigt i ett och samma nu, nämligen då du vänder dig om och vänder ditt ansikte till emot Gud och går till honom som Gud utsett och utvalt som din Frälsare, Jesus från Nasaret.

Synda nu inte mer genom att inte komma till Jesus, fatta mod, tro och kom. Du inte bara får komma som du är, det är det enda sättet: kom nu och kom som du är. Kom.

Se inte till din synd som om den skulle göra Gud maktlös, se inte till dina självgjorda gärningar som om de vore något att komma och berömma sig av, kom så gudlös du är, ty då och endast då har du löfte av Gud att bliva gjord rättfärdig. Och på Guds löften kan du lita, ty han är trogen mot de trolösa, det är därför han kallas trofast. Men utan Guds löfte kan du icke komma. Men löftet gäller alla ty alla är vi trolösa och alla är vi gudlösa, och gäller det alla så gäller det dig, ty gällde det inte dig då gällde det inte alla. Tro Gud, frukta icke, tro allenast.

Gör dig själv intet ont, håll fast vid Guds godhet!

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Publicerad: 2002, 23 april på webben "Congratulations! You are still alive!" http://www.geocities.com/carl_i_dagman

LAG OCH EVANGELIUM

OM RÄTT PREDIKAN, ANSTÖT OCH VÄCKELSE

Del I Hotet inifrån

Del II Hotet utifrån

Del I Hotet inifrån

Detta motstånd är icke alltid uppenbart. Ju tydligare denna sida av evangelium framhävs och ju rikligare den i gränslöst överflöd frambärs, desto hårdare och desto mer synligt blir det antikristliga. En sådan kampfylld strid rädes somliga för, fastän de ser behovet. Någon har sagt: ”Där lagens predikan upphör, där upphör snart evangeliet och så blir bara lagiskheten kvar.”

Den sanna pingstväckelsens vänner och särskilt de i Pingströrelsen, måste i sin strävan att komma framåt till nytestamentligt Kristusliv också inse och ta tillvara värdet av det i Sverige sådda och förvaltade av Luthers - genom stor nöd och strid - från Gud utbedda nådesvinster.

All väckelse är ju beroende av det förgångna och utlöses när förfallet och mörkret nått så djupt att det också väckts en längtan efter det gudomliga, stark nog, eller med tillräckligt gynnsamma omständigheter, för att bryta sig fram genom hindren.

(Men) Det avgörande är att en förkunnelse som svarar mot behoven kanaliserar och vägleder de sökande själarna. För Sveriges del har (förr) katekesen, psalmboken och allmän kyrklighet varit den jordmån efter reformationen förutan vilken ingen väckelse kunnat äga rum. Det unika - och för omogna barn i Kristus stötande och svårförståeliga – med Luthers förnämsta bok, den lilla catekesen, är att den så klart och enfaldigt förkunnar Guds väg till människan.

Men då denna grund håller på att dö bort, med dem som byggt upp vår välfärd, kan det (bör det) sättas i fråga huruvida inte missionen i vårt nuhedna land måste inrikta sig på att arbeta på samma sätt som förr skedde i de ”klassiska hednaländerna” som nu på många håll måhända kan med viss rätt från oss övertaga benämningen ”kristna länder”!

Här har skett ett oheligt byte. Vi har spritt budskapet till andra länder och kontinenter men försummat vår egen vingård. Vi borde skött vår egen gård bäst. Vi måste räkna med ett mycket långsiktigt arbete för att åter göra Kristus känd i hjärta och liv hos allt vårt folk från vaggan till graven.

Det arbetet måste vara inriktat på att genom förståndet nå till hjärtat, det är att ge förnuftet vad förnuftet skall ha, ty först kommer det själsliga och sedan det andliga.

Det typiska arbetssättet i anglosachsisk väckelsetradition som ofta okritiskt övertagits i blind efterföljelse här, har ju ofta försummat hjärnans behov, som om djävulen skulle fritt få härska och bo kvar där, som om denna kroppsdel inte omfattades av frälsningen. Man har inriktat sig på att uppväcka känslor, och hoppats på så sätt nå in till hjärteroten.

Paradoxalt nog har väl ofta Charles Finney, den store evangelisten, fått finna sig i att bli försvarsadvokat för en sådan antiintellektuell förkunnelse, men han själv vädjar nästan enbart till förnuftet, vilket var och en läsare av "Andliga väckelser" vet.

Och faktum är att ingenstans (sic!) kan man finna ett mera ståndaktigt vädjande till och förtroende för förnuftet än i Bibeln, det gäller både Mose, profeter och apostlar, men främst Herren Kristus själv. Man betänke till exempel profeternas överlägset hånfulla gyckelspel med avguderiet och detta enbart med sakliga, vetenskapliga, argument. Må man likaså studera Kristi alltigenom sakliga hållning, det är saklig i den meningen att den har sin grund i en stark och okränkt tillit till Skriften, även i detaljer vilket ger honom bibelsakliga skäl då han skall visa sin gudomliga rätt i det han lär och gör.

Denna saklighet driver också Paulus intill perfektion. Synnerligast sker detta där han behandlar förhållandet mellan lagen och nåden (= evangelium i inskränkt betydelse). Detta har Luther återupplivat vilket bevisligen är alldeles nödvändigt och oöverträffat såsom pedagogiskt grepp för att bereda ingång i människors hjärtan. Framgången med denna undervisning och läroframställning har sin förklaringsgrund i den förmörkade människans sätt att tänka.

Därför blir Luthers uppdelning av Guds Ord i Lag och Evangelium (= nåd) en gärning av oskattbart värde för alla tider efter honom, ty det är ett sakligt sett relevant framställningssätt som uppbygger och befrämjar nådens ingång och intrans-planterande i våra hjärtan.

Vi är ju av naturen oförmögna till och har ingen kraft att häva oss upp över lagen eller störta den från dess ockupation av hjärtats tron. Vi är förgiftade av inbillningen att kunna i kraft av lag finna Gud. Vi behöver både Lag och Evangelium. Men att försöka tvinga in Luther i en ensidig nådespredikan, för att ursäkta sitt upphävande av lagen, är osakligt och innebär att man låser in Luther i kloster på nytt.

Det är här tillräckligt att åberopa ”Om en kristen människas frihet” (1520) § 25 :

”Man skall inte predika ensidigt utan båda formerna av Guds ord. Buden skall man predika för att förskräcka syndarna och uppenbara deras synder, så att de ångrar sig och omvänder sig. Men därvid får det inte stanna.

Man måste också predika det andra ordet, nådens tillsägelse, för att lära människor tron, varförutan buden, ångern och allt annat är förgäves. Det finns väl ännu kvar predikanter som förkunnar både syndaånger och nåd men som inte utmålar buden och Guds löften på sådant sätt, att man lär varifrån och hur både ånger och nåd kommer.

Botfärdigheten kommer av buden, tron av Guds löften. Människan blir alltså rättfärdiggjord och upphöjd genom tron på gudomliga ord, s e d a n hon av fruktan för Guds bud ödmjukat sig och kommit till kunskap om sitt verkliga läge.”

Laestadiansk tradition är ett gott exempel på att äkta lutherdom inte kan undvara en sann lagpredikan.

Hos Paulus finner vi två regler:

1. ”Tillstoppa alla munnar med lagen”