GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

När det gäller tonåringar, unga pojkar eller män så får de sympatier även när de mördar. När oskyldiga och av samhället övergivna vuxna försvarar sin familj, sina barn, sitt hem och sina liv, som hotas av unga terrorister, också då har man sympatier för de unga brottslingarna.

Fallet Rödeby och Kungsholmsmordet är i allas tankar och att jämföra de båda är oundvikligt och befogat.

Media gillar i regel att straffen sänktes för de unga mördarna, medan de flesta tycks ogilla att pappan i den förföljda Rödeby-familjen friades helt i tingsrätten.

En som går emot denna ström är Dick Erixon. På bloggen "I Hjärtat Rebell" [http://erixon.com/] utmärker han sig gång på gång med modiga och självständiga kommentarer, ofta snabba. Det gillar jag skarpt.

De flesta av oss behöver annars tid, för att skydda oss mot att göra bort oss. Vi vill väga för och emot, å ena sidan och å andra sidan, ta hänsyn till det och det. Varför? Kanske för att vi inte litar på vårt första intryck, inte litar på att vår moraliska instinkt är god och osjälvisk?

Visst måste man veta fakta, men ju mer vi vet, desto svårare blir det att ta ställning, vi kan bli så nedgrävda i detaljer att vi inte ser det självklara, träden gömmer skogen.

När vi väl kommer till skott och är färdiga med vårt omdöme, så blir det lätt något efterkonstruktivt, själviskt och självrättfärdigt, ja moralistiskt över "noggrant" övervägda domar. Vi skulle minsann gjort så och så, det kan vi ju se att det och det är fel. Men trots våra överväganden, eller just därför, så glömmer vi att leva oss in i situationen.

Dick Erixon har - så ser jag det - en moralisk instinkt som leder honom rätt oftare än inte. Han är inte rädd för att blotta sitt inre - det skapar förtroende hos mig och många andra.

Han tar reda på fakta, bättre tror jag än många, också han väger naturligtvis fram och tillbaka, men han väjer inte för att ta ställning emot strömmen, han gör det otydliga tydligt, skapar klarhet där många går vilse. Så gör han väldigt ofta, inte minst tydligt är det i dessa båda fall, Rödeby och Kungsholmsmorden.

Ända från början har han haft sin linje klar. Den laglösa självhämnd till döds som Riccardo utsattes för är rått, kallt, extremt grovt överlagt mord, intet annat. Att överklassen fostrat somliga gör inte saken bättre.

Och det som familjen i Rödeby - en icke-privilegierad familj - utsattes för är ett enormt svek från polisen och socialtjänsten, som ledde till att ungdomarna oförhindrat kunde stegra sin förföljelse ända till hemfridsbrott och hot att mörda med tillhyggen, vilket ställde pappan inför valet att låta sig dödas eller en gång för alla sätta stopp för det. Hans situation var extrem, det fanns ingen hjälp att tillkalla, det fanns inte tid, hans och barnens liv hotades. Han var ensam mot mordiska ynglingar.

Man bör betänka att Kungsholmsmordet visar att unga män inte alls behöver några andra tillhyggen än skor, fötter, nävar och armbågar för att döda - att de saknar hämningar gör inte saken bättre.

I Rödeby hade de både mopeder och tillhyggen och en förhistoria av trakasserier. Intet tvivel om allvaret i deras uppsåt fanns. Vad hade hänt om pappan inte haft ett vapen? Vad hade hänt om ynglingarna hade mördat och slagit ihjäl en eller två ur familjen? Vad hade reaktionen blivit om de frisläppts?

Pappan i Rödeby ska gå fri - det har Erixon hävdat hela tiden, och att istället polis och socialtjänst bör åtalas.

Det är få - kanske ingen - som idag är en så klar moralisk röst som Erixon.

Hans dom idag i artikeln "Medierna förlåter ligister men inte självförsvarande pappor" [Läs här] över media isynnerhet och samhällets svek är denna:

"När det gäller ligisterna som sparkade ihjäl Riccardo på Kungsholmen, och i princip kommer undan med något straff, då censureras upprördheten. Det framställs som rimligt att döda en 16-åring med sparkar och sedan slippa strängare straff. Men när åtalet mot Rödebypappan ogillas sedan han försvarat sin familj mot gäng som dödshotar dem och trängt in mot deras hem mitt i natten efter telefonterror, då skriver man om “hån” och lyfter fram kritiska synpunkter." [min kurs.]

Speciellt kritisk är han mot Svenska Dagbladet, och det med rätta:

"Svenska Dagbladet redigeras alltså på ett sätt som gör självförsvar i Rödeby till något fruktansvärt, medan att sparka ihjäl någon på stan görs till något som man i princip inte ska straffas för."

Och han fortsätter:

"Vilket moraliskt haveri! Inte undra på att våldsbrottsligheten ökar. Medier som Svenska Dagbladet ger ju mycket klara besked till svensk ungdom: döda, sparka ihjäl, trakassera och mordhota som ni har lust, straffen är på sin höjd symboliska. Vi i medierna kommer att skydda er ligister genom att kräva hårt straffa och fördöma dem som försvarar sig mot ert våld!" [min kurs.]

I Helsingborgs Dagblad (hd.se) skrev igår kväll Ulf Kristiansson i artikeln "Om den friande domen för dödsskjutningen i Rödeby" [Läs här]:

"Det är mycket som är upprörande i Rödeby-fallet, men jag vet inte om tingsrättens dom är det värsta."

Dagens Nyheter ägnar sin huvudledare idag åt Rödeby. I artikeln "Sjuk då - frisk nu" [läs här] heter det:

"Rödeby väcker liksom de två andra fallen starka känslor. Men det är motstridiga känslor. Här finns inte minst empati med en far som uppfattat ett dödligt hot mot sin son och hela sin familj. "

"Är det rimligt att någon kan anses allvarligt psykiskt störd när han dödar men sedan när domstolen ska pröva fallet är så frisk att det inte går att döma honom till vare sig fängelse eller rättspsykiatrisk vård?

Rödeby visar att det kan vara det. 50-åringen har en psykiatrisk förhistoria med bland annat Tourettes syndrom. Han var en lättstressad och sårbar person med återkommande ångestattacker.

Inte heller efteråt är han fullt friskt. Frågan är bara om han ligger strax under eller över gränsen för när en domstol kan utdöma rättspsykiatrisk vård."

I andra tidningar som hellre får förbli anonyma, frågas det efter vilka signaler det ger att man kan döda utan konsekvenser. De invändningarna hade man inte Kungsholmsmordet.

Och då är det ändå en avsevärd skillnad på dessa handlingar. Kungsholmsmordet var ett mord, eftersom det var självhämnd utan nödsituation, det var utan stöd i lagen, laglöst och barbariskt. I Rödeby är det inte fråga om mord, utan om dödande i självförsvar efter att ha blivit utsatt för dödshot. Skall en far se på när barbariska ynglingar går lös på barnen med träklubbor? Det samhälle som anser att en fader skall se på när hans barn angrips är sjukt.

Kan det vara så att de flesta i media är i den åldern att de har eller nyss haft barn i den aktuella åldern och de vet att de inte alltid är de bästa av Guds barn?

De har lättare för att identifiera sig med våldsamma ynglingar än en familjefader som angrips i sitt eget hem efter att en lång tid ha angripits på vägar och gator.

De som inte ser någon skillnad, eller talar som om de inte ser någon artskillnad mellan det laglösa mordet på Kungsholmen och det nödvärnsvåld som ledde till en ynglings död i Rödeby - efter att samhället svikit - de är exempel på hur samhällets moral har kollapsat. Till och med polisen i Rödeby står på de kriminellas sida, det framgår varje gång han intervjuas i radio.

Budskapet från tingsrätten är klart - svenskens hem är hans borg, du skall icke tränga dig in på annans mark och hem, och gör du det och dessutom hotar ta livet av människor i deras eget hem på deras egen gård, då får du stå ditt kast. Det är ett mycket bra budskap.

Budskapet från Svea Hovrätt är att det gå två vargar på ett människoliv och at självhämnd och laglöshet tolereras även när man slår för att döda genom att sparka i huvudet på en som ligger.

Svea Hovrätt sänkte straffet för Kungsholmsmordet, vad skall hovrätten göra i detta fallet? Hovrätter brukar sänka straffen, men här kan man bara bekräfta eller skärpa.

DET vore en katastrof om domen ändrades till hans nackdel.

*