GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Stefan Swärd kommenterar artikeln på sin blogg [ Läs här ]:

"Bibeln är den kristnes rättesnöre för både lära och liv. Utan kunskap i Bibeln vet vi inte vad vi tror eller hur vi ska leva som kristna. Och det är ett grovjobb att tränga in i Bibeln, texterna är inte alltid så lättillgängliga. Men de snabba klippen präglar för mycket av samtidskulturen, även i kyrkan."

Min kommentar blir denna. Varför skall församlingsmedlemmar bry sig om en bok som inte deras pastorer bryr sig om att följa, utan tvärtom ändrar i hela tiden? Och varför skall pastorerna bry sig om Bibeln när samfundsledarna inte gör det?

När man börjat ändra i Skriften så går det bara utför och i en allt fortare takt. Hur ska man kunna backa? Vem vågar säga att dödsstraffet är befallt av Gud, att kvinnan skall vara underordnad mannen, att socialhjälp till otroende inte hör till kyrkans uppgifter osv?

När man upphör att följa även sådant man själv har fått för sig är oviktigt av Guds befallningar så är kyrkan inte längre Guds kyrka. Men det är ju inte bara allt som hör till överhetens uppgift som man ändrat i läran om. Man ändrar även i vägen till Gud. Varken synd eller arvsynd förkunnas. Man talar hellre om trovärdighet i världen än inför Gud, hellre om aktivism i alla möjliga frågor än underordning under överheten och Guds ord. Man vill hellre regera nu och lida sedan utan Kristus, än lida nu och regera sedan med Kristus. Man säker världens erkännande, inte Guds. Kyrkan är avfallen!

Vägen tillbaka kräver modiga ledare och pastorer som vågar riskera sin inkomst och prestige. Finns det sådana?

*

Nytt: Pastor Swärd & hans gud "outstanding" [ Läs här ] en oroad genomgång av hans första bloggår med hänsyn till Bibeltroheten - enligt uppgift 7000 ord eller ca 20 A4-sidor! Inget för k(v)ickläsare! Eller?

*

LÄS OCKSÅ PÅ DENNA BLOGG:

* Om Lydnad & Olydnad, Mot Gud & Människor, Enligt Bibeln & Vår Tids Kristenhet [ pdf ]

* Hur mycket kan man ändra på och ändå hävda att man har BIBELN SOM HÖGSTA NORM? [Läs här]

* Dubbelheten inför Guds Ord kan inte bestå [ Läs här ]

* cid bloggens motto: "VAD SÄGER SKRIFTEN?" [Läs här]

* cid bloggens tolkningsprinciper: Ständig Efterskrift [Läs här]

* * * *

LÄS MER:

2009-07-03 GARDELL & DEN AVFALLNA KYRKAN Newsmill [ Läs här ]

2009-04-09 Hellre ärliga ateister än hycklande bibelbekännare Newsmill [ Läs här ]

Andra intressanta bloggar

om kristendom & samhälle - kultur, ekonomi, politik, religion & Gud

Bibeln, bibeltrohet, Guds Ord, kristenheten, kristen tro, kyrkan, lydnad

*

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

SÅG den amerikanska dokumentärfilmen ”Deliver Us From Evil” (2006) [filmens hemsida] som sändes först i måndags (9/3) och sedan i repris igår eftermiddag (on 11/3) i SVT1 [SVT Dok.], med svensk översättning och med svensk titel ”Fräls oss från ondo”. [Av rättighetsskäl finns den inte att se efteråt på SVT Play. www.amazon.com säljer DVD:n men den funkar nog bara i regionfria dvd-spelare]

DET ÄR väldigt mycket tankar som väller över en när man ser filmen som är 100 minuter lång. Det är svårt att skilja ut allt och få någon ordning på allt det som tränger sig på – och var skall man börja?

VI ÄR alla syndare. Det är en nödvändig utgångspunkt. En annan är hur fruktansvärt syndens grepp är över oss alla – även alla skötsamma som varken smiter från skatten eller mördar eller fördärvar barn. En annan är hur den ena synden ger den andra och hur lätt det hela växer till ett infernaliskt helvete i förtid. Åter en annan är att titlar, makt och ansvar inte skyddar från synder, inte ens höga ämbetsmän i en kyrka är fria från synd, men inte heller maktlösa människor är skuldfria eller syndfria.

MAN påminns också av filmen på det mest brutala sätt om hur även goda föresatser, ord och gärningar så lätt blir till sin motsats. Och hur ord som var avsedda att skydda, trösta och ge trygghet åt ett barn istället blev till skydd för den samvetslöse barnfördärvaren, våldtäktsmannen och själamördaren. Ett av de drabbade barnen, som medverkar i filmen, var endast 5 år när prästen, som var en ofta och gärna sedd gäst i hennes föräldrars hus, första gången förgrep sig på henne och våldtog henne. Under flera år välkomnades han på besök och att stanna där över natten, vilket han tackade för genom att under fyra år förgripa sig på dottern.

NÄR DET blev känt flera år senare att prästen var misstänkt och anklagad för att ha förgripit sig på ett annat barn i en annan familj i en annan församling som han av biskopen förflyttats till, då vände han sig till denna flickans familj för hjälp och stöd. Men av samtalet väcktes hemska tankar hos modern. Hon ringde sin dotter och när hon ställde frågan om prästen förgripit sig på henne, fick dottern plötsligt bråttom att gå ut med hunden. Då pappan ringde henne kunde hon inte tiga. Och sanningen kom fram – den förstörde hela familjens liv för resten av jordelivet.

En typisk katolsk familj med oinskränkt förtroende för prästen som de hade mottagit under flera år som en medlem i familjen, hade blivit djävulskt bedragna av denne Djävul i fårakläder och prästkrage. Och varför hade inte den lilla flickan sagt något? —Pappan hade vid ett tillfälle av kärlek sagt till sin dotter: ”Om någon skadar dig skall jag döda honom!” Detta hade flickan i klart minne och vågade därför inte säga sanningen om prästen, inte för att skydda prästen, utan för att skydda pappan. Hon hade frågat någon av sina vänner vad som händer om man dödar någon. Hon teg i alla år om prästens ondska därför att hon var rädd att pappan skulle döda honom och sedan skulle pappan själv få dödsstraff eller livstids fängelse. Därför teg hon hellre och led – för sin älskade pappas skull.

HUR kan någon tvivla på att det finns en Djävul, en personlig reellt existerande OND varelse, en fallen ängel, som intet annat vill än att göra oss illa för tid och mest för evighet.

Satan gör skäl för sitt namn, han är en lögnare och en bedragare och han är all lögns upphov och allt upprors fader. Han drivs av hat emot Gud som han har satt sig upp emot och därför blivit av med sin härlighet och hämnas nu på Guds avbild människan så gott han kan innan hans tid är över och han äntligen skall kastas i evigt fängelse i eld.

SYNDEN är en fruktansvärd sak, men förnekas likväl i vår tid inte bara av gudlösa utan även av den avfallna kristenheten, som åtminstone tiger om synden. Synden framstår än mer som ondska då man betänker hur rent och vackert livet faktiskt kan vara, för oss alla, åtminstone någon tid, någon gång. Och även den som bara sett orenhet, synd och elände KAN se hur vackert livet KAN vara och ÄR när det är som bäst – åtminstone hos någon som man har i sin närhet.

MEN även när det är som vackrast så finns det under ytan mycket synd även hos den renaste. Detta är stor tragik. Och än större blir då den nåd och frälsning som GUD vår rätte FADER erbjuder oss utan annat skäl än att han är god. Olavus Petri, vår svenska reformator, kallar det med rätta för Guds grundlösa barmhärtighet. O, hur stor är inte Gud och hans nåd och godhet.

DET ÄR först när man ser sin synd och ser sin hjälplöshet emot synden och denna syndens lön som är fördärv och döden, som man rätt kan börja förstå vad Kristus genom sitt lidande, sin död och uppståndelse vunnit för oss. Men för den som inte vill se sin synd, eller på sekters vis tror att viljan är god och fri i andliga ting och att man KAN övervinna synden om man verkligen försöker, för alla som på det ena eller andra sättet inte vill se hur djupt synden sitter i människan, för dessa finns ingen förlåtelse.

Den som inte tar avstånd från sin synd genom att bekänna sina ogärningar som synd och orättfärdighet, för den finns ingen förlåtelse. Att be om förlåtelse är inte att ångra sig – det är oftast bara ett försök att slippa straff och få medlidande, medan kärleken till synden och dess ursäktande står orubbad kvar.

Det heter: "OM vi BEKÄNNA våra synder, så ÄR HAN trofast och rättfärdig, SÅ att han förlåter oss våra synder"

Att ångra sig, att omvända sig är att ta ställning för sanningen, för rätt och rättfärdighet, emot sig själv, att döma sig själv och sina gärningar med den dom som är rätt och sann, att anklaga sig själv och erkänna att detta har jag gjort, detta är synd, och jag har ingen ursäkt, att säga precis som det är, utan ursäkter eller undanflykter, det är att ångra sig. Men det fordrar att man hatar synden - och det gör inte ens kyrkan längre! HUR skall då kyrkan kunna vara Guds röst om nåd?

Man kan inte ångra sig, anklaga sig, om man inte erkänner vad som är rätt och för moderna människor är ju allt rätt som man vill. Hur svårt är det inte då att erkänna något som synd och hur svårt är det inte i vårt samhälle för någon att ta det fulla ansvaret för sina egna gärningar utan att skylla på någon annan. Ja, det är som en högsta norm och rätt att man har rätt att slippa ansvar och att man alltid KAN skylla ifrån sig på andra. Ett sådant samhälle som förnekar synd och ansvar för var och en personligen blir ett samhälle som översvämmas av synd och orätt. I längden kan inte ett sådant samhälle överleva, det är i strid med sig självt och det kommer att ta död på sig självt.

Denne präst hade själv blivit utsatt för övergrepp, men det hindrade inte honom att göra likadant mot andra. Jag menar att de som gör ont mot andra helt oskyldiga, trots att de själva såsom oskyldiga barn eller ungdomar blivit utsatta för samma sak, mindre eller värre, de skall inte och KAN inte ursäktas med att de själva varit offer. TVÄRTOM! DE, just de, borde veta bättre. Dessutom hämnas de på andra än den som förgripit sig på dem, de hämnas på helt andra helt oskyldiga människor, därtill barn, som inte har något alls med deras eget lidande att göra.

DET gör att dessa som själva blivit utsatta snarare är dubbelt eller tredubbelt värre skyldiga än de som utan att själva ha erfarenhet av sådana övergrepp likväl som vuxna ger sig åt sådana laster.

EN ANNAN sak man förskräcks av och förundrar sig över är hur biskopar, den ene efter den andra, hellre skyddade denne präst än barnen. I filmen förs den tanken fram att det handlade om att biskoparna tänkte på sin egen karriär i påvekyrkan. Makt, pengar och ära – girigheten har många ansikten, och den är nog inte mindre lätt att bekämpa än den perversa sexuella lusta som driver en person att år efter år fortsätta att fördärva allt fler barn, bara för att få tillfredsställa sina mest omänskliga begär. Att den präst som denna film handlar om dessutom själv som barn hade erfarenhet av övergrepp borde fått honom att inse hur sataniskt det var, men han säger själv att han inte ser någon koppling.

EN koppling menar jag är oundviklig. Den som under lång tid hänger sig åt syndiga lustar blir till sist så fången i sin synd att han blir ett med sin synd. Sådana personer är förvisso farliga för sin omgivning och de bör antingen låsas in eller ha fotboja och området där de bor bör få kännedom om vem han är. Denne präst hade själv som barn blivit antastad av en präst, OCH av sin storebror, SAMT hade SJÄLV utnyttjat sin syster under flera år! Hurudan var den familjen? Kunde föräldrarna varit okunniga om detta? Hur kunde denne man med en sådan bakgrund bli antagen till prästseminarier? Och varför sökte han sig till katolska kyrkan? Var hans föräldrar katoliker?

Eller ville han bli präst för att han såg hur idealiskt det är att vara präst om man vill begå sådana hemska illgärningar mot barn?

Prästämbetet är normalt sett höjt över alla misstankar, det öppnar hem och hjärtan, ingen VILL, få KAN, tänka ont om en präst utan mycket starka skäl, ja övertydliga bevis. Normalt sett är det också rätt. Men det får den farliga konsekvensen att alla ”konstiga” ord, gester och handlingar får en så snäll tolkning som möjligt, först som sista alternativ, när ingen annan utväg finns, så törs man tänka tanken att prästen är en varg i fårakläder – en djävul. Då är det oftast för sent.

*

LÄS OCKSÅ PÅ DENNA BLOGG:

* * * *

* Om Lydnad & Olydnad, Mot Gud & Människor, Enligt Bibeln & Vår Tids Kristenhet [ pdf ]

* Hur mycket kan man ändra på och ändå hävda att man har BIBELN SOM HÖGSTA NORM? [Läs här]

cid bloggens motto: "VAD SÄGER SKRIFTEN?" [Läs här]

cid bloggens tolkningsprinciper: Ständig Efterskrift [Läs här]

* * * *

LÄS MER:

Andra intressanta bloggar

om kristendom & samhälle - kultur, ekonomi, politik, religion & Gud

barnomsorgen, Bibeln, bibeltrohet, brott och straff, brottsförebyggande, brottsförebyggande rådet, brottslighet, civilisation, dödsstraff, etik, familjen, folket, fårakläder, förskola, Guds Ord, katolska kyrkan, kristenheten, kristen tro, kyrkan, kyrkor, kyrkor och samfund, lag o rätt, laglöshet, lamm, lejon, moral, ondska, ondskan, rehabilitering, samhällsfarlig, samvetet, varg, våld, vård, välfärd, välfärdssamhället, välfärdsstat, äktenskapet, bevara äktenskapet, Djävulen, förlåtelse, Guds kärlek, Guds trofasthet och omsorg, helvetet, Jesus Kristus, påven, påvekyrkan, Satan, skuld, synd, syndernas förlåtelse, katolska kyrkan pedofil

*

GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Genom att klicka på pdf-länken (eller html-länkarna) nedan kommer Du till en kort liten skrift som närmast är ett svar och en reaktion på Stefan Gustavssons påstående i Dagen den 19 september, 2008, att:

”det finns många situationer där civil olydnad är en kristen plikt”.

[ pdf ]

http://www.geocities.com/carl_i_dagman/2008-10-23to0600_civil-olydnad_korr.html#Titelsida

http://www.geocities.com/carl_i_dagman/2008-10-23to0600_civil-olydnad_korr.html#Innehall

*

LÄS OCKSÅ PÅ DENNA BLOGG:

* * * *

cid bloggens motto: "VAD SÄGER SKRIFTEN?" [Läs här]

cid bloggens tolkningsprinciper: Ständig Efterskrift [Läs här]

* * * *

LÄS MER:

MXp - samhällslojal rebell [LÄs här]

Andra intressanta bloggar

om kristendom & samhälle - kultur, ekonomi, politik, religion & Gud

- Bibeln, bibeltrohet, bidrag, bidragssamhälle, bidragssamhället, bidragssystem, bistånd, brott, brott och straff, diakoni, dödsstraff, ekumenik, elit, etik, frihet, får, Gamla testamentet, Guds Ord, hämnd, ideologi, katolska kyrkan, kd, kdu, klimathotet, krig, kristenheten, kristen tro, kristna vänstern, kyrkan, kyrkor och samfund, laglöshet, nazister, Nya testamentet, ondska, ondskan, plikt, socialism, staten, den sekulära staten, straff, svärdet, vapen, varg, våld, välfärdssamhället, välfärdsstat, välgörenhet, vänstern, anabaptister, den helige ande, apostlar, ateism, baptism, baptister, helvetet, himmelen, Jesus, Jesus Kristus, Kristus, Livets Ord, läran, lydnad, paulus, pingst, pingst ffs, pingstkyrkan, pingströrelsen, pingstväckelsen, profet, profetisk, påven, påvekyrkan, sekt, sekter, sekterism, svärmare, svärmeri synd teologi, underordning, vrede, överheten, lyda gud mer än människor

*

Alla talar om enhet, och så långt tycks verkligen alla vara eniga. Och inte bara det, nästan utan undantag så handlar man också, det vill säga träffas för att prata, på det att enigheten skall bli förverkligad och synlig i det yttre. Och pratandet har nu under lång tid steg för steg lett till mer och mer överenskommelser och gemensamma uttalanden, erkännanden, samorganisation och samgående av samfund. Detta har skett parallellt med allt hårdare attacker och kritik mot kristendomen och kyrkorna, ett allt mer ökat motstånd i samhället mot kristendom, minskat inflytande på samhället och individer, ökad avkristning, ökad sekularisering, färre medlemmar och färre samfund, samt för varje år en allt mer uppenbarad kraftlöshet bland de kristna. Detta är naturligtvis en reträtt men framställs som kraftsamling. Det har självklart också allt svagare ekonomiska verkligheter som pådrivande faktorer. Trots att detta pågått länge nog för att man skall våga sig på en utvärdering, så vågar ingen säga det uppenbara. Ökad enighet har inte lett till en vändning. Inget tyder på att fortsatt samgående kommer att påverka trenderna. Inga av alla dessa mänskliga klokheter har någonsin givit ens en millimeter framgång. Men i argumentationen gör man enhetsarbetet till en framgångsfråga. Det sägs vara en fråga om trovärdighet, visserligen inte inför Gud, men inför världen och samhället. De kristna måste hålla ihop för att världen skall lyssna. De kristna måste tala med en röst. Man gör det också till en väckelsefråga, i det att man rättfärdigar världens ursäkter, som om de hade rätt inför Gud att inte tro och inte erkänna Kristus som herre, så länge de kristna inte kan hålla sams. Men de otroende som inte vill tro, hade inte ens trott om Kristus gått mitt ibland dem, och när han gjorde det, så fanns inte heller då enighet, likväl kom människor till tro. Då som nu gäller, de som inte tror Mose och profeterna tror inte heller Kristus. Enhetsivrare har uppfattningen att Joh 17:21 är det bibelord som ger dem stöd. De menar att det ordet betyder att världen inte kan tro, därför att de stöter sig på strider mellan troende. Mot hela denna tankebyggnad finns en rad invändningar. Betraktar vi de nuvarande samfunden och deras ursprung och historia så finner vi att de alla låter sig beskrivas på följande tillspetsade sätt: När de var levande, unga, starka och framgångsrika, och drevs av övertygelsen om sanningen i sina läror, ville de inte leva ihop med sina moder- eller systerkyrkor/samfund/rörelser. Men nu, när de är mer eller mindre döda, gamla, svaga och icke har tilltro till sina sanningar och läror som en gång gav dem liv, ja då vill de inte dö i ensamhet. De som inte ville leva och verka ihop, vill nu dö och begravas ihop. Framgången vill man ha för sig själv, men sorgen är alltid lättare att bära tillsammans med andra. Men är det inte bra att den mänskliga svagheten fått oss att lyssna på varandra? Är det inte bra att misslyckandet skapat ödmjukhet och öppenhet? Visst är detta och mer därtill nyttiga frukter av nedgång och motgång, som i och för sig kan ge rum för något sant nyttigt. Men man får inte glömma att i tider av motgång tänker man lätt pessimistiskt, och blir man dessutom attackerad så riskerar man att bli försiktig och defensiv. Ja ännu värre, man söker med gärningar - och korrekta åsikter - rättfärdiga sig inför en fientlig omvärlds angrepp. Kristendomen är från sin begynnelse starkt självmedveten och utan kompromissanda, det vill säga den saknar alla förutsättningar till enhet med oliktänkande. Kristendomen, när den är stark och levande, tar strid med Satan, synden, världen, villolärare och falska läror. Så gjorde Kristus och så gör kristna som lärt känna honom. ”Det står skrivet”, är Jesu svar på Djävulens falska bibelläsande. Kristus säger själv att han inte kommit för att skapa fred utan strid, ordagrant: (han kommer med) svärd. Den moderna uttolkningen av Joh. 17:21 är en produkt av 1800-talet. Denna tolkning finns inte i kyrkan dessförinnan, och ändå har splittring varit kännetecknet på kristenheten i alla tider. Enhetssträvandena är födda i en tid då internationalism, pacifism, modernism, liberalism och socialism var högsta mode. Det var precis som nu, en tid då attacker på kristendomen, kyrkan, trosläran, Bibeln, Kristus och all dogmatik var starka. Det var en tid, precis som nu, då kyrkans inflytande minskade. Det var en tid, precis som nu, då man trodde på ständig utveckling, även av den kristna lärobyggnaden. Det var en tid då man trodde att räddningen för kyrkan var den sociala frågan, kyrkans samhällsengagemang skulle öppna människors hjärtan för Kristus. Man höll inte Guds ord för heligt. Fastän Joh. 17:21 antingen är feltolkat eller åtminstone övertolkat, så är det uppenbart att även om man för samtalets skull skulle erkänna denna 1800-talstolkning, så kan man inte låta ett enda bibelord köra över den mängd av andra ord, som talar om vikten av att bevara tron, dvs hålla läran ren och inte lägga till eller dra ifrån. Kraftlösheten bland vår tids kristna kommer inte av splittring och brist på frid, utan avsaknad av tilltro till Guds ord. Det är kompromissandan med Ordet och världen som gör oss svaga. Kanske den svåraste invändningen är denna: När i historien har enhetssträvanden lyckats, det vill säga gett framgång? Jag vill gärna få veta vilken väckelse bland folket, de som icke tillhör någon kyrka, som har åstadkommits av samgåenden och/eller ömsesidiga erkännanden mellan kyrkor? Är det inte tvärtom så att alla väckelser har skapat splittring? Där splittringen upphör, där har väckelsen för länge sedan upphört! Eller menar man att alla dessa splittrande väckelser varit från Satan? Vem är då kristen i vårt land? Den kristenhet som sätter enhet före Guds ord kommer bara bli allt svagare och det enda man åstadkommer är ett allt högljuddare hån från världen, medan de utdöende kristna tröstar varandra på den gemensamma begravningen. Carl Ingemar Dagman