Tidningen Dagen kan inte med bästa vilja sägas vara bibeltrogen. Idag överraskar de dock med att fråga teologer om "helvetet", en fråga som de annars ligger lågt med.

Man får förstås inte veta vad Skriften säger, bara vad dessa tillfrågade anser. Inte heller får man veta vad Dagen "känner" och "tycker", utom antydningsvis, såsom i rubriken.

Teologerna svarar olika förstås i artikeln "Svenska teologer om varför helvetet finns - men inte är ett brinnande inferno" (Dagen 2008-03-27).

Det intressantaste står enligt min mening EFS missionsföreståndare Anders Sjöberg för, då han säger enligt artikeln:

"Jag är tacksam över att frågan kommer upp, för hela kristenhetens agenda har de senaste tio-tjugo åren lagt sig på en inomvärdslig nivå. Den eviga frågan lyser med sin frånvaro, både i förkunnelsen och i det offentliga samtalet"

Det är inte en sekund för tidigt, utan som han själv säger ett par decennier (det är en underdrift) för sent.

Nu är frågan om evigheten en fråga om rättfärdigheten inför Gud, och den frågan kan inte besvaras utanför Skriften. Men man kan inte få hjälp av Skriften om man inte håller den för att vara sann och Guds ord. Men om man håller den för sann och bekänner att den är Guds ord, då är man bunden till och underordnad Guds ord i allt.

Man kan inte ta en bit här och en bit där, lägga till där och dra ifrån där. Om man kan ändra på ett ställe så kan man ändra på allt. Alla de som ändrar i ett enda stycke i Skriften, har därmed i gärning och lära bevisat att deras bekännelse att Bibeln är Guds ord är falsk. De håller inte Bibeln för att vara den heliga Skrift.

Så är exempelvis få saker så tydliga i Skriften som läran om underordning. Alla människor skall underordna sig all den överhet man har över sig. I församlingarna skall kvinnan underordna sig mannen och barnen skall underordna sig föräldrarna och slavarna underordna sig sina herrar.

Detta lär både Paulus och Petrus, hedningarnas respektive judarnas särskilda apostlar, och de säger att det gäller i Herren och i alla församlingar oavsett var den finns eller vilken kultur de lever i. Det är inga fäderneärvda meningar, det är ingen kulturellt betingad lära, som gäller bara under vissa omständigheter och i vissa tider. Det gäller för alla kristna i alla tider och i församlingarna.

Motivet går tillbaka till den ursprungliga tanken i skapelsen före syndafallet. Gud skapade mannen först och kvinnan för mannens skull, det är grunden för kvinnans underordning. Saken befästes av att kvinnan föll i synd först och dessutom förledde Adam. Detta skrivs av aposteln efter att Kristus lidit, dött, uppstått, uppfarit till himmelen och utgjutit Anden. Därmed är det omöjligt att hävda som en del svärmiska pingstvänner (exempelvis S-G Hedin, Björne Erixon) och andra gör, att Kristi försoning innebär en redan här på jorden (principiellt) förverkligad jämlikhet. Det är ett svårt fall av förvrängning av de klaraste ord.

Men också Anders Sjöberg, EFS, har i sin bok om Kolosserbrevet och i artiklar i Dagens magasin Petrus förklarat att de s.k. hustavlorna inte gäller oss utan är kulturellt och tidsmässigt betingade. Sådan bortförklaring av Skriftens enkla ord är att behandla Guds ord sämre än människors ord.

Så drabbas han själv ytterst av klagandet på att evighetsfrågan inte har någon plats i kyrkan eller det offentliga. För varje gång man tar bort ett bindande Guds ord, så gör man evighetsfrågan mindre angelägen. Det är bara i en miljö där Guds ords giltighet hävdas som evighetsfrågan KAN bli akut.

Orsaken till borttolkningar av enkla och tydliga läror i Skriften är förstås att man inte orkar, eller inte ens vill i vissa fall, stå emot trycket från församlingarna. Särskilt svårt är det att stå emot öppnandet i församlingen för kvinnan som ledare och "resurs" som kan tjäna i alla tänkbara situationer och positioner. Många ledare våndas säkert över detta. De ser vad Skriften säger, men de vet att splittring och strid slår sönder församlingarna om man skulle drista sig att hålla fast vid ordet.

Så med eller mot sin vilja tvingas man vränga Guds ord efter vad vår tid kräver. Visserligen sker det alltid med en viss fördröjning, eftersom församlings-medlemmarna är "tröga" och "konservativa". Men då de flesta inte har en egen kärna av övertygelse att hålla sig till, så låter de sig påverkas dag efter dag av vad som försiggår i samhället.

Samhället är således i praktiken orten och mediet genom vilket den Helige Ande i vår tid förkunnar Guds vilja. Det är den uppenbarelseteologi man i praktiken lever efter. Medan Skriftens och Jesu lära är att Anden tar av ordet, Guds ord och Jesu ord, och gör det levande för församlingen. Ordet är källan, Anden är förmedlaren och uppenbararen till församlingen. Märk skillnaden. Skriftens uppenbarelse innebär att församlingen lyssnar till Guds ord som förmedlas av Anden, modern uppenbarelseteologi innebär att Gud låter världen på ett mysteriöst sätt - det är utan medel - ändra livsstil utan ordet, och att denna världens "utveckling" sedan av församlingen skall kopieras i tanke att det är Gud den Helige Ande som verkat detta i världen. Således skall församlingen helgas genom den (som vi trodde) gudlösa världen, som i själva verket är ett omedvetet redskap för Anden att frälsa församlingen.

Det är galet så det förslår. Inte ens en död kan missa hur galet det är.

Församlingen skall alltså omvändas till samhällets värderingar, det är vår tids teologiska grund. Skriftens lära är inte bindande, Skriftens lära omtolkas efter behov för att skenbarligen "rättfärdiga" anpassningen till världen.

Det går naturligtvis inte att försvara, vilken klarsynt människa som helst ser detta hyckleri och föraktar det. Så drar dessa med eller mot sin vilja vanära över Guds namn, då de med sin "välvilja" gör Guds ord omintet.

Isynnerhet ses detta hyckleri av homosexuella som hävdar att homosexualitet inte är en synd och att man kan leva i praktiserad homosexualitet utan att synda bara man lever i "kärlek" och "trohet". När de fördöms av kristna som hänvisar till Skriften så undrar de med rätta varför man inte tar Guds ord på lika stort allvar i andra frågor.

Med mycket få undantag så lär alla dagens kyrkor och ledare att dödsstraff är fel fastän det är instiftat av Gud, bekräftat av Mose och profeterna, Jesus och apostlarna och kyrkan i två tusen år fram till nu. Likaså fördömer kyrkan i vår tid slaveri som synd, fastän det inte fördöms som synd, utan tvärtom accepteras även av Mose trots att Gud lät föra ut Israels folk från slaveriet i Egypten genom honom. Och före och efter Mose hade de flesta heliga män slavar, både kvinnor och män, och de även handlade med slavar. Ja de skaffade barn genom slavinnorna. Inte heller i Nya testamentet fördöms slaveriet, varken av Jesus eller apostlarna. Jesus talade aldrig med en slav. Kvinnans underordning har vi redan nämnt. Vi kan lägga till skilsmässoförbud och förbud att gifta om sig, med nöd och näppe tillåtet vid otrohet.

Det är uppenbart att motståndet mot homosexualitet är en kvarvarande fördom som motiveras av Bibeln, men motståndet har inte sin grund i fasthållandet vid Bibeln, ty då skulle man också hålla på Bibeln i andra frågor.

Kristenheten står vid ett vägskäl har jag nu hävdat gång på gång sedan hösten 2007 [Läs här]. Hedin och andra har tagit del av detta och dragit slutsatsen att motståndet mot homosexualitet måste mjukas upp, men han vill ändå inte överge bekännelsen till Skriften. Man vill ha bekännelse till Bibeln men i praktiken gör man Guds ord omintet, precis som förut, men nu i ytterligare en fråga.

Min tanke och övertygelse är den motsatta. Kristenheten måste tillbaka till Skriften och låta den tala för sig själv. Gud klarar nog av att bära ansvaret för sitt ord.

Men vi orkar inte bära ansvaret för att vränga Guds ord. Gud låter inte sådant förbli ostraffat.

*

Så till helvetet. För Jesus var helvetet en levande verklighet. Det är mycket märkligt, med tanke på att han som den ende rättfärdige inte borde behöva hemsökas av tankar på vad som kan hända där. Man måste dra slutsatsen att han vet hur det är, och att han förskräcks för deras skull som hamnar där, och att detta är en mycket stark drivkraft för honom att rädda så många som möjligt från denna utgång.

Många har tagit anstöt av Jesu helvetesförkunnelse. Mest känd är min namne Ingemar Hedenius. I "Helvetesläran" ger han en av de mest bibeltrogna redogörelserna för vad Jesus lär om helvetet, som man kan finna på svenska. Hans slutsats blir att denna lära är fruktansvärd, och eftersom den är fruktan värd, så tar han anstöt. Han menar att den som lär sådant kan man inte tro på, som om det inte kan vara sant därför att det är så hemskt. Men om det är sant då? Måste man inte då säga som det är?

Hedenius själv säger:

”Helvetesläran är så ofin så det förslår, men det vore inte bara ursäktligt utan alltigenom berömvärt att rätta sig efter den, om det fanns anledning tro att den innehåller någon sanning.” 1)

För Jesus var detta sanning. Isynnerhet blir det tydligt då han säger och menar bokstavligt:

"Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet." (Matt 5:29-30)

Detta uttalande blir begripligt först om man utgår från att helvetet är en plats där kroppen verkligen plågas. Här finns inget skäl i texten till att tolka det som bildspråk.

Hedenius säger i likhet med alla bibeltolkare som håller Bibeln för att vara Guds ord:

”När man läser evangelierna, bör en huvudregel vara, att bevisbördan ligger på den som gör gällande, att något textställe är symboliskt. Om inga goda skäl av språklig, idéhistorisk eller saklig art kan anföras för en sådan tolkning, bör stället förstås efter sin ordalydelse. Denna regel gäller för tolkningen av alla texter och bör tillämpas även på den heliga skrift.” [min kurs. & fetstil] 3)

*

*

Hedenius har sagt mycket som är bra och tänkvärt.

ur ”Helvetesläran” (1972): [3)] Om bibelläsning och bokstavstrohet (s. 26):

”När man läser evangelierna, bör en huvudregel vara, att bevisbördan ligger på den som gör gällande, att något textställe är symboliskt. Om inga goda skäl av språklig, idéhistorisk eller saklig art kan anföras för en sådan tolkning, bör stället förstås efter sin ordalydelse. Denna regel gäller för tolkningen av alla texter och bör tillämpas även på den heliga skrift.”

[1)] om helvetet (s.162):

”Helvetesläran är så ofin så det förslår, men det vore inte bara ursäktligt utan alltigenom berömvärt att rätta sig efter den, om det fanns anledning tro att den innehåller någon sanning.”

[2)] om egoism (s. 162, precis efter stycket ovan):

”Det finns en egoism som är klandervärd. Men ”egoismen” att vilja undgå helvetet och komma till himlen bör inte i och för sig klandras, särskilt inte om denna attityd förenas med uppmaningar till andra att inrätta sig på samma sätt.”

*

ur "Tro och vetande" (1949):

"… det väsentliga med kristendomsfrågan är just att den är en samvetsfråga – för var och en. Intelligenta förkunnare har också insett detta, och en del av dem, t.ex. Schleiermacher och Kierkegaard, har också blivit inspirerade till det mest skoningslösa hån mot alla sådana försvarare av religionen som vill rekommendera folk att tro därför att det är nyttigt för något här på jorden, t.ex. rätt och moral, eller enskilt välbefinnande. Samvetsfrågan består i grunden däri att jag kan och bör tro, endast om jag i mitt inre kan hålla för sant det som jag tror.

Det är därför som allt detta prat om kristendomens utomordentliga fördelar och dess nytta för mänskligheten – alldeles bortsett från att det är ogrundat – måste göra ett både komiskt och anstötligt intryck på mera eftertänksamma åhörare. Situationen är ju den att om kristendomen verkligen innehåller sanning, då måste jag ju tro på den, oberoende av alla spekulationer om dess nytta, men om kristendomen inte är sann, då varken kan eller bör jag tro på den, även om den skulle vara aldrig så nyttig." [min kursiv. & fetstil]

*