GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Svenska Dagbladets ledarredaktion uppmärksammar idag i den lilla men tankeväckande artikeln "Resultatet av ett års självkritik" att ingen märkt något av Sahlins första år som partiledare [Läs här]. Det är idag exakt ett år sedan hon fick som hon alltid velat.

Men när hon nu äntligen - tänkte hon väl själv åtminstone - nådde det hon så hett och länge eftersträvat, tycks hon vara mer vilsen än någonsin.

Det är lättare att veta vad man vill så länge man kan gömma sig bakom någon annan.

Allt tyder på att den förlust som (s) drabbades av i valet 2006 inte riktigt gått in i hjärtat på partiet och dess ledande företrädare. Man har värjt sig för sanningen, valsiffrorna och valdebatten har stannat som en död själlös kunskap i hjärnan.

Ingen outsider fanns i partiet som hade stått kritisk mot den gamla partiledningen, och samtidigt var stark nog för att få förtroendet att ändra, förnya och hitta en politik för dagens samhälle.

Socialdemokraterna uppfattar sig själva som de enda som kan ta ansvar för landet, och ändå vägrar de att se vad landet och folket behöver idag. 1800-talsidéer funkar inte på 2000-talet.

Deras gamla idéer är inte brukbara, men det tycks man inte förstå. Man använder inte bara gamla idéer, man har inte ens ändrat orden, och med de gamla orden cementeras det döda tankestoffet.

Sossarna blir alltmer omoderna för varje dag som går. De hör gårdagen och historien till. Medan de blir saliga av att meditera över gångna tiders "stordåd" så flyter livet på, tiden går medan deras klocka har stannat.

Att (s) i opinionsmätningarna ligger högt, förhindrar den nödvändiga självrannsakan partiet mest av allt borde ägna sig åt. Deras sympatisörer förför dem till att tro att allt är bra som det är.

De som vill ha tillbaka (s) till makten är till stor del säkert lika chockade som partiledningen, men gör i själva verket partiet en björntjänst, som kan innebära att (s) kommer att stå utanför makten för all överskådlig tid. Det vore något att stilla bedja om, eftersom de inte vill föra en politik för vår tid.

Också facket står tanklösa och förfaller till militanta alltmer hatade aktioner hos allt fler människor. Det är bra. Facket förgör sig själva, eftersom de ser mer till fackets makt än till människors bästa. folk springer ikull varandra för att gå ur facket. Men facket fattar inget och tror att det hjälper med marknadsföring. Det enda det bidrar till är att de förbrukar medlemmarnas pengar och därmed än mer av deras förtroende, vilket påskyndar flykten.

*

När Fredrik Reinfeldt hade varit partiledare i mindre än ett år - han valdes 25 oktober 2003 - så hade han både förändrat partiet och bildat Allians för Sverige, som blev till hos Maud Olofsson i Högfors 31 augusti 2004.

Mona Sahlin har efter ett år inget nytt program, inte ens en allvarligt menad självkritik, trots att deras valresultat var det sämsta sedan 1914 - det är förhistorisk tid, eller åtminstone för-demokratisk, eftersom allmän rösträtt infördes först 1921.

(s) är tillbakakastade till ett valresultat - det är det som räknas - som ligger på nivån innan alla fick rösta. Det valresultatet har fungerat som en politisk kärnvapenexplosion vars EMP-vågor, elektromagnetiska pulser, tycks ha slagit ut alla moraliska och intellektuella funktioner i partiet.

När moderaterna förlorade var tredje väljare 2002 tog de sig samman och skyllde inte på andra utan på sig själva. De omvände sig. De anklagade sig själva, inte andra. Det är kristet.

Socialister skyller på andra, därför kan de inte ändra sig. De har nu drabbats av sina egna synder. Att skylla på andra, föräldrar, samhället, borgarna, medier, lärare och så vidare - är okristet. Kristendom börjar med självanklagelse.

Här är några påminnelser om vad som faktiskt hände i valet 2006.

Socialdemokraterna har inte haft ett sämre valresultat än 2006, räknat i procent av de röstande, sedan 1914, sju år innan allmän rösträtt infördes, då de fick 30,1 procent.

(s) gjorde därmed 2006 sitt sämsta val på nästan 100 år, 92 år för att vara exakt. Andelen förlorade väljare jämfört med 2002 var "bara" ca 12,5 procent, eller var åttonde väljare, vilket inte rent siffermässigt är historiskt stort i svensk politisk historia. Men i sak förflyttades (s) tillbaka till fördemokratisk tid, till 1914! Det kvalificerar för en chock som borde kännas som världens undergång. Men de har inget fattat. Gud vare lov!

Moderaterna förlorade var tredje väljare i valet 2002, jämfört med valet 1998. Det fick dem att ändra sig. De tillsatte Reinfeldt, som varit utfryst i sitt eget parti, och därmed kunde han framstå för partiet som en förändringskraft.

Att partiet såg att orsaken till partiets förlust av var tredje väljare 2002 låg hos partiet och partiledningen och inte hos väljarna var den första förutsättningen.

Valet av en outsider till partiledare var nästa.

Genomförandet av förändringen var steg tre.

Och bildandet av Allians för Sverige steg fyra.

Politikens innehåll med fokusering på jobb och att det skulle vara lönsamt att arbeta var den femte och viktigaste.

Detta ledde till att moderaterna blev det nya arbetarpartiet för svenskarna och jämfört med valet 2002 fick de mer än 70 procent fler röster. På hundra gamla röster fick de 70 nya.

Dick Erixon skriver på sin blogg lö 2008-01-19 kl. 14:21 "Relationen nya moderaterna och facket" [Läs här]:

"Projektet “nya moderaterna” är ett av de mest framgångsrika i svensk politik. Partiet ökade sitt röstetal från 15,2 procent av rösterna till 26,1 procent i riksdagsvalet 2006. Man fick 625.000 fler väljare, vilket är två vänsterpartier eller nästan 2,5 miljöpartier. Eller 1,5 gång “Westerberg-effekten” från 1985."

Segern för moderaterna var på så sätt enorm, som två jordbävningar på en gång. Sossarna kastas tillbaka till "förhistorisk" tid och moderaterna blir inte långt från dubbelt så stora.

Grunden för allt detta finner man i Reinfeldts segertal på söndagkvällen den 17 september [Läs hela talet här]:

"varje parti äger sitt eget öde, vi vågade utmana oss själva, vi vågade erkänna fel, vi vågade utvecklas"

Detta är om man så vill praktisk kristendom. Överallt i Bibeln återkommer budskapet att vända om från felaktiga vägar, att ändra sig och börja göra gott istället för ont.

Men det är påfrestande med självkritik och självanklagelse. Och än svårare är det att ändra sig och gå nya bättre vägar.

Det krävs ödmjukhet, sanningslidelse och övertygelse om att Gud hjälper den som vill hjälpa sig själv. Där den egna kraften tar slut där börjar Guds kraft. Alla kan bedja, de flesta kan läsa i Skriften och ta del av Guds löften, somliga kan läsa ord ur minnet.

Löftesorden omfattas inte med verk, gärningar eller handlingar utan med tillit, förtröstan och tro att Gud är både mäktig och trofast, så att han gör vad han lovat.

Tro är att se för sin inre syn sådant som inte syns eller finns ännu. Att hålla det ännu inte inträffade för så visst och säkert som om det redan vore för handen.

Tron tar ett steg till när det ingen väg finns, elelr när berg och hav spärrar vägen. Tron försöker en gång till och kastar ut nätet en gång till, ända tills man får fångst. Även om man måste kasta det flera gånger och på nya ställen.

Tron gör att man försöker igen och igen, arbetar uthålligt, hårt och länge, gör allt man måste göra, målmedvetet och ett steg i taget. Fastän man vet at om inte Gud ger växten så lyckas det inte i alla fall.

Om Gud vill så är socialismens maktmonopol i Sverige över, de har själva dragit det ödet över sig, eftersom de inte vill ändra sig. Den som inte vill ändra sig kan inte bidra med något.

Tack vare att moderaterna agerade kristet då de drabbades av motgång, de lade skulden på sig själva och ändrade sig, så har manteln, uppgiften att regera tillfallit Alliansen för Sverige. Och de har gjort mer på ett år än sossarna på tolv. Det är bra för Sverige och svenskarna. Det är bra för alla och för varje individs välbefinnande när så många som möjligt kan arbeta och försörja sig själv.

Men sossarna har "inget fel" gjort, behöver inte ändra sig. Inget är deras fel. Andra bär skuld, media och väljarna. Den attityden visar att de saknar liv och kraft.

Så länge de inte ändrar sig är de förbrukade, så länge de inte vill, kan de inte ändra sig.

Det är just detta, de tycks vara oförmögna att medge systemfel i sin politik, fastän den är från 1800-talet och inte passar vår tid. De kan inte kritisera sig själva, utan att hamna i djup depression. Ty de är inte kristna. De vill inte veta av en Gud som hjälper den som säger som det är, som ger sanningen rätt, som gör den ogudaktige rättfärdig.

De är socialister och socialister skyller per definition allt elände på andra och hyllar sig själva.

Sådant ser man gärna att vi får ett slut på. Det är något att stilla bedja om. Först när de lärt sig ödmjukhet, självkritik och systematisk kritik i grunden av sin gudlösa materialism, kan de kanske återkomma.

*

För övrigt tror jag att Reinfeldt ogillar kyrkoledningarna - och inte kyrkan som en Guds kyrka - eftersom under mycket lång tid ärkebiskopar och biskopsmöten fört en gudlös socialistisk politik istället för att predika evanglium. Det är gudligt att ta avstånd från socialism som falskeligen kallas evangelium.

Därför gör Reinfeldt rätt, då han tar konsekvensen och går ur Svenska kyrkan. Det hedrar honom att han tar avstånd från en kyrka som sviker sitt uppdrag. Det är ingalunda det samma som att ta avstånd från Gud, snarare tvärtom. Gud är dessutom inte bunden till lokaler eller avfallna biskopar eller vilsna frikyrkor.

Reinfeldt säger i intervjun ”Vi är ett parti som står för frihet” (Dagen 2006-06-27) att "han har inga direkta planer på att återinträda i Svenska kyrkan, därtill är den för sossestyrd. Men han konstaterar, nästan lite förvånat, att han numera rätt ofta går på gudstjänst."

*