GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

Igår skrev den socialdemokratiska oppositionsledaren Mona Sahlin och partiets ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros en debattartikel på DN ”Vi satsar 1,5 miljarder mot arbetskraftsbristen” (DN 2008-04-29).

Tanken var väl att den skulle visa att det finns en opposition och att det verkligen finns ett socialdemokratiskt parti med en reellt existerande partiledare och att de har något som kan kallas en ekonomisk politik som på ett förmodat avgörande sätt skiljer sig från den nuvarande arbetarregeringens.

Gick det hem?

Det verkar inte så. I alla fall inte i bloggosfären.

Och särskilt inte om man skall troWebbvänsterns okrönte kung, herr Jinge, som enligt sig själv är en ”snäll och timid äldre herre, bråkar aldrig med någon, klappar katten, fotograferar och skriver om politik mest varje dag...”.

Herr Jinge har skrivit flera artiklar bara i april detta år som speglar hans pessimism, vilket är mycket anmärkningsvärt, med tanke på att oppositionen har så ”goda” siffror i alla mätningar av partisympatier.

Herr Jinge skriver apropå artikeln tisdagen den 29 april ”Socialdemokraterna bäddar för Sverigedemokraterna” [Läs här]:

”Det är en av de mest profillösa debattartiklar jag läst i DN... ingenting som tyder på att Sverige skulle bli annorlunda med en socialdemokratisk regering.”

Det är stränga ord från en kommunist/socialist som inte ser mycket att hoppas på från sossarna. Om de inte har något annorlunda att komma med, kan de gott förbli i opposition, menar Jinge tydligen. Det är ett sympatiskt drag. Han är uppenbarligen inte socialist av det slaget som sätter partiet framför allt. Han är vänster av personliga och sakliga skäl. Han vill ha en politik med vänsterinnehåll, det räcker inte med att Partiet som har namn om sig att vara socialistiskt har makten. De förtjänar inte makten om de inte har en sann vänsterpolitik. Det är hedervärt. Partigängare är sekterister – oavsett om det gäller den religiösa eller politiska marknaden. Människor som är gruppegoister är inte sakliga, och därför inte trovärdiga.

Jinge är verkligen kritisk, och han har skäl, vilket syns i följande formuleringar:

”Det låter som om det Socialdemokratiska Arbetarpartiet håller på att omforma sig själva till de ”nya Socialdemokraterna”, på känt moderatmanér. Frågan är om de nya väljarna är så många som de hoppas.”

Ur Jinges synvinkel kan man nog för tillfället inte använda mer sarkastiska ord.

För att riktigt slå in sina spikar i kistan så klämmer han till med:

”Det skiljer sig inte en millimeter från den politik som fördes av Göran Persson. Ett bevis gott som något att den socialdemokratiska kongressen gjorde ett mycket allvarligt misstag när de valde Mona Sahlin till ny partiledare.”

Göran Persson och Mona Sahlin, den ene dålig, den andra likadan eller värre - två sammankopplade ’svordomar’ på en gång ifrån denne snälle och timide äldre herren Jinge.

Han skrev också den 24 april om misstaget att välja Sahlin ”Valet av Mona Sahlin blev fel” [Läs här].

Han är verkligen rakt på sak – jag tackar Gud vår Skapare för varje sådan hedervärd svensk – han säger:

”Valet av Mona Sahlin till partiordförande för socialdemokraterna misstänker jag kommer att visa sig bli sista spiken i kistan för partiet.”

Herr Jinge är naturligtvis en ”profet” för vänstern. Det finns väl inte många borgare som inte jublat och tackat sin Skapare för att Mona blev vald. Knappast någon annan partiledare kunde vara bättre rustad för att bereda vägen för en ny valseger för Reinfeldt. Men vänsterfolket tycks inte vilja förstå detta. Om man vill vänstern väl, så bör man lyssna på Jinge. Han är en sanningssägare som vågar säga det man inte får säga. Sådana behöver alla partier (och kyrkor) och i vår tid finns det nästan inga sådana, vare sig i partierna eller kyrkorna.

Han beskriver situationen så här: ”Problemet är, för Sahlin...att hon aldrig kommer att få med sig väljarna på en ny högervridning ledd av socialdemokratin”.

Och vidare:

”Tror Mona Sahlin att osynlighetspolitiken för något gott med sig så måste jag dessvärre berätta att – det gör den inte. Den sänker i stället det socialdemo-kratiska arbetarpartiet, troligen för gott. Även om det är något halvår kvar till den dagen den opinionsmässiga nivån mellan blocken är utjämnad så står vi inför ett val där ett rent rasistparti kanske kommer ta säte i vårt parlament. Tror Sahlin att de kommer att rösta på en regeringsbildare från (s) så tror hon fel. Sahlins misstag, som dessutom är ett pågående debacle för partiet, är att hon inte inser att en sosseledare ska vara sosse och inte någon ny Fredrik Reinfeldt med kjol och rött läppstift.”

Den 10 april skriver Jinge också om Sahlin i artikeln ”Regeringens politik på – Debattsidorna” [Läs här]:

”Dessutom har socialdemokraterna också skaffat sig en osynlig partiledare vilket givetvis måste ses som ett dåligt omen inför framtiden. Det finns all anledning att misstänka att Mona Sahlin sitter nöjd med nuvarande högerregering, om socialdemokraterna vinner valet så kommer politiken att vara oförändrad. Så måste det vara eftersom de enda förslag som kommer ut av det ”rådslag” som partiet säger sig ha är hur man ska förbättra för företagarna.”

Jinge vill ha socialism men förstår inte vad tiden kräver. Men hans kommentarer visar socialdemokraternas olösliga dilemma. De vill inte ändra sig och överge socialismen till namnet och bekännelsen, men de vill inte heller följa socialismen och bekännelsen mer än vid högtidliga proklamationer och demonstrationer.

Man lägger märke till hur parallell utvecklingen är bland de nominellt kristna kyrkorna och den nominellt socialistiska socialdemokratin.

Socialdemokraternas ”högerfalang” förstår att ”högerpolitik” är nödvändig, men inser också att de därmed drar på sig missnöje från sina kärnväljare, samtidigt som de kommer att ha stora svårigheter att vinna borgare. Grattis till detta problem. Omvänd er och överge lögner och fantasier! Men icke gör de det, inte!

Jinge fortsätter och ger beröm åt Reinfeldt samtidigt som han desperat söker hitta ett hopp för gammelkommunisterna:

”Med andra ord höll sig Fredrik Reinfeldt till en absolut sanning när han hävdade att moderaterna var det nya arbetarpartiet. Det gamla har i vart fall försvunnit upp i molnen eller ut i den binära världsrymden. Det bådar visserligen gott för Vänsterpartiet på lite sikt, men det bådar mycket illa för oss som bor i Sverige.”

Måndagen den 7 april levererar Jinge i artikeln ”Oppositionens kräftgång” [Läs här] en rejäl dos fördömande över socialdemokratiska partiet och Mona Sahlin, även Göran Persson får vara med på ett hörn. Det är en ”kompis” som får ge röst åt Jinges tankar:

”Nu börjar allt fler att tala om Mona Sahlins misslyckande, inte bara bloggare på vänsterkanten. ... I samband med valet 2006 hade det varit mer fart, men valförlusten i Stockholm hade dragit ner humöret fullständigt. Det i kombination med att partiet återigen har en högerinriktad partiordförande gör...att man inte kommer att kunna mobilisera de gamla sossemedlemmarna i staden, och troligen inte i resten av landet. Sahlin är och förblir en katastrof, en kvinna som koncentrerar sig mer på att läpparna ska vara klarröda än att partifärgen ens ska skifta i rött.”

Om Vänsterpartiet skriver han: ”Vänsterpartiet...inte heller är något alternativ i dagsläget, det har stelnat i formen och helt tappat styrfart sedan bokstaven ”K” försvann ur partinamnet.”

Nog är Jinge och hans kompisar gammelkommunister! Om man vågar tro deras egna ord. Hans käcka kommentar om vem som är skyldig kan jag inte motstå:

”Efter att ha talat i telefon i drygt en timme så förstod jag att den skyldige heter Göran Persson. Han lyckades, enligt min gamle vän, med bedriften att sänka landets största parti och samtidigt skaffa sig en nybyggd herrgård och en mångmiljonpension.”

Herr Jinges vår-depression började redan på förmiddagen den 6 april. Under rubriken ”Alliansen kan komma att vinna valet 2010” [Läs här] får vi veta hur djupt mörkret är:

”Det är helt uppenbart att Mona Sahlin var ett felaktigt val när det gällde att ordna en efterträdare åt Persson. Dessutom tillhör hon partiets högerflygel och har, sedan hon tillträdde som partiledare, varit praktiskt taget – osynlig. Att härma Fredrik Reinfeldts taktik har inte varit lyckosamt i något avseende.”

Valsegern 2006 för Reinfeldt och Alliansen var ett mirakel. Att vinna 2010 kommer också kräva mirakler. De som förtröstar enbart på sig själva kommer att förlora.

Men jag för min del ser rättvisa och Gud bakom en mängd omständigheter som gör Reinfeldtregeringen till inte bara en möjlig utan trolig segrare även 2010, och förhoppningsvis även längre fram.

Men det går inte bara med skicklighet och flit, det går inte bara med tur, det krävs mirakler – och för det krävs det tro och bön. Det är inte alltid så att den”bäste” vinner, men det finns en högre rättvisa, som på längre sikt är utslagsgivande.

Reinfeldtregeringen är inte perfekt, inte felfri, och de har inte rätt i allt, och de gör både fel och tokiga saker - ibland. Men de är på rätt väg och de går i rätt riktning, och de går inte fortare än att vi alla hinner med.

Men framför allt, socialdemokratin har hundra år av förödande nedbrytningspolitik att bära skuld för. Det är inte så mycket Reinfeldtregeringens rättfärdighet, som de andras orättfärdighet som fäller utslaget. Socialismens förbannelse blir mer och mer synlig i vårt Sverige för varje dag. Det gynnar Reinfeldt och Alliansen. Ingen är så orättvis att han ger borgarna skulden för problemen inom polisen, försvaret, vården eller skolan eller våldet på gatorna.

Det elände som visar sig mer och mer på alla områden är en frukt av socialismens lögner och förbannelser, dess gudlösa försök att göra om verkligheten.

Reinfeldtregeringen och Alliansen har – så ser jag på det – ett uppdrag att återföra oss till verkligheten. Må de ha framgång! Och Sahlin hjälper till, så mycket är säkert. Och Jinge också – tack för det!

*

Ur Jinges synpunkt så är det omöjligt att acceptera tidens gång. Hela världen har accepterat att frihet och kapitalism är oskiljaktiga och att medborgarna måste få mer makt och staten mindre, vilket konkret betyder lägre skatter.

Att denna våg tillbaka till verkligheten också känns av inom socialdemokratin är ju inget att undra på. De inser nog att en socialistisk politik är körd. Man kan inte gå tillbaka. Men hur skall man gå framåt? Det vet man inte. Hur skall man kunna konkurrera med Reinfeldt på hans egen planhalva?

Jinge är socialist och ser inte att socialismen är ett lik som väntar på att någon skall förbarma sig och begrava eländet en gång för alla. Han kan inte fatta att det inte går att skaka liv i ett lik. När man är gudlös och inte tror på vare sig mirakler eller Gud är det ju omöjligt.

Men OM Jinge hade rätt, om vänsterpolitik hade en chans, då skulle socialdemokraterna ha nytta av att lyssna på honom. För socialister är han en sanningssägare. För andra är han en pinsam eller glädjande påminnelse om att vänsterns framtid är slut.

Men Jinge hoppas ännu med förtvivlans mod att sätta gräsrötterna i rörelse i tanke att ”höjdarna” skall höra skallet.

För att ingen skall kunna slå dövörat till och missa hur djup och allvarlig hans kritik är så drämmer han till med (29 april) ”Socialdemokraterna bäddar för Sverigedemokraterna” [Läs här]: ”Jag tror personligen att högeralliansen kommer att vinna även nästa val.”

Då är vi två – herr Jinge har precis samma tanke som jag, det kunde jag aldrig ens drömt om!

Jag är också överens med Jinge om att Sahlin är en stor olycka för sossarna och den bästa present Reinfeldt kunde fått. Han förtjänar detta, han lärde av misstagen 2002, han fick partiet att ändra sig, efter ett katastrofval. De skyllde inte ifrån sig. De gjorde bot och bättring.

Det har inte sossarna gjort fastän deras valresultat 2006 kastade tillbaka dem till siffror från fördemokratisk tid. Man får gå tillbaka till 1914 för att hitta så låga siffror för sossarna. Det ÄR ett Katastrofval mycket allvarligare än moderaternas 2002. Ändå har sossarna inget krismedvetande, inga självanklagelser, ingen bot, ingen bättring. De går mot förlust. Tror Jinge – och många med honom, så även jag.

Den 16 april skrev Jinge, som tydligen tillhör Vänsterpartiet (kommunisterna) (v), en artikel ”Sören Wibe hoppar av Socialdemokraterna” [Läs här]. Jinge instämmer med Wibe:

”Sören Wibe presterar en förödande kritik av det Socialdemokratiska arbetarpartiet, en kritik som sannolikt många medlemmar håller med honom om.”

Efterord

När jag hunnit så här långt ser jag att Jinge också idag skriver om partiet och Sahlin. Hans artikel från igår har fått kritik från sossar som bloggar. Jinge svarar i artikeln "Mona Sahlin, Sverigedemokraternas bästa vän" [Läs här].

Jinge finner dock stöd:

Jinge fortsätter:

Hans dödande hugg ser ut så här:

"Partiets politik tycks vara helt och enbart att inriktad på att återta Rosenbad, ingenting annat."

Man kan jämföra med de döda men nominellt kristna kyrkorna, som inte predikar om Kristus men om allt möjligt annat, och som inte bryr sig om att vinna människor för Kristus, men är förtvivlade över medlemsminskningen i sina respektive församlingar.

Den slutliga domen, över socialdemokratins nittiotal, och dess aktuella läge blir strängt:

"90-talet, då hade (s) makten. Då gjorde de inget och nu satsar de på triangulering, det är numera bara makten det handlar om, ingenting annat. Gläds över det gör givetvis partierna i högeralliansen samt Sverigedemokraterna, vilka kommer att bli 2010 års vals missnöjes-alternativ." [min kurs. & fetstil]

Inget är säkert och allt kan hända. Reinfeldt-regeringen har förutsättningar att vinna valet 2010 - goda förutsättningar. Men det krävs mycket skärpning för att inte det gynnsamma mirakulösa läget skall förspillas. Och även om man skärper sig - inte minst när det gäller polisen, försvaret, straffskalor och vården för att nu nämna de ständiga krisområdena - så går det inte utan fler mirakler.

Nu tänker jag, att Gud som ger nåd för nåd, också vill göra nya mirakler för redan gjorda miraklers skull. Må inte detta gynnsamma läge, det första sedan 1930-talet gå borgarna ur händerna!! Bön & Arbete! Ora et labora!

*

*

*