GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

2008-03-19 on 15:00

Martin Luthers predikningar och skrifter är nästan okända i vår tid, vilket är stor skada. Han har sagt mycket som är högaktuellt. Framför allt så sysslade han med frågan hur man blir rättfärdig, inte inför människor utan inför Gud. Inte ens i de nominellt kristna sammanhangen bryr man sig längre om denna den viktigaste frågan av alla. Hur blir jag rättfärdig inför Gud?

Grunden för detta är att anklaga sig själv. Gud, den sanne Guden, gör den ogudaktige rättfärdig, medan människor gärna vill ha det till att den som är duktig och sköter sig som en extra belöning kan få Guds välbehag dessutom. Men inför Gud gäller andra sanningens kriterier än inför människor.

Skriftens budskap är överallt, både i Gamla och Nya testamentet, att man måste vända om, vända sig bort från ondska och till Gud och göra det som är gott, rätt och sant.

Därför är Luther helt i överensstämmelse med Guds ord då han säger:

"rättfärdighet börjar med självanklagelse."

När Sverige styrdes och dominerades av generationer som var fostrade i Luthers lilla katekes - världens bästa bok näst Bibeln, ingen bok överträffar den som kristen lärobok - så fanns detta som en underström även hos tvivlare, ateister och liberaler, ja även socialister hade det förr i sig. Det var då när arbetets värde fortfarande aktades inom den svenska socialismen.

Arbetets värde är en kristen och typiskt luthersk lära, som har förvrängts eller förintats inom socialismen, isynnerhet den nutida.

Nya testamentet lär enkelt och klart att den som inte vill arbeta skall inte, ja får inte, äta. Och den som inte tar hand om och försörjer sina egna är värre än en otrogen.

Ingen social verksamhet existerar i Nya testamentet riktad till icke-troende.

Inget finns som är ens i närheten av vår tids uppfattning att man har rätt till saker utan att arbeta för dem.

Överallt i Bibeln förväntas man göra rätt och förtrösta på Gud, ty Gud hjälper den som hjälper sig själv. Det är en stor tröst. Åkalla mig i nöden heter det. Ty att åkalla Gud när man är i nöd och inte ser någon utväg och inte kan hjälpa sig själv, det är att använda Guds namn rätt och det är att hjälpa sig själv.

Men ju mer gudlösa och socialistiska vi blivit, desto mer anklagar vi andra och tar inget ansvar själva. Vi kräver vår "rätt", fastän vi inte vill göra rätt för oss! Andra skall betjäna oss, men vi skall inte betjäna någon och behöver inte arbeta för att förtjäna något. Så ser den gudlösa socialismen ut. Den är ute!

Det fanns förr en slags minsta gemensamma nämnare som alla stod på, en grundsyn som alla delade. Man skulle göra rätt för sig. Man skulle erkänna sina fel, man skulle anklaga sig själv först, man skulle visa aktning för överhet, föräldrar och äldre. Allt ingick i ett mönster som bestämdes av grundsynen:

Man skall anklaga sig själv först. Det är rättfärdighetens begynnelse. Ingen har rätt att anklaga andra för sådant han gör själv. Ingen har rätt att anklaga andra om han inte själv först gjort vad som på honom ankommer. Man kan inte anklaga andra för att vara dumma, om man inte kan det de kan. Och så vidare. Även fast man kan ha mycket olika syn på vad som är rättfärdigt, så var alla överens om denna strävan, det var den gemensamma överordnade normen.

Jag tror inte att den försvunnit, det är ett behov människan har, att rättfärdiga sig, men jag tror att vi har fått en ytligare syn på vad som är rättfärdighet. Vi behöver lära av de gamle. Luther är en bra start.

I vår tid ser det ut som om man struntar i det inre livet, och att det bara är yta som gäller. Man vill synas för att synas. Man vill bli känd för att bli känd. Ytan ser ut att vara överordnad, medan det inre försummas, vilket är förödande och fördummande.

Men kanske det är en felsyn. Också detta att ytan är det enda som räknas är kanske ytlighet. Bakom denna mask av ytlighet ligger nog ännu dessa oundvikliga frågor om rätt och rättfärdighet, sanning och rättfärdiggörelse. Inför Gud och inför människor, det är inte samma sak. Det är skillnad på Guds ord och människors.

Ändå tycks det som många fler i vår tid än förr, är otåligare. Det är svårare i vår tid att vänta på belöningar, man vill ha allt nu, höga känslor, mycket pengar, andras avund. Alltför många förbereds inte på att uppskjutna belöningar varar bättre, ja att man måste göra det rätta och sanna, även om man aldrig får något erkännande. Det krävs tro för sådant, men socialismen har gjort allt för att förinta tron. Därmed dör oundgängliga dygder, där tålamod kanske är den främsta och den som drabbas först.

Kränktheten tyder på, tänker jag, att man saknar erfarenheten av en högre rättfärdighet än den man kan åstadkomma själv. Isynnerhet om man är ung och vill mycket och ännu inte har presterat något - vad skall man skydda sig med då man känner hela sin framtid hotas för att man inte presterar det som fordras eller får den respekt som man behöver så intensivt?

Om man fått lära sig att anklaga andra men aldrig sig själv, att kräva men aldrig arbeta, att få men aldrig ge, om man inte har respekt för sig själv och inte heller har någon respekt till och för något högre än sig själv - då blir minsta inskränkning i det egna jagets hävdelsebehov en katastrof.

Om man dessutom av gudlösa socialister får höra att det är bara här och nu som gäller, att inget högre väsen finns, att inget evigt finns, ej heller något inre liv som är värt att sträva efter, och att Gud inte gör den ogudaktige rättfärdig - vad skall man då göra?

Richard Swartz gör i sin krönika idag, "Den kränkte klär egna krav i hovsamma slöjor" (SvD 2008-03-19), en intressant reflektion över den förändring som skett på några generationer. För några generationer sedan var den unga generationen "missförstådd", nutidens unga är "kränkta".

"Men kränkta var vi inte och skillnaden tror jag är högst avsevärd. Den missförstådde vädjar om något. Han eftersträvar - om medvetet eller omedvetet - just anpassning. I grunden ifrågasätter han inte omgivningen utan hoppas bara på marginella förändringar av den som ska göra det möjligt för honom att bli uppfattad som han är, på det att han sedan ska kunna bli del av något som är så mycket större än han själv."

"Den kränkte däremot vädjar inte. Han kräver. Han pockar på vad han anser vara sin rätt och det är förstås det omgivande samhället, skolan eller familjen som har att förse honom med den."

"Att vara kränkt är också ett sätt att klä egna krav i hovsamma slöjor. Ingen vill gärna pråla med vad andra kan uppfatta som egoistiskt och aggressivt."

Richard Swartz pekar ut en viktig sak för att förstå hur vi har hamnat i denna "kränkthetskultur". Den här frågan är angelägen, fler skulle behöva bearbeta den. Det ämne som Zarembas artikelserie "Först kränkt vinner", (DN Kultur) väckte är tidstypiskt, hela samhället belyses i denna föreställning om att vara "kränkt", i alla fall den sjuka sidan.

När började detta med att kräva "respekt" genom att ta till våld på gatorna? Och varför? Min minnesbild är att det började mot slutet av 1980-talet eller början på 1990-talet. Nu var det länge sedan jag hörde någon säga "Respekt" och knyta näven och göra andra "segertecken" då man just slagit ner någon. Vad säger gatuligister numera då de slår ner någon? Går det ut på att vinna "respekt" genom att kränka någon? Är det Aretha Franklins fel alltihop? Eller kanske suffragetternas?

Hur hänger kravet på "respekt" ihop med detta att "känna sig "kränkt"?

Finns det ett samband mellan att "känna sig kränkt" och oförmåga att tåla ett nej? Finns det ett samband mellan att växa upp utan att behöva göra sig förtjänt av något, att få allt bara för att man kräver det, bara för att föräldrarna har råd, att vara van vid att föräldrar "sopar banan" hela tiden, att aldrig tvingas anstränga sig för något, att föräldrar köper sina barns kärlek med prylar, istället för att ge dem tid? Och att sedan samhället fortsätter med "baby-gullet" fastän det handlar om vuxna eller förmodat vuxna människor?

Staten måste sluta bete sig som om de ägde barnen. Barnen är föräldrarnas. Ansvaret för barnen är föräldrarnas. Uppfostran är föräldrarnas ansvar. Barn skall lyda så länge de bor hemma och försörjs av föräldrarna. Föräldrar skall inte vara slavar åt barnen.

Föräldrar kan med gott samvete säga åt alla sossepsykologer att dra åt pepparn eller än längre bort, säga åt dem "Håll käft!" helt enkelt, de har aldrig gjort annat än fördärvat med sina lögner. De bästa föräldrarna är barnens föräldrar!

Misshandel har aldrig varit tillåtet. Aga-lagen är tårta på tårta, vilket har lett till en massa skuldkänslor så fort man tar i ett barn. Det går inte att fostra barn utan att ta i dem, ibland hårt. Avskaffa aga-lagen. Brottsbalkens förbud mot misshandel räcker bra. Avskaffa barns rätt att anmäla sina föräldrar! Det är sjukt. De som verkligen behöver den lagen kan inte använda den, och de som använder den missbrukar den!

Det finns ingen möjlighet att genom lagar komma åt det som lagen syftar till. Aga-lagen och anmälan av föräldrar gör mer skada än nytta. Våldet har inte minskat utan ökat på grund av detta.

Barn är inte klokare än vuxna. Föräldrar vet bättre än barnen.

*

Och allt detta för några ord om "missförstådda" och "kränkta"! Så kan det gå, när inte haspen är på, när man bara pratar på. Det är en nackdel med bloggeriet. Det är svårt att sätta punkt. Men nu är det sagt i alla fall. Tänkt har det varit länge. Sant är det också, för många i alla fall.

*

Ett Luther-citat:

"Du måste utan att vackla eller tvivla ha Guds vilja för ögonen, så att du orubbligt tror att han vill och skall göra stora ting med dig. Denna tro lever, verkar, tränger igenom och förändrar hela människan. Den tvingar dig att vara ödmjuk när det går dig väl och att trösta dig när du är förnedrad." [från Magnificat, 1521]

*

*

*