Syndmedvetandets stegring genom känslomässigt präglad förkunnelse, det var förr evangelistens uppgift, då när syndare faktiskt fanns i de då ganska hårda bänkarna. Men "mjukheten" i det sövande budskapet har ökat parallellt med mjukheten i stolsdynorna.

Evangelistens uppgift ansågs förr å ena sidan mycket viktig, å andra sidan ansågs inte evangelisterna vara auktoritativa när det gällde lärofrågor. Nödvändig, men inte alltför hög status, kanske man kan säga om synen på evangelisten. Ungefär som täckdikesgrävare.

Idag har evangelistens uppgift blivit omöjlig eftersom ingen synd finns, ingen fördömelse tillåts, och all synd är fredad. Lika okänslig som man förr var i förhållande till vad andra tyckte, lika känslig är man nu för vad omgivningen tänker. Det är nästan omöjligt att bli utesluten, och man är så ivrig att få medlemmar att man betalar för att få in folk. Betalningen består i att Guds ord görs omintet och man arbetar flitigt med rent mänskliga ord och metoder. "atmosfär", "välkomnande-träning" "uppmärksamhet", "alla skall bli sedda" och annat sådant, som kan sammanfattas i rent säljtugg, det satsar man utstuderat på. Man är livrädd att stöta bort någon. Likheten med Jesus är noll.

Guds ord ringaktas, försummas i bästa fall, och lärofrågor behandlas med ointresse, som någonting meningslöst, något som knappt har teoretiskt värde och i alla fall är utan praktisk nytta.

Förr kunde, enligt den egna självsynen, ingen syndare komma in i Filadelfia, det lilla Betel-kapellet eller den tillfälligt hyrda lokalen, utan att känna sig dömd av den Helige Ande.

Nu är allt annorlunda. Sedan 1970-talet heter det Pingstkyrkor, inte Filadelfia eller Betel eller Sion. En målmedveten strävan att få status, isynnerhet i förhållande till Svenska kyrkan, bli moderna, kasta av sig sektstämpeln och slippa föraktet har skapat en bastard.

Den yttre förändringen speglar definitivt en total om-omvändelse i det inre, till väsendet och arten. Med allt större svårigheter söker man just därför uppehålla en totalt förljugen självbild om att allt är detsamma i det väsentliga. Man inbillar sig att man bara har bytt "språk", man "kommunicerar" annolunda men "budskapet" är detsamma. Tro det den som kan!

Den viktigaste orsaken till det mesta eländet i frikyrkligheten är utan den minsta tvekan förakt för kunskapens betydelse för trons tillväxt, och isynnerhet gäller det den ytliga uppfattningen av vad synd är. Alla anti-lutherska baptistiska rörelser lider av ytlighet. När bara ytan angrips, så lär sig folk att bli hårda på ytan, och oförändrade till det inre. Avund, missunnsamhet, girighet, otro, uppror mot Guds ord och andra inre synder fick och får vara i fred - så långt är det sant att ingenting ändrats!

Förr kunde "väckelserörelser" föra människor till en lagisk omvändelse, men mera sällan till den andra omvändelsen, till Guds nåd. Idag lyckas man bara inbilla folk att man är frälst i synden. Det är precis samma "teologi" som Gardell har. (se: Gud älskar syndaren - älskar han även synd?[Läs här]) Han hävdar att Gud inte älskar syndaren, om han inte älskar allt hos syndaren, inklusive synden. Gud älskar oss "som vi är", så ser den obibliska formuleringen av evangeliet ut. Guds ord säger entydigt motsatsen. Alla förtjänar döden, ingen känner eller kan se Gud. Guds vrede vilar över alla.

Förr kunde synden mätas, eftersom den var materiell och fysisk, inte andlig. Synden mättes exempelvis i procent (alkohol)(cider och lättöl accepterades med nöd och näppe), millimeter (hår och kjollängd), samt antalet timmar (man inte vistades i kyrkan).

Idag är synden som begrepp utrotningshotad, vilket betyder att den lever som aldrig förr. Att syndens väsen är av andlig art har man inte vetat eller förstått, och förstod man det förträngde man det, vilket man gör än idag.

Idag finns inte ens den materiella synen på synden kvar. Det som förr var så gudlöst att det inte ens kunde nämnas tävlar man nu om att ta bort syndstämpeln från. Tidningen Dagen tänker affärsmässigt och vet vad som säljer, Pingstsamfundets ledare Sten-Gunnar Hedin vill nog väl, men det blir så fel. Och den ständigt opportunistiske Stanley Sjöberg vet hur han skall hänga på och få publicitet.

När man läser Dagen så finner man att teologiskt okunniga eller än värre utstuderat försåtliga journalister driver teologi och söker ändra på både syndbegrepp och församlingsbegrepp på ett smygande sätt på nyhetsplats. Bibeltroende pingstvänner och andra måste sluta betala för sådant.

Gud har alltid lett kristna som hamnat i fångenskap ut ur förtrycket och ut till öknen. Kyrkorna ser mer och mer ut som en Babylonisk fångenskap för de kristna.

Pingströrelsen är en av alla de "väckelser" som startat och växt genom att redan kristna bytt församling. Utan att känna till vad eventuellt förekommande forskning kan säga, törs man nog gissa på att på 20- och 30-talet en inte obetydlig del av medlemsökningen dock kom från människor som inte var aktiva inom någon kyrka alls. De var s.k. "syndare" som blev "frälsta" i och med att de "gick fram", "böjde knä", "bekände sin synd", fick "förbön" och "kände frid". Det var sådant som evangelisten skulle hjälpa till med.

Evangelistveckan handlar dock inte om synd anno 2008. Den handlar om prat om hur man skall "kommunicera" budskapet!

En av Pingstkyrkans i Jönköping pastorer Sam Wohlin skriver så här i den arrangerande församlingens nyhetsbrev för februari i år [Läs här Välj 2008 Februari]:

"En av de stora sorgerna för kristenheten i Sverige är, att så många unga människor överger kyrkan. Det är uppenbart att de etablerade församlingarna delvis har misslyckats med att ge tron vidare till nästa generation. Kyrkan måste därför hitta nya uttrycksformer som är mer relevanta för den unga generationen, i en postmodern tid. Jag tycker mig se helt nya möjligheter att kommunicera kristen tro, eftersom andlighet är på modet igen. Men det andliga sökandet får bara inte gå oss förbi i kristenheten. Därför måste vi söka oss tillbaka till urkristendomens dynamiska liv och be om en ny Jesusrörelse. Detta ska jag tala om på Evangelistveckans inledningsmöte." [mina kursiveringar/cid]

Man säger om media att själva mediet är budskapet, det vill säga, i allt man skriver eller sänder så är det sig själva man förkunnar. På samma sätt kan det sägas om Pingstkyrkorna och många andra kyrkor. De söker sitt eget, sin egen ekonomi och överlevnad, sin status, sin trovärdighet, och sin vackra statistik. De tjänar sin egen sak, inte Guds.

Den dagen man lät Guds ord verkligen vara Guds ord, då kan något börja hända. Men varken hos Wohlin eller i det dokument som skall presenteras idag "Vision 2020" finns det någon som helst insikt om att man lämnat Guds ords auktoritet bakom sig.

Man lever i den falska förställingen att man har "budskapet" men "bara" inte hittar "de rätta orden", det gäller att "kommunicera" rätt. Saken är nog den, att där man har ett budskap, där kommer orden av sig själva.

Men en sådan självkritik kommer vi inte få se inom vare sig pingstförsamlingarna eller något annat kristet sammanhang förrän man får skörda decennier av otro och förakt för Guds ord i materiella motgångar, nedläggningar och annat värre.

För sent skall syndarna vakna, och mycket för sent om alls, kommer de nominellt kristna sammanhangen vakna. De har inga problem med att överge Guds ord, men när deras fina organisationer ramlar över ända, och hela deras identitet försvinner, då kanske man börjar ropa till den Gud man inte lyssnat till i decennier.

Wohlin sade igår enligt Dagens rapport "Vi behöver inse vårt behov av Gud, behöver ropa till Honom."

Men det är just sådant gudlöst prat som visar hur förfallet templet är. De må ropa bäst de vill i Jönköping, men det enda svar de får är: "Håll er till Guds ord." De tror att man kan ersätta lydnad med rop. Må de ropa sig hesa, må de skrika sig fördärvade - tills de utmattade börjar ta Guds ord på allvar. Men det kommer inte att ske. De har gått för långt i sitt avfall. De vill inte, kan inte vända om.

Det kan vara så att Gud redan förhärdat dem. Kanhända vill Gud göra dem till ett varnande exempel. Att tala hopp i denna situation är fel. Hopp kan man tala först när man ger upp om sina egen förmåga. Där är de inte än på länge. På knä för Guds ord, det skulle ändra på allt. Men det kräver mer än böjda knän. Det handlar om hjärtats bundenhet till något som är större, respekt för Gud. Men de söker respekt för sig själva. Dessutom är de "svärmare" och sådana har "anden" och kan tala "fritt". Man vill ha inte ha någon "boja" på sig, inte ens om det är Guds boja.

*

*

*