GUDS ORD [dgggb] & MÄNNISKORS

"Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom."

Så står det skrivet i Bibeln, Apostlagärningarnas bok i Nya testamentet, kapitel 7 vers 52. Det är från den förste kristne martyren Stefanos tal, det tal som gör judarna så upptända av heligt nit för lagen att de omedelbart efter att han slutat tala *), dödar honom genom stening, helt i enlighet med vad som var föreskrivet i Mose lag.

*) Anm. Det säger en hel del om deras inställning till offentlig debatt. Somliga i Sverige är betydligt mindre mordiska men ändå emot att låta åsikter komma fram som de själva inte har godkänt.

De tålde inte den obarmhärtigt sanna beskrivningen av Israels folk och dess historia, som han ödmjukt i trohet mot sanningen aggressivt konfronterade de skriftlärde och fariséerna med. Ett av vittnena som gillade detta skenbart rättfärdiga mord, var en man som senare skulle bli känd som den främste av Kristi apostlar under namnet Paulus.

En radikalare förändring, eller helomvändning, än den som den stränge judiske fariséen Paulus genomgick, kan svårligen upphittas eller ens komma att inträffa. Inte ens när den s.k. ateisten Christer Sturmark blir kristen och en Kristi förkunnare kommer det att vara jämförbart. *)

*) Måste han förresten först bli vittne till hur en oskyldig kristen sätts i fängelse eller mördas, innan han ser vem han kämpar emot?

Paulus som förföljde Kristus och de kristna ända till döds, eftersom han trodde att de gjorde lagen omintet, började istället, efter mötet med den levande och uppståndne Herren, förkunna honom som lagens fullkomnare och fullbordare. För det blev han själv förföljd av dem som menade sig försvara Mose. Paulus fick så i sin egen kropp smaka sin egen medicin.

Det han förut gjorde mot andra gjorde nu andra mot honom. Om han förut var beredd att ta på sig bördan av att göra ont i tjänst för det som han då ärligen ansåg vara den högsta sanningen, så var han efter mötet med Kristus, för Kristi sannings skull, det är Sanningen om Gud, beredd att utstå att andra gjorde ont mot honom. Men detta tåliga lidande av onda gärningar utförda mot honom var honom så kärt att det var en nåd och en ära att aktas värdig att lida för sanningen och för Kristi skull.

Hellre ville han nu göra gott och till och med lida för sanningen och Kristi skull än att ta på sig bördan av att göra ont i lögnens tjänst.

Om Guds eget utvalda folk är så gudlösa att de inte tål de profeter som Gud själv sänder dem för att genom sanningens ord föra dem till bättring, så är det kanske inte så underligt, att de "vanliga" profeter som talar sanningar som "vanliga" ogudaktiga inte vill höra, också de blir förföljda eller ringaktade eller tystade.

Historien är full av människor som sagt sanningar som ingen velat lyssna till. Om det inte har räckt att nonchalera dem och låtsa att de inte finns, så söker man tiga ihjäl dem. Går inte det så fryser man ut dem, man förtalar, föraktar och förföljer dem på alla listiga sätt man kan komma på.

Slutligen beslutar man sig på sin heder för att tysta dem för gott genom gudlösa och och orättfärdiga lagar, som man skapar speciellt med det syftet att komma åt dem under sken av rätt och lag. Att man just därigenom bryter mot allt vad rättsäkerhet heter finner man inte vara någon motsägelse. Att taktiken är gammal och avslöjad redan i Daniels bok, hjälper inte heller.

Man tvekar inte att själva rasera allt det man säger sig värna i sin kamp mot sanningen. De som annars är emot dödsstraff även för massmördande tyranner eller självmördare kan vara de ivrigaste att få sanningssägarna hängda, i namn av försvar för sanningen. Och lyckas man inte under sken av lag och rätt att döda "den skändliga", så försvarar somliga även öppet laglöst mord. Eller så nöjer man sig med att gömma dem i "läger" där man i all tysthet kan få dem att skrika högt under all slags tortyr. Och det trots att de inte har några massmordsplaner att avslöja.

Ingen ideologi, ingen politisk filosofi och inget annat religionssurrogat har mördat så många kristna som socialismen, den mest konsekventa materialismen som världen skådat. Denna form av ateism ser även i sina mildare och smartare former, som vi ännu plågas av i Europa inklusive Sverige, som sin förnämsta uppgift att utrota all tro på Skaparen och Frälsaren. De har därför angripit sätena för denna tro, nämligen familjen, kyrkan och fosterlandskärleken med dess försvarsvilja av sina kära och landet. Socialisterna har i Europa inklusive Sverige lyckats förfärande snabbt.

Men det är inte bara socialister som inte vill tro sanningen, alla människor vill sätta tro till lögnen. Lögnerna lockar med sin behagfullhet, medan sanningen tvärtom är svårhanterlig, oanständig, obehaglig och skrämmande. Sanningen tvingar till ställningstagande, självrannsakan och handling. Även när kristenheten blir piskad av mer eller mindre fromma profeter, så vill inte, kan inte heller de kristna ta till sig. Man skyggar för den alltför brutala verkligheten. Man föredrar vaggvisor istället för anklagelser och bättringsrop, stridssignaler och alarmklockor.

Det är så mycket enklare att "tro det bästa", fördöma "svartmålare", se allting "positivt", arbeta för "förändring" genom att fokusera på och stärka "det goda", bättre att tända ett "ljus" än att angripa mörkret, bättre att tända en brasa att värma sig vid än att släcka en brand, bättre att "tala väl" än säga oförskämdheter. Lögnens vänner har så många, så många många goda "skäl" och rättfärdiga motiveringar för att slippa det som är så jobbigt. Det som är jobbigt kan väl inte vara gott? Eller?

Det finns inte många i Sverige som kan hedras med titeln obehaglig sanningssägare till varje pris. Den mest kände är fortfarande inte riktigt erkänd för sin insats. Torgny Segerstedt må pliktskyldigt prisas men är även efter sin död fortfarande obekväm för somliga, som fortfarande anser att han var oansvarigt frispråkig och att han var mest intresserad av sin egen rättfärdighet, och mest för att visa sin egen godhet, riskerade landets och folkets säkerhet. Men naturligvis, det är ju så det måste vara.

Nog kan man väl tillsammans med Segerstedts namn, om än längre ned i rangordningen, också lägga namn som Per Ahlmark, Andrés Küng och makarna Fritzon.

Tidningen Dagens debattredaktör Ann-Charlotte Fritzon och hennes make Wilgot blev inte trodda och fick utstå förakt då de på 1970-talet sade sanningar som ingen ville höra i Sverige, ens bland kristna. Det berättar hon om idag i artikeln "Vi hade rätt om kommunismens illgärningar" [Läs här]. Det var obehagliga sanningar om socialistländerna, sådant de sett och hört i sitt arbete för "Ljus i öster", och som man hade dokumenterat, och kunde visa, som man likväl då stängde sina öron för. Dessa länder hyllades ju av maktapparaten i det sossetotalitära svenska samhället, och man värjde sig för sanningen även bland kristna.

Idag är det ingen som ens försöker längre att skönmåla socialismen. Sanningen tar tid på sig. Som Churchill eller någon annan lär ha sagt: Lögnen har åkt fem varv runt jorden innan sanningen ens har fått på sig byxorna. Lögnens väsen är sådant att det har en polare hos var och en av oss. Sanningen däremot möter alltid motstånd. Men även Fritzon, eller är det redigeraren och rubriksättaren?, värjer sig för sanningen då hon fortfarande är fången i sossarnas knep att göra skillnad på kommunism och socialism.

Det finns förstås fler svenskar som förtjänar att nämnas bland sanningssägarna. Men någon särskilt lång lista blir det inte på svenskar.

Jag vet inte om den blir så särskilt lång utomlands heller för den delen. I somliga lyckliga fall, så låter Gud det undret ske, att ökenprofeten blir upphöjd till makten och räddar inte bara sitt eget folk och land utan en hel kontinent, ja en hel värld. Sir Winston Spencer Churchill kommer för all överskådlig tid att lysa fram som en av de främsta, kanske den allra främste i Västerlandets historia.

På 1930-talet var det ingen som tog Churchills varningar för Hitler, nazitysklands upprustningar och nazisternas krigsplaner och världserövrarambitioner på allvar. Man sade att han överdrev, att han var alltför pessimistisk, att han hatade tyskar, att han ville ha krig, man kallade honom krigshetsare och annat dylikt. Ingen tog honom på allvar, han ansågs vara en förbrukad politisk kraft som inte kunde acceptera att hans tid var över, att hans storhet låg i det förflutna. Man hånade, föraktade och förtalade honom. I bästa fall sörjde man medlidsamt men i nedlåtande självuppskattning över en kollegas karriär som man menade att han själv lagt i ruiner.

Alltmedan de fromma och självgoda fredsduvorna skröt med sina framgångar och framstod i all sin härliga rättfärdighet som världens räddare. Att det var ett fredsbygge gjort av lögner, papper och fagra ord, mindre värt än papperet de var skrivna på, det skulle en chockad värld snart få se.

Hur ofta händer det inte att allt vänds upp och ner på ett ögonblick! På så sätt visar Gud gång på gång att Guds dårskap är oändligt mycket visare än människors vishet. Men vi glömmer fort. Vi glömmer att det var en ensam övergiven man som upphöjdes, en man som lika gärna kunde gått under. Vi glömmer att det engelska folket faktiskt vände om under trycket av den oemotståndliga verkligheten, och då valde den man som de nyss fryst ut. Så gör ett stort folk som älskar livet och friheten. Men inte alla folk vänder om till sin Moses. Vi glömmer också att engelsmännen under Churchills ledning lång tid kämpade ensamma, att de först inte fick någon hjälp, att de fick bära bördan ensamma att slå ner ondskan. De fegade inte ner sig under allahanda ursäkter. De reste sig som en man, de kämpade mot alla odds, därför att de visste att fiendens orättfärdighet var större än deras, och att GUD, historiens Gud, Israels Gud, Abrahams och Mose Gud stod på deras sida.

Ibland händer det att någon redan innan katastrofen inträffar, i förväg sänds av Gud till makten. Så skedde med Josef en gång, då han genom mirakulösa lidanden och under kom till makten i Egypten för att rädda sitt folk från hungersnöd och svältdöd.

Så skedde också då George W. Bush av Gud utvaldes och sändes till makten. Men sådana självklara sanningar vill inte världen eller ens socialister som kallar sig kristna se eller förstå. En gång kommer det likväl bli uppenbart för alla.

*

Många, men inte alla, är glada över att nutida socialistregeringars massmord, tortyr, förföljelse och förtryck av den egna obeväpnade oskyldiga befolkningen i fredstid, nu skall läggas fram i en seriös informationskampanj inför alla svenska socialister, kristna eller inte. Socialister av alla sorter, inklusive sådana som gömmer sin verkliga hemort under kristna eller liberala beteckningar, har så länge på så många sätt utövat all makt de kunnat komma över, för att hålla sanningen nere.

Likt en boll som trycks ner i vatten, så hoppar till slut sanningen upp till ytan när man inte längre kan hålla styr på den. I Sverige har i mer än hundra år, mängder av folkförförare och lögnare, alla slags fisförnämt folk, folk som kallar sig sanningssägare och moralväktare, som säger sig stå på folkets och förtrycktas sida, akademiker, författare, intellektuella, politiker - det är ingen ände på alla uslingar som med de mest lögnaktiga motiveringar har hyllat, försvarat, förnekat, ursäktat, tystat eller förtigit socialismens förbannelse.

Under sken av rättfärdighet har världshistoriens värsta brott begåtts - av gudlösa, det är ateister. Men överallt i Europa har en självkorad s.k. upplyst elit inte velat att sanningen skall bli känd, isynnerhet inte bland de unga generationerna, eftersom det skulle skada framtidsutsikterna för socialisterna och förstöra deras politiska planer. Gud vare pris - det är just vad som håller på att ske!

Måndagen den 10 mars 2008 startade det informations- och utbildningsprojekt som regeringen givit befallning om till "Forum för Levande Historia" [Läs här], nämligen att sprida kunskap om, kartlägga forskning och undersöka forskningsbehov om socialismens mordiska gärningar, i första hand i Sovjet, Kina och Kambodja.

De flesta välkomnar detta, utom de som har ovädrade garderober och outrotliga läggningar som de inte vill bekänna öppet.

*

Endast för sanningen förmår man något. Endast sanningen kan göra oss fria. Det bör inte bara socialister betänka, utan alla, inte minst kristna i alla läger, ja också Tidningen Dagen, till och med fru Fritzon, kan behöva påminna sig om detta.

Man får inte, kan inte i längden, utan att skada sig själv, ljuga om vad Bibeln säger.

1. Skriften hävdar att den är Guds ord och att man inte får lägga till eller dra ifrån.

2. Hur jobbigt det än är för somliga, sanningen är att Gud instiftat dödsstraffet.

3. Slaveri är ingen synd.

4. Alla skall underordna sig den överhet de har över sig. Och för kristna gäller att kvinnan skall underordna sig mannen.

5. De som har annan åsikt än Skriften må argumentera bäst de vill, men de står inte i sanningens tjänst om de ljuger om vad Bibeln säger.

6. Det är en garanterat lyckosam metod om man vill misslyckas, att ljuga om vad Skriften säger.

7. Den som inte håller med Skriften får säga det, men ingen har rätt att ändra i Skriften för att med lögner få Skriften på sin sida. Gud vet nog vad han har sagt och gjort.

*

*

*